För sex år sedan kunde vi läsa Mor om natten, norrmannen Niels Fredrik Dahls självbiografiska roman om sin mamma. En stor läsupplevelse. I oktober i fjol fick han Nordiska rådets litteraturpris för romanen Fars rygg, och om du gissar att den handlar om hans pappa har du helt rätt. Hur är den då? Den är kort sagt kjempeflott!
Det är en otidsenlig roman, som med stort tålamod följer en pappa i spåren, men det är en pappa som oftast vänder ryggen till. Den största perioden handlar om mellankrigstiden, då pappan är barnet som skjutsas mellan Alexandria, Oslo och Genève, beroende på var pappan, ”Domaren”, är stationerad. När pappan överger familjen för en ny förälskelse blir sonen inneboende hos mamman Ellen, författarens farmor, som mer eller mindre tynar bort i sin olycka.
Under tiden blir pappan kommunist, han förälskar sig, han gifter sig och får barn – ett av dem är den här romanens berättare. Hur kan då Dahl ha sådan insikt i sin pappas liv? En pappa som dessutom var så talträngd, som så ofta vände – därav bokens utsökta titel – ryggtavlan till? En pappa som inledningsvis skildras så här: ”Han ställde ofta frågor men väntade aldrig på svar.” Dahl utgår från brev och familjefotografier, men eftersom dessa är rätt sparsmakade kan hans metod väl kallas fantasins triumf. Eller: där minnen och fakta inte är tillgängliga, där får inbillningen ta vid.
Sven-Eric Liedman skrev tidigare i januari en krönika om bildningens värde i DN. Dahls roman inleds med ett citat från Rimbaud, och på första sidan nämns tonsättaren Arvo Pärt. Behöver du känna till dem för att ha behållning av romanen? Kanske inte – men det blir roligare, och mer värdefullt, om du till exempel föreställer dig Dahls roman som en motsvarighet till Pärts minimalistiska musik. Han maskerar sin närvaro, och det är så skickligt gjort, att vi mer eller mindre glömmer bort att det är skönlitteratur vi tar del av.
Pappan skildras på avstånd, men samtidigt intimt närvarande genom hela romanen. Sällan har jag läst en roman som så konsekvent och i så hög utsträckning förlitar sig på att gestalta en känsla – i det här fallet ensamhet och övergivenhet. Det finns så mycket av tomrum att fylla. Men vad är det då för slags roman, kanske du undrar? Tja, det är en roman för vuxna läsare, människor som inte ryggar för den insats som måste investeras i det saktmodiga berättande som utgör ett slags antites till tik-tok. Belöningen är det starka band som uppstår, hur starkt du känner för och ömmar för romanens karaktärer. Att pappan har funnits på riktigt, spelar det ens någon roll i sammanhanget?
För författaren gör det förstås det, men för oss som läser är han bara en karaktär. Men som sådan en av de mer minnesvärda, och det är väl i någon mening det jag menar med att det är en otidsenlig roman. Så här kunde romaner se ut på 1800-talet, där personporträtten var överordnade det som sedermera blivit norm. Alltså, modernismen var säkert bra på sina sätt och så, men jag förlåter den aldrig för att den så ofta prioriterade plojiga språklekar framför människoskildringen. Det här är ett synnerligt gediget hantverk, och det må så vara att det är en traditionell roman, men ge mig sådana alla dagar i veckan om de är så här bra.
När berättaren – som är identisk med Dahl – vill intervjua sin pappa vägrar han prata om ”de ledsamma sakerna”. Det är en förståelig inställning hos någon som fick se sina formbara år söndersplittrade på så många olika ställen. De undertryckta känslorna dominerar framställningen. Själv säger Dahl i en intervju i DN att han skriver för att mota bort sin egen depression: ”Dag efter dag gäller det att sätta sig ned och skriva. Det går inte att ta på sig en basker eller scarf och låtsas vara författare”. Häri ligger kanske en delförklaring till det svenska predikamentet: bland författarna har vi för många baskerförsedda posörer, och för få flitiga arbetsbin.
Vad vi kan ta med oss från Dahls roman är nya insikter och andra perspektiv; han utmanar vår förenklade världsuppfattning. Efter ungefär halva boken tycker jag mig att hans uppsåt blir tydligt: att avge förslag – inte förklaringar – till varför världen ser ut så här, varför vi har ensamma människor, och hur denna existentiella tomhet går i arv.
Slutligen: allt fler förlag har börjat sätta översättarens namn på omslaget, så också Natur & Kultur nu med Gun-Britt Sundströms namn. Det är utmärkt, och med tanke på att Sundström har en bred läsekrets i Sverige kan man hoppas på att just den här romanen får ytterligare några läsare i Sverige, som annars kanske inte är så välvilligt inställda till skandinavisk litteratur – åtminstone inte tillräckligt nyfikna, med tanke på att vi bara kan vara avundsjuka på ett land som har så goda berättare som Niels Fredrik Dahl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.