Den chilenska flaggan, Elvira Hernández, översättning Loretto Villalobos, Lyrikvännen

 

Till de fördelar som medföljer en prenumeration av den utmärkta tidskriften Lyrikvännen är att man får deras utgåvor i Lilla serien, det vill säga nyöversatt poesi från världens alla hörn, ofta med en tidigare okänd poet som avsändare. Fråga någon vad de vet om chilensk poesi och jag kan garantera att kunskapen stannar vid Nobelpristagarna Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Fina poeter båda två, men den som vill lära sig mer kan då ta del av nummer 72 i Lyrikvännens ”Lilla serien”.

Elvira Hernández långdikt Den chilenska flaggan färdigställdes 1981, två år efter att hon omhändertogs av säkerhetspolisen och fick sitta fem dagar i häkte. Först 1991 gavs boken ut av ett argentinskt förlag, efter att endast ha funnits i piratkopior innan dess. Loretto Villalobos, som har översatt, har skrivit en föredömligt gedigen introduktion till poeten, ett förord som nog bör läsas innan en tar sig an dikten (hur många läser ett förord? – mellan 5 och 10% av läsekretsen, befarar jag).

Liksom många poeter är Elvira Hernández ett antaget namn: i verkligheten går hon under namnet María Teresa Adriasola. Det finns många orsaker till att författare väljer pseudonym: i det här fallet ett sätt att undvika ytterligare förföljelser från de förtryckande samhällsinstitutionerna.

Dikten följer sagans mall, och i en svensk kontext liknar Hernández behandling av flaggans symbolvärde Olof von Dalins allegoriska saga ”Sagan om hästen”, salig i åminnelse från den tid det fortfarande gick att läsa 1700-talstexter i det svenska gymnasiet. Men Hernández dikt är också hårt förankrad i verklighetens villkor, där ett behärskat ursinne styr poetiken. Det finns något vanvördigt i metoden, men det bottnar i en känsla av att ha snuvats på något väsentligt, om det så endast är att släppa in frihet i sina lungor.

Flaggan besjälas lekfullt men spänstigt: ”Den Chilenska Flaggan äter flugor när hon är hungrig / bredvid mun släpps inte kulor in / hon håller tyst / högt däruppe i sin flaggstång”. Det finns en vidlyftighet i hur Hernández tar sig an sitt angelägna ämne. Visst finns här ett politiskt uppsåt. Ibland blir raderna en illustration av flaggans rörelser i vinden, med rader som vajar fram över boksidan. Det är väl dikten som får vind i seglen flaggan, som också kan anta formen av ett Rorschach-test.

Världen som skildras är en där brutaliteten har normaliserats och gjorts till billig underhållning. Det lätt roade tilltalet kan också när som helst övergå i oro:

Den Chilenska Flaggan är en främling i sitt eget land

hon har inget medborgarskap

hon har ingen majoritet

hon saknar erkännande

den långa fastan har lagt dödens tumme på henne

kyrkan ger henne sista smörjelsen

legationens blåshorn och ljudet av trumpeter

Hernández lyckas med sin intelligenta och finessrika dikt blåsa liv i oväntade bildled. En av de generella vinsterna med att läsa poesi är att du får lära dig att hålla dig på tårna och alltid förvänta dig det oförväntade. Det finns inslag i den här dikten som bara lyckas göra mig förbryllad, men det kan lika gärna bero på min bristande insikt i Chiles politiska historia. All metonymi och all symbolik ska nog inte heller avkodas. Avslutningen är dock svår att inte tolka som en direkt kritik av den tilltvingade tystnaden från förtryckets mekanismer, maktens enda medel att behärska sitt folk: ”Den Chilenska Flaggan används som munkavel / och därför säkert är det därför / säger ingen något”.

Det här är som ni förstår en bok som har haft en lång väg att avverka innan den tillgänliggjorts på svenska. Desto mer glädjande att det ändå sker, att det finns utrymme för något som inte omedelbart är ute efter att inhösta snabba cash. Vi är sannerligen inte många som prenumererar på Lyrikvännen, men jag inbillar mig att vi är en smula lyckligare än resten av befolkningen, söndertrasade av trasslig stress. Inte för att det i första hand är avkopplande (styggt ord!) att läsa den här dikten – men den skänker ändå något som saknas i den allmänna diskursen. Vad då? frågar du. Hopp, svarar jag.