Den far som flytt, Torkel S Wächter, Ordfront

 

I dag är det minnesdagen över Förintelsens offer, och i år har det gått 80 år sedan Röda armén befriade fångarna i koncentrationslägret Auschwitz. Det är något som kan behöva uppmärksammas särskilt mycket i våra tider, som fått se antisemitismen inleda sin fula återkomst. Exempel: heilade Elon Musk vid presidenten Donald Trumps installation i förra veckan? Nej, säger Jan Guillou, men sorry gubbjävel, det är ett besynnerligt dåligt sätt att relativisera det livsfarliga. Tacka fan för att han heilade, och det är dåliga nyheter för världen.

Torkel S Wächter utkommer i dag med sitt bidrag till den svenska litteraturen om Förintelsen (ett av fjolårets bidrag, Joanna Rubin Drangers seriebok Dolda judiska liv, tål att nämnas). Den far som flytt är en ”dokumentärroman”, en försåtlig genre som lägger sig nära det autofiktiva, men det är mer frågan om en biografi över en pappa än ett skönlitterärt arbete.

Om namnet Torkel S Wächter klingar bekant kanske du minns romanen Ciona – en självbiologi, som gavs ut under pseudonymen Tamara T – enda gången en pseudonym nominerats till Augustpriset. Det var en roman som väckte stor sensation, och jag gillade den mycket, och det är trist att han sedan försvann från den svenskspråkiga litteraturen, för sedan dess har han gett ut böcker på tyska, innan detta återinträde.

Det är ett ambitiöst projekt, som tar sin början i en fotbollsmatch: VM-finalen i fotboll mellan Västtyskland och Holland. Sedan träder porträttet av pappan Walter fram, en psykolog och fotbollsspelare, som periodvis också var kulturskribent. Han hann precis skriva färdigt sin sista text innan han en novemberdag 1983 avlider i hjärtinfarkt, när sonen är i tjugoårsåldern. På vägen in till sjukhuset medföljer sonen Torkel ambulansen, med pappan vid medvetande, men de pratar inte med varandra. Och på den vägen hade det varit under deras gemensamma liv.

Något som förstås påminner om norska Niels Fredrik Dahls roman om sin pappa, Fars rygg, som jag skrev om häromdagen. Båda tecknar porträttet av en pappa som inte gärna pratade med sin son. Är det universellt? Martin Amis skrev en gång att engelsmännen populariserade fotbollen för att pappor och söner skulle få något att prata om. (Självbiografisk notis: så var det under min uppväxt också.)

Wächters tillbakablick är metodisk och grundlig. På vinden hittar han flyttkartonger som innehåller brev och dagböcker, och för att kunna läsa texterna lär sig sonen tyska i vuxen ålder. Här finns en outtalad poäng: en pappa och en son talar i någon mån alltid olika språk, och kommer aldrig att fullt ut förstå varandra. Historien vecklar ut sig, och det är förstås en historia som inte enbart handlar om familjeödet. Nej, för pappan Walters öde är tätt sammanbundet med det tyska. När nazisterna tar över hamnar pappan – inte ens tjugo fyllda – i fängelse. Han får uppleva tortyr och förnedring i skuggan av de raslagar som införs som ska hindra ”icke-arier” att få studera och arbeta.

Minnet är i ständig rörelse. Wächter företar resor för att träffa människor som har känt pappan. Han gifte sig fyra gånger – eller fem, beroende på hur man räknar. Wächter lappar ihop fragmenten till en sammanhållen historia, som inte behöver följa en strikt linjär kronologi. Tacknämligt nog finns i ett appendix goda redogörelser för nyckelpersoner både i pappans liv och i det tyska 1900-talet, samt en summarisk genomgång av nationens 1900-tal. Tolfte november 1938, två dagar efter Novemberpogromerna (det som i vulgär folkmun går under namnet ”Kristallnatten”), kommer pappan till Sverige.

Till största del förblir pappan en främling. I flyttlådorna hittar sonen hans memoarer, som skrevs i flera olika versioner (det enda rimliga, väl?). Wächter har skapat ett textkollage som generöst citerar ur pappans texter, alltmedan han tar sig an materialet och pusslar ihop sin berättelse. Att det märks att han har arbetat med den här boken i många år är en underdrift. Parallellt berättas hans egen historia, hur han fått arbeta hårt för att komma till rätta med sin tyskhet: som när han i ungdomen träffar en tysk kvinna, men vet inte om han kan lita på henne: ”Skulle hon ha räddat mig om vi hade blivit ett par? Eller hade hon förrått mig?” Vem kan vi lita på i den här världen? Bara den som älskar dig. Men vem älskar dig?

På omslaget skär den vassa taggtråden rätt igenom bokstäverna som bildar bokens titel. Det är effektfullt, och åstadkommer en nödvändig påminnelse om det skändliga i nazisternas brott. Det var unikt, har vi alltid sagt, och fortsatt säga i åttio år. Fast nu finns det anledning att återigen plocka fram erfarenheter därifrån. Världen har glömt, lyder en skamlig klyscha. Så skapas förutsättningar för att det ska kunna upprepas.