att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 sep. 2021

Nya namn, Elin Willows, Natur & Kultur

Virginia Woolf hade kanske inte fel när hon hävdade att en kvinna behöver ett eget rum för att kunna etablera sig som författare. Hon behöver också – kanske i högre grad – en egen röst. Elin Willows Inlandet var en ovanlig debut för tre år sedan. Ovanligt välskriven, men också ovanligt lågmäld och anspråkslöst berättad. Och definitivt hade den en egen röst.

 

Nya namn är en naturlig fortsättning på den stig hon slog in på. Här följer vi en huvudperson som heter Sofia i första delen (Stockholm), Eva i andra delen (London), och Eva-Sofia i tredje delen (Åbo). Härav titeln. De nya namnen kan också anspela på att hon rör sig mellan olika vänskapsrelationer med andra kvinnor, i en vänskap som tangerar kärleken, medan relationen till män är mer diffus, mer perifer.

 


Willows signum är att låta saker bli dramatiska utan att ta till starka uttryck vare sig i språket eller i intrigen. I början är protagonisten en fjortis som får en ny klasskamrat som hon genast blir vän med. Lika kvickt går det när hon flyttar till London och blir vän med en nybliven kollega på skivaffären hon jobbar extra på. Vän nummer ett har lärt henne den något tveksamma musikaliska övergången från indie till punk.

 

Det var tydligt i debuten att Willows är en författare att hålla ögonen på. Hon skriver i korta meningar, bygger upp sin text i korta segment, och använder något som kunde kallas en diskret form av isbergsteknik. Till en början blir stilen något nära klichén: ”Vi är så redo för att börja i gymnasiet”, är en tanke som visserligen är trogen tonåringens hurtighet som annars är så svår att återge litterärt, men också med en viss anstrykning av banalitet.

 

Lyckligtvis förmår Willows också skilda vänskapens dynamik med exakthet när hon låter Eva i London reflektera över flyktigheten hos sina bekantskaper där:

 

Det finns en trygghet i att sitta här mellan Lucia och Gry. Jag vet på något sätt att vi hör ihop. Samtidigt så vet jag ingenting sådant. Jag är ensam fast jag sitter här med dem, hud mot hud.

 

Det är en roman som skildrar ett något längre förlopp, från tonårens benägenhet att förstärka och dubblera alla känslor till sista delens avslutning med en vuxen kvinna och hennes fortsatta kamp att passa in. På ett näpet sätt bär hon i Åbo en liten lapp i fickan med användbara fraser att använda i mataffären. I London är hon orolig att vännen Flo är tillsammans med henne för att själv framstå som mer extraordinär – en vanlig tanke hos många av oss som lider av dålig självkänsla, att vi ständigt gör stränga bedömningar och avvägningar där vi finner oss väga för lätt.

 

Det är uppenbart att Willows är en anomali i den svenskspråkiga litteraturen (hon bor i Vasa). Hon har en stil som kan uppfattas som avmätt och nästan loj, men det är ett sätt att skriva som formar sig och anpassar sig efter innehållet. Då blir det nedtonade språket en klar tillgång. I stället för att vara upptagen med att imponera förlitar hon sig på berättelsen. På ett implicit sätt visar de två romanerna en fruktbar väg att gå, att hon har hittat en egen röst, en alternativ röst som saknats hos den svenska samtidsromanen. Notera också det vackra omslaget, signerat geniet Lotta Külhorn som utgått från en målning av Janika Norrgård Löfqvist, och gett det en taktil ram.

 

Efter Staffan Hildebrands hiskeliga film G – som i gemenskap har ordet ”gemenskap” fått en slags tabustämpel. Det kanske är en privat grej, men jag har svårt att ens yttra ordet. Även om det tar emot vill jag ändå använda det när jag beskriver vad Willows gör med sin nya roman. Hon skildrar en gemenskap som är större än allt annat, den mellan vänner. De må ges nya namn de också. Härav titeln. Men vänskapen i sig består. Den övervinner allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar