Vithet, Jon Fosse, översättning Lars Andersson, Bonniers

 

Vi känner igen bilåkningen från Septologin, Jon Fosses senaste prosaprojekt. Här – i kortromanen Vithet – är det en man som planlöst åker bil i ett vintrigt landskap. Bilen kör fast, han strövar i skogen, det börjar snöa, han stöter på olika människogestalter – konturer, som de kallas. Skepnader? Spöken? Döden? Är alltihop en dröm?

Det mest anmärkningsvärda med den här romanen, som utkom på norska för två år sedan, är förstås att han nu har börjat använda punkt. Det är ett skiljetecken som saknats i hans två tidigare stora prosaprojekt under 2000-talet, Trilogin och Septologin. Men styckeindelningen saknas i gengäld – liksom frågetecknen, något som förenar honom med en annan Nobelpristagare, den suveränt begåvad Herta Müller. Det är en roman på lite drygt 60 sidor, som för mig har tagit sin gruvliga tid, flera dagar, att läsa. Förlåt, men så mycket att processa här!

Snön som faller i romanen försvårar för mannen. Han ställer sig i mörkret i skogen, och en läsare kanske associerar här till Dantes pilgrim, han som vid mitten av sin levnad fann sig i en mörk skog, efter att ha tappat bort den rätta vägen. Hos Fosse skapas en egen mörkerrädsla: ”En rädsla utan ångest. […] allt inuti mig är som i en sorts rörelse, nej inte en utan många rörelser utan sammanhang, röriga rörelser, fäktande, ojämna, hackiga.” Som läsare bjuds vi in i mannens ”rädsla utan ångest”, blir följeslagare.

Bristen på frågetecken förstärker det oroande i mannens många bryderier. Fosse uppvaktar, liksom i flertalet tidigare verk, det oförklarliga, det mystiska – den andliga dimensionen, som är så svår att uppnå annat än i skönlitterär form. Vad han åstadkommer är en emfatisk närvaro – något som går att koppla till ett av Simone Weils nyckelbegrepp. Hos Fosse handlar det om att förlita sig på sina sinnen, även när de sätts ur spel.

Fosse har med Vithet skrivit en absurd monolog som har vissa drag gemensamma med Samuel Becketts sena prosa – reduceringen – och Thomas Bernhards massiva romanbyggen – upprepningarna. (Det kanske inte förvånar att Fosse översatt Beckett.) Ibland är det skrivet i något som liknar vad som kunde kallas strokelitteratur:

Och helt orörlig står mannen där. Eller rör han lite på sig. Kanske lite grann. Men i så fall bara nätt och jämnt. Eller kanske rör han inte på sig. Jag inbillar mig kanske bara att han gör det. Kan så var. Men i så fall, ja i så fall. I så fall vad. Vad. Vad menar jag med det. I så fall vad.

I stället för det effektivt berättande som premieras på skrivarutbildningar ägnar sig Fosse åt något som kunde få heta ”det egenartade”. De allra bästa böckerna gör oss omskakade, förvirrade. Hit räknar jag några andra kortromaner: Franz Kafkas ”Förvandlingen”, Helena Österlunds Kari, 1983, och Samanta Schweblins Räddningsavstånd. Det här är böcker där du inte kan fråga dig: ”men hur kan det här hända, som ligger så långt ifrån det trovärdiga?” (I Österlunds roman byter en kvinna ut sitt hjärta mot en järvs; i Schweblins roman migrerar den sjuka pojken Davids själ och ersätts av en frisk själ – med katastrofal utgång.)

Eller så här: det råkar falla sig att medan jag läser Fosses roman – det tog som sagt några dagar i anspråk – hinner David Lynch dö (i torsdags). Det är förstås bara en tillfällighet, men jag har inte sett kopplingen förut. Fast de gestalter som frammanas i Fosses skog har en del gemensamt med de skuggvarelser som befolkar Lynchs filmer, alltifrån de kusliga gestalterna i Eraserhead till den läskige farbrorn med kolsvart ansikte i Twin Peaks: The Return, med sin raspiga replik ”Got a light?” Fosses ord, ”Detta går inte heller att begripa, det är nåt annat, kanske nåt man bara upplever, och som inte händer i verkligheten”, kan appliceras på Lynchs verk.

Och så finns en eventuell affinitet med Robert Frosts dikt ”Stopping By Woods On a Snowy Evening”, med raden ”The woods are lovely, dark and deep”. Den har en likartad stämning av det oförklarliga eller ambiguösa. Eller Katarina Frostensons sublima rad från Joner: ”det ler så mörkt i skogen”. Fast Fosses leende är ljust. Och för all del finns det i hans pjäs I svarte skogen inne (också från 2023) en liknande tematik, med mannen som kör fast i en skog, fast i stället för ljusa gestalter är det mörkrens män som söker upp honom där.

Det är i hög grad en vinterbok detta, och därför är det passande att den anländer så här i den vintrigaste månaden (i teorin: här i Jönköping är det flera plusgrader och ogästvänligt regn som effektivt sköljt bort all decembersnö). Det är en besynnerlig bok, som inte riktigt går att göra rättvisa här, utöver en uppmaning att den ska läsas.