Kärlek är alltid i någon form en fråga om underkastelse. Den som inte kan kompromissa blir inte långvarig i en kärleksrelation – eller i någon slags relation alls. Kanske vår tid – så besatt av individens frihet och självförverkligande – är en synnerligen olämplig tid för att odla relationer, så länge kravlistorna på blivande partners görs till evighetslånga dokument. Att vara kär innebär lektioner i att hantera missnöje. Det är skillnad på att ställa rimliga krav och att kräva total anpassning.
Argentinska författaren Camila Sosa Villadas senaste roman på svenska heter Teori om en underkastelse, och har översatts av Hanna Nordenhök. Nu utkommer böckerna på det större förlaget Wahlström & Widstrand, något som torde generera fler recensioner än de två tidigare, som utkommit på Prosak: romanen Nattdjur och novellsamlingen I’m a Fool To Want You. Vad som än får fler svenskar att läsa den här spännande och gränsöverskridande författaren är bara av godo.
Huvudpersonen är firad skådespelare. Hon identifierar sig som travesti – betoning på näst sista stavelsen – som Nordenhök behåller från originalet, då de svenska begreppen ”transa” eller ”transperson” inte riktigt passar; att behålla originalets ord blir ett både politiskt och estetiskt beslut (Linnea Rutström gjorde sammalunda i sina tidigare översättningar av Sosa Villada). Hon är alltså man som juridiskt kön men identifierar sig som kvinna (i klartext: hon är en kukbärare). Hon är gift med en advokat – en bög – och tillsammans har de en adoptivson. De lever i ett vidöppet förhållande. Hon ligger med – sorry, knullar med – regissören medan han knullar med – tja, både sinnesslöa snorungar och andra travestis.
Handlingen utspelar sig en helg då de ska hälsa på skådespelerskans föräldrar, som är separerade. Med pappan har hon en sämre relation, medan mamman alltid har stöttat henne. Hon är uppvuxen i en byhåla, precis som författaren, med de fördomar och förföljelse det medfört. Nu håller hon på att bli passé som skådespelare (är inte ordet ”passé” svenskans fulaste?). Tills hon träffar advokaten – deras första möte iscensätts nästan som i slow-motion, som vore allt en film (är det en film?) – är hon mer inriktad på att begära män än att älska dem. Kärleken kommer till henne i mogen ålder, som en gåva, inslagen men också en smula kantstött.
Så här beskrivs advokaten: ”Han såg ut som en modell i en reklam för klockor eller whisky men rörde sig som en yogainstruktör.” Att det inte är helt friktionsfritt att leva i den så kallade fria kärlekens namn blir tydligt, i ”priset man betalar för att inte stå ut med att förlora något.”
Att läsa Sosa Villadas vildsinta prosa liknar att ta del av en opera eller en melodram. Det larmas och skriks, och gesterna är yviga. Känslorna är hela tiden utagerade, och här saknas inte uppslitande gräl och hejdlösa tårar – med en del försoningssex på köpet. Eller ja, all typ av tänkbar sex, faktiskt. Det är förstås en smaksak: hur mycket sex tål den moderna romanen? Ganska mycket, vill Sosa Villada hävda. Frågan är hur mycket läsaren tål? Sosa Villada byter ut ordet ”promiskuös” mot ”sexuell aktivism”, och det är sexigt gjort.
En fördel med att läsa latinamerikanska författare, som jag haft glädjen att med allt högre frekvens ägna mig åt de senaste tio åren eller så, är att ens referensramar vidgas. Nog för att jag kan plocka hem billiga fast oväntade referenser till Ace of Base, likväl som europeiska konstnärer av tyngd, som Pasolini, Visconti och Marguerite Duras. Här finns också argentinska rugbyspelare och skådespelare som jag inte visste innan att jag borde känna till.
Det här är en idéroman som kapats av drifterna, och med sin utlevande stil blir det en perfekt kombination av intellekt och känsla. Vad skulle den kunna heta på engelska, om den ville lattja med en av Jane Austens titlar: ”Sex and Sensibility”, kanske? Och på svenska kunde ”Kåthet och förnuft” vara en alternativ titel. Sosa Villada har en dubbel syn på sex: både att den är frigörande och livsbejakande, samt att den är tvångsmässig och monoton. Med andra ord: den tar lika mycket som den ger.
Skickligt skriver Sosa Villada fram porträttet av skådespelerskan och låter oss se henne med författarens förföriska och förförda blick – en blick som är allt annat än okritisk. Nej, hon är ingen genomsympatisk person, men fullt mänsklig och relaterbar i sin ängslan och oro, och sin desperata längtan efter närhet, ibland maskerad som svinhugg. Hennes värld är full av falskhet och floskler, smicker och lismande. Prosan är irrande men inte riktningslös, och det kan tålas att inskärpas: här finns med denna roman nu tre fantastiska böcker av en författare som inte fått i närheten av den uppmärksamhet hon förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.