Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?, Vladimir Oravsky, Aleph

 

Jönköpingsbon Vladimir Oravsky har skrivit en dystopi med encyklopediska anspråk. Den innehåller vass samhällskritik, är stiligt skriven – men också en smula utmattande att läsa.

I Jönköping bor en av den svenska samtidslitteraturens flitigaste arbetsmyror, Vladimir Oravsky. Hans digra utgivning utökades nyligen med romanen Vem är du som upptar min värld med din frånvaro? Jag ber förgäves min redaktör på JP att trycka en extrabilaga för att jag ska få plats med alla mina reflektioner, men i brist på en sådan kommer här den förkortade versionen.

Filmregissören Tomas Alfredson ringer upp författaren och förmedlar ett budskap från Ingmar Bergmans spöke. Oravsky får uppdraget att skriva en bok med just detta namn, och här är då resultatet – och vilket besynnerligt, äventyrligt och originellt resultat!

Intrigen berör Amelia, som är dotter till en städerska. Pappan är okänd för henne, men befinner sig i samhällets högre höjder. Det här utspelas 30-40 år framåt i tiden, när Slutvårdsanstalten vid en ”dödsvigsel” avlivar alla som uppnått 60 års ålder. Nu står pappan strax på tur, men Amelia – som utbildat sig till präst – nästlar sig in och befriar honom, och så ska de försöka undkomma ättestupan för honom.

Men förlåt, handlingen är mest en förevändning för att författaren ska ges tillfälle att fördjupa sig i encyklopedisk lärdom. Denna lärdom kretsar i hög grad kring film, filosofi och popmusik, men vi får också studera Heisenbergs osäkerhetsprincip och Newtons tre rörelselagar, ords etymologi, olika typer av fobier, teologiska diskussioner, och mycket annat. Här är steget från Kierkegaard till Beatles minimalt.

Oravskys språk är en salig blandning av arkaisk svenska och modern poesi, med en förkärlek för byråkratiska glosor. Det kunde lätt bli styltigt, men han skriver flyhänt och med finfin språkkänsla. Det finns en särpräglad energi i hans skrivande, och en omisskännlig berättarglädje. Därför går det att ha överseende med att det stundom blir överlastat.

Den som i höstas hade glädje av nyöversättningen av Laurence Sternes 1700-talsroman Tristram Shandy kommer att känna sig hemtam i Oravskys roman. I den mån det här liknar något alls i svensk litteratur kanske Göteborgspunkaren LOB är bekant? För sisådär trettiofem år sedan skrev han ett par anarkistiska böcker som ägnade sig åt likartad samhällssatir. I Oravskys fall slipper vi i alla fall göteborgarens odrägliga rasism och misogyni.

Jag pendlar mellan att vara imponerad och utmattad av denna maximalistiska prosa. Att kalla Oravskys bok för vildvuxen vore en underdrift. Det finns en kreativ ådra som sipprar fram främst i samhällskritiken, och som dystopi betraktad är det inte alls en långsökt bild, för hur betraktas de äldre i dagsläget? Som en tärande skock, vars erfarenheter vi inte tar till vara. Dessutom blir de bara äldre hela tiden, med hjälp av bättre sjukvård och kraftigare medicinering. Och inte kommer det att finnas någon vårdpersonal som tar hand om dem. Hur avlägsen är en modern ättestupa egentligen?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/1 2025)