Judas hågkomster, Niklas Rådström, Bonniers

 

Är det ett Judasår i år? Vän av ordning kanske inflikar: ”Är det inte alltid ett Judasår?” Tidigare i år gav Amanda Romare ut sin roman Judas – om du missade den, vad gör du här? Nu ger den rutinerade räven Niklas Rådström ut sin roman Judas hågkomster. Min gissning när litteraturåret ska summeras är att den inte kommer att uppmärksammas närmelsevis lika mycket som Romares bok (här skrev jag nästan vanvördig nog ”Romarens bok” …). Det här är bara dåliga nyheter för vår litterära samtid.

Vad menar jag då med att kalla Rådström för räv? I en berömd essä från 1950-talet menade Isaiah Berlin att författare är antingen grävlingar eller rävar. Grävlingen vet en enda sak, medan räven vet många saker. Rådström är en mångsidig författare, vars verklista omfattar 44 böcker på lite drygt 50 år, böcker i många skilda ämnen.

Religionen har han utforskat i två tidigare romaner, den ambitiösa och aningen överlastade Boken från 2013 samt den mer lyckade En Marialegend från 2016. Nu är det alltså ärkeförrädaren Judas som är huvudpersonen, och på gamla dar får han för sig att berätta sin historia. Rådström förlitar sig på de kända källorna, främst evangelierna, men också en del apokryfer.

Judas berättar sin levnadshistoria speglad i förebilden Yeshua, och om de tolv – egentligen fler – som följde honom. Fram till sveket, men huruvida det skedde på Jesus egna initiativ är ju en tvistefråga. En gång skrev Kazantzakis en lysande roman – Kristi sista frestelse – som Scorsese filmatiserade på ett lika lysande sätt (ärligt, hans mest underskattade film). Där spelas Judas oförglömligt av Harvey Keitel, som ger den plågade mannen resning. Det får han också här, genom att göras till Jesus närmaste lärjunge.

Rådström ger Judas en genomskådande blick, och det är ett snilledrag att låta den äldre, visare Judas kommentera det bekanta händelseförloppet. Men vänta nu, dog inte Judas i Bibeln? Det här är också omtvistat. Det finurliga med skönlitteraturen är ju att den kan tillåta sig att låta Judas leva, att betrakta det självmord han anses ha begått rörde en annan människa än han som förrådde Jesus.

Det blir också tydligt att Rådström är ute i ett annat ärende än att plikttroget bocka av de nednötta stationerna från Bibelns berättelser. Han anlägger något som kunde kallas poetens blick på de mellanmänskliga relationerna mellan Jesus och Judas, som när Jesus beskrivs så här: ”Han sade åt oss att vandra så länge vi hade ljuset, så att mörkret inte slukade oss. Han sade att vi då skulle bli ljusets söner och ljusets döttrar.” Nu kan någon invända att det här liknar kitsch? Men Bibeln rör sig mot de regionerna, och tillåter sig att pendla mellan det sublima och det löjeväckande (gör inte mycken stor konst just det?). Eller så här: när jag var ung tyckte jag att budskapet ”vänd andra kinden till” var det löjligaste jag hört (näst efter Chris de Burghs låt ”Lady in Red”), medan jag nu kan tycka att det är bland det finaste som sagts.

För all del finns otidsenliga budskap om givmildhet i Judas berättelse. Samtidigt är det väl just i vår tid nödvändigt med den typen av budskap, när SD rör sig mot regeringsmakten på ett sätt som kan få en att erinra sig Yeats ord i ”The Second Coming”: ”And what rough beast, its hour come round at last, / Slouches towards Betlehem to be born?” Här blir Rådströms Judas ett prisma och en intressant psykologisk studie. Hur mycket våndades han? Ganska mycket, skulle jag tro, och han lider också av ett vankelmod.

Och vad skrek pöbeln mot den Bob Dylan när han efter att ha spelat några akustiska låtar i Manchester 1966 och kopplade in den elektriska gitarren? ”Judas!” förstås. Alla fotbollsstjärnor som har mage att byta klubb inom samma riktnummer får också finna sig i att kallas Judas. Obalanserat? Jovars, men det är lönlöst att förvänta sig sans och reson hos fotbollsfans.

Rådström berättar här i en återgivande stil som liknar hur En Marialegend berättas, men här ännu mer avskalat, ännu mer minimalistiskt. Han lyckas frigöra vad som är både gudomligt och allmänmänskligt hos Yeshua, som Jesus alltså heter i romanen. Användandet av namnformer från arameiska, hebreiska och grekiska skapar en närhet till källmaterialet, som romanen tjänar på. Förräderiet blir också en upprättelse för den förtalade Judas, då det mer handlar om en uppgörelse där Jesus följer Guds plan.

Och har vi inte alla varit i Judas skor, ställda inför ett dilemma som bara har dålig utgång? Att vara människa utan att någon gång svika sina medmänniskor är omöjligt, i det stora likväl som i det lilla. Konst ska inte gå didaktikens ärende, utan skänka underförstådda lärdomar. Det sker på flera ställen, men sällan lika kraftfullt som i korsfästelsen, där stilen genomgår en veritabel tour de force. Det är som att Rådström är där själv, och rapporterar som en övertänd men saklig journalist,eller som en poet som nedtecknar vad han ser innan han hinner bearbeta det:

Där inne hörde jag de levande och de döda ropa varandras namn. Där inne vissnade växterna i samma ögonblick som de spirade ur marken. Där inne slocknade ljuset i den stund det tändes. Där inne sinade källan medan regnet föll. Där inne var den nyföddes ansikte en åldring. Var det änglar eller deras skuggor jag hörde sjunga en klagosång om hur de drivits ut i ett mörker utan ljusning?