Minnesmerke, Alice Oswald, gjendiktet av Pedro Carmona-Alvarez, Kolon

 

I fjol introducerades den brittiska poeten Alice Oswald på svenska, med diktsamlingen Skog osv., i utmärkt översättning av Erik Bergqvist. Vad roligt det hade varit om hon också introducerades på norska samma år, hinner jag tänka när jag ser den knallröda samlingen Minnesmerke, översatt (eller bokstavligen tolkad eller gendiktad) av den mångförslagne Pedro Carmona-Alvarez. Men sanningen tvingar mig att informera om att hon fick sin första presentation på norska 2021 med boken Ingen. Fast kan vi enas om att en gång är – ingen gång?

(Här skulle jag kunna infoga en rant om de futtiga kultursidorna i svenska dagstidningar, där vi under vintern kunnat läsa miljarder självupptagna krönikor om hur någon kulturskribent upplever världen, sin värld, och sina erfarenheter. Någon blev kär, någon annan blev inte det, någon blev kåt, någon annan blev inte det, någon fick barn, någon annan fick inte barn, någon tyckte att hen var ful, någon annan tyckte att hen var snygg, någon klagade på män (bevismaterial: den egna bekantskapskretsen), någon annan klagade på kvinnor (med samma bevismaterial), någon klagade på något annat, någon annan klagade på något ytterligare annat, osv. Samtidigt är det, förutom bernur, bara en tidning – Sydsvenskan – som har recenserat Oswalds Skog osv. (David Zimmerman i en entusiastisk recension).)

Det här är ändå en poet som gör världen större och vackrare. England har inte fått en enda Nobelpristagare som i första hand har varit poet, om man inte räknar med den naturaliserade amerikanen T.S. Eliot. Det är inget mindre än en skandal, och om ni vill ha namn kan jag börja med Philip Larkin, W.H. Auden, Ted Hughes, John Betjeman, och Louis MacNeice. Det vore en försummelse att inte ta chansen och ge det till Alice Oswald.

Om något påminner hennes bok Memorial från 2012, som nu alltså finns på norska för den som har håg till att läsa på ett grannspråk, om Anne Carsons metod: att injicera liv och rörelse i ett antikt stoff. Hon tar itu med klassikernas klassiker: Homeros Iliaden. I boken listas 200 namn på döda soldater i det trojanska kriget, som ges en kort nekrolog. Mellan dessa korta poetiska fragment – parafraser på eposet – finns liknelser, som Oswald hävdar är översatta från grekiskan (hon är klassicist).

Metoden, på engelska ”an oral cemetery”, kallas ”utgravning” – på engelska ”excavation”. I ett förord upplyser Oswald att hon liknar sig vid någon som lyfter på taket till en kyrka för att påminna sig om vad det är vi tillber. Vi läser alltså Homer – tolkad av Oswald – tolkad av Carmona-Alvarez. Han i sin tur jämför med ”en gjenklang, en bit, et forvrengt speilbilde, en fotnote, en rest, avskalling, tillegg. Et lite ledd i en lang rekke tekster som springer ut fra Homer.” Ja, många texter har ju Homeros som ursprung: från James Joyces Ulysses till Evyind Johnsons Strändernas svall.

Obligtatorisk fråga från vän av ordning: behöver man känna till hela storyn i Homeros Iliaden? Nja: som med alla frågor finns det ett kort svar (nej) och ett långt (det blir roligare om du känner till händelseförloppet – som det väl tar två minuter att googla fram). I fjol läste jag Emily Wilsons nyöversättning av The Iliad – den var förstås helt fantastisk. Och Oswalds diktsamling är också fantastisk, om än av blygsammare snitt, och mer av ett koncentrat.

Det allra mest fantastiska är hur hon har sammanfört de ofta gruvliga dödsscenerna med liknelser av outsäglig skönhet. När Ekepolos dör, sammanfattas det så här:

Man kan se hullet i hjelmen rett under kanten

der spydspissen gikk gjennom

boret seg fast i pannen hans

og lot mørket sive ned over øynene hans

Jag vet inget vackrare ord än norskans och danskans ”siver”. På svenska det styggare ”sipprar”. Genom att göra dödsscenerna så explicita förstärks det Simone Weil identifierade som det mest avgörande i Homeros verk: ”Den egentliga hjälten, det egentliga temat, det centrala i Iliaden är styrkan” (ur Personen och det heliga).

Men vad hjälper styrkan när spjuten genomborrar människohuden? Oswalds dikt handlar om ett antikt krig, men det är vapnet som dödar, eller tekniken, själva mekanismen. Det känns inte så hoppingivande att så många av de döda får nöja sig med några rader – i bästa fall, för en del av dem reduceras till ett namn i en uppräkning. Kanske våra liv är så obetydliga i ett längre perspektiv. Det är en nedslående syssla att strosa på en kyrkogård, där du sällan hittar gravar som har överlevt ett par generationer. Vad återstår av oss när vi är döda? Namnet, om vi har tur. Det finns väl en gudomlig rättvisa i det här, men det betyder inte att jag är tillfreds med den.

Skönheten finns i liknelserna, som står i bjärt kontrast till dödens sakligt korthuggna grymhet, och som Oswald för säkerhets skull dubblerar:

Lik et eiketre som truffet av lynet

hiver armene opp og brenner

skrekkinngytende for en mann ute på vandring

å kjenne svovellukten

og se markene flimre foran seg

blussende blå av guds fremmedhet

I dikterna finns investerad en vantro inför hur människan våldför sig på naturen. Det är ett våld som tilltar och ökar i styrka och omfattning. Jag blev pacifist som barn när jag lärde mig formeln ”våld föder våld”, och tänkte att det kan aldrig komma något gott ur det som skapar nya dåligheter. Om våld var svaret, då var det en dålig fråga. Det är en inställning som jag inte fått anledning att revidera; det måste vara bättre att i stället för att arbeta för fred arbeta för att förhindra att fler krig uppstår.

Så kan Oswald arbeta med både igenkänning och främmandegörande. Saknar du kontext kan du tänka på en parafras på Gertrude Steins berömdaste formel: ”Ett krig är ett krig är ett krig …” Att som svensk läsa en diktsamling på engelska överförd till norska sätter ännu starkare fokus på översättningen som princip. Redan Oswald har ju med dikterna stått för en översättning. Därmed skapas översättning – eller tolkning – i flera led, med den här boken.