5.

Thoraud till Freudin

Må lätta Sömnen fara

från dina ögonlock!

Solen redan glimmar

på höga himmelen.

Och djuren vimla

på vida jorden.

Thomas Thorild (1780/1781)

Frida (+ Diego)

Det är inte lätt att heta Diego Rivera dessa dagar, då all uppmärksamhet, så gott som, riktas mot hustrun Frida Kahlo. Som den gemensamma utställningen i Göteborg: inte säger jag att vi ska åka dit och se något annat än "Frida Kahlo-utställningen". Så jag skäms, och förtydligar hastigt: "... och Diego Rivera". Så när jag står i biljettkassan efter att ha traskat i den dygnsura stora famn som går under namnet "Göteborgsväder", tvångstänker jag, "Jag måste måste komma ihåg och säga 'två till Frida Kahlo och Diego Rivera", så många gånger att jag blir så tokig att jag sätter den blå pricken i pannan (man får förmodligen inte göra så). Sedan river jag ändå av Rivera-rummet med ett skutt, för att jag vill förtrollas så länge som möjligt av Frida Kahlos smärtsamt vackra självporträtt, däribland tre-fyra riktiga favoriter, och likaså av några skisser och kollage och brevutdrag och fotografier, där hon liksom en del skådespelare av sämre rang alltid har ett enda ansiktsuttryck - i det här fallet högdragen men behärskad vrede, stolthet balanserad på en stålbalk några meter över pinan. Allra mest gillar jag självporträttet med apor, från 1943, i hennes vita dräkt med de fyra gynnarna, som antingen kan uppfattas som beskyddande vänner eller som hånfulla fiender. Apornas långa armar och svansar ömsom omfamnar och smeker - och ömsom snärjer och stryper. Och konstnärens blick - objektets blick - förstenar.

Blue Nights, Joan Didion

För ett par år sedan var kulturkoftorna till sig i trasorna när Joan Didions sorgearbete Ett år av magiskt tänkande kom på svenska, lyckliga över att få upptäcka en sprillans ny författare. Men hon var redan då över sjuttio år gammal, och att ge henne epitet av ny bekantskap var bara kränkande – men det är en ganska vanlig process, att den som i förstone får stämpeln av icke seriös och inte tillräckligt fin författare kan bli godkänd-stämplad när hon blir tillräckligt gammal, om hon visat prov på tillräckligt ihärdigt arbete. För på 80-talet, när jag började läsa henne, rynkade mina mer belästa gelikar på näsan, där de gick med denna kroppsdel sinnligt nedkörd i sina Harold Brodkey-pockets. För Didion var mer respekterad än ansedd.

Blue Nights är en fortsättning på Didions exempellöst framgångsrika självbiografi, där hon skildrade tillvaron som änka, efter makens död. Här är det dottern som dör, mindre än två år efter maken, och Didion reflekterar stillsamt och stilfullt om föräldraskapet, om sjukdomen, om döendet, om åldrandet, där hon försöker kämpa emot så gott det går.

Hon försöker vägra bli gammal. Det är inte svårt att sympatisera med henne. För vi gillar de gamla – men bara på håll. ”Kom inte nära”, säger vi, för vi vet nog att ni är rynkiga bakom de där föryngringsansträngningarna, oavsett om det är smink eller transplantationer eller operationer. Därför så gott som inga åldringar i media, på film eller i tv-serier, eller på fotografier överhuvudtaget.

De blå nätterna är de långa kvällarna (glöm inte titelns dubbeltydighet på svenska: när den kommer på svenska nästa år heter den Blå skymning), löftesrika men också innehållande en varning, den olycksbådande stunden. ”This was never supposed to happen”, säger Didion lakoniskt, och låter det fungera som en formel för tillvaron: det var inte meningen, men det hände.

Och som en andra nyckelformulering läser jag: ”How could I have missed what was so clearly there to be seen?” Så här rakt på sak skriver hon – pregnant, kärnfullt, osentimentalt. Det dåliga samvetet: har hon varit en dålig förälder? Själva huvudfrågan, den viktigaste – är vi inte alla dåliga föräldrar? Jo, på samma sätt som vi är ofullgångna som människor, att vi aldrig blir färdiga, aldrig kan slå oss till ro med något vi tar oss för.

Hon anklagar sig själv för att ha slarvat, inte varit tillräckligt uppmärksam. Dottern diagnostiseras med borderlinesymptom, och mamman – Joan – vet inte vad hon ska ta sig till. Rörande skriver hon om den första tiden som mor – dottern, Quintana är adopterad – och hur handfallen hon är, något alla föräldrar nog känner igen sig i. Hur fan gör man?

Och Didion rör sig i minnet, samlar på sig relikter, i ett tröstlöst sökande efter mening och sammanhang i den stora sorg hon vistas i. ”Memories are what you no longer want to remember.” Så sant, så sorgligt, och så nödvändigt. Hennes bok handlar mycket om att vårda barnets integritet, om att låta barnet förbli barn, där man kan se hennes resonemang som ett inlägg i debatten om överbeskyddande curlingföräldrars ängsliga projekt i att aldrig släppa taget om sina barn, där de till och med följer med utan följa med dem och hjälper dem med bestyren på universiteten och sitter med på anställningsintervjuer.

Omslaget till den här amerikanska utgåvan är stilren, med författarnamnet i en mörkblå ton, där två bokstäver lyser lite ljusare. Först efter en stund ser jag att de två bokstäver som lyfts ut – sista konsonanten i ”JOAN” och sista vokalen i ”DIDION” – bildar ordet ”NO”, det nej som jag läser som bokens viktiga bidrag till hur man ska förhålla sig till livet. Didions nej blir dess undertitel, och som sådan fungerar den helt ok.

4.

åter

till huset

om natten

tända ljuset

släcka se

natten se

klistrat mot rutan

ansiktet

Samuel Beckett, övers Magnus Hedlund

3.

Blod i mina ögon under mina naglar

I stjärnornas rasslande hår hänger speglarnas lögn

Mina bröst våldtagna av horisontens stelnade lågor

Men smärtans triumf är evighetens grönskande grav.

Rut Hillarp, ur Solens brunn

2.

Som höger hand för vänster hand är nära

är våra själar för varandra kära.

Lycksaligt vilande intill varandra

som ena vingen vilar till den andra.

Stom blåser upp – en avgrund bryter nu

högers och vänsters vingpar itu.

Marina Tsvetajeva, övers Annika Bäckström

Paradisco Lost

Charlotte Gainsbourg, "Paradisco".

Litteraturteori. En mycket kort introduktion, Jonathan Culler

Att läsa böcker i ämnet litteraturteori när det finns så många romaner olästa, det kan jämföras med att ägna tid åt en och en halv timmes matchanalys av en fotbollsexpert (Bo Petersson, till exempel), i stället för att se matchen mellan Milan och Barcelona. Med andra ord har jag inte läst så värst mycket litteraturteori, och det stämmer nog att jag aldrig har ljugit och låtsats ha läst en klassisk roman för att imponera, medan jag nog en och annan gång har gett sken av att ha läst något klassiskt litteraturteoretiskt verk.

Men på grund av skolan har jag fått min beskärda del i detta ämne, och nog kan jag tillstå att det finns undantag: lysande stilister, som på något sätt förmår överskrida begränsningarna. De flesta skriver dock tröstlöst tråkigt, som om syftet vore att mörda läsaren med långtråkighet, och att använda en tillkämpad begreppsapparat bara för sakens skull (typ fokalisering) lyfter sällan en text och gör den mer läsvärd.

Redan 1997 utkom på engelska den bok jag nu har läst, Jonathan Cullers Litteraturteori. En mycket kort introduktion. ”Mycket kort”? Ja, allt är relativt. Så utkom 2011 en reviderad utgåva, inte riktigt lika ”mycket kort”, och den hittade jag i svensk översättning av Sven-Erik Torhell på förlaget Studentlitteratur, med ett efterord av Johan Svedjedal, som går igenom de fjorton mest kända 1900-talsskolorna inom skrået som går under namnet litteraturvetenskap, där han ser dem som mindre av konkurrerande instanser, utan som samverkande tolkningsförslag.

Teori betyder väl mest ifrågasättande, en förutsättning för den skeptiske läsaren, menar Culler. Teorin är en trädgård med gångar som förgrenar sig … I stället för svar får man nöja sig med frågor som förökar sig, och med Cullers ord: ”Man har andra frågor att ställa och bättre känsla för konsekvenserna av de frågor man ställer till verken man läser.”

Mycket här återgår till den speciella form av sofism som frodas på universiteten. Det som sägs är ibland självklarheter, men förmågan att säga detta på ett tillkrånglat sätt, den tänker jag inte ta ifrån Culler. Visst: det är varje enskild tid och varje enskild kultur som bestämmer vad som är ”litteratur”, men vad ska vi göra med den kunskapen? Att man för ett par hundra år sedan hade en annan definition, liksom att framtiden kommer att ha en ytterligare? Det ger oss perspektiv på det mesta, inklusive våra futtiga debatter, där argumenten torde blåsa bort i virvlar. Det mesta som sägs i ämnet litteratur försvinner, och det som återstår är fiktionen.

Inte heller vet jag om alla Cullers digressioner är nödvändiga. Han ger sig in i lingvistiken, ett ställe där det är svårt att hitta rätt, hitta ut, så boken intresserar nog mer språkteroretiker än litteratur-diton. Jo, tolkningarna styrs av konsensus: allt prat om att det finns lika många tolkningar som det finns läsare är bara båg. Men texterna gör också motstånd mot de förutsägbara tolkningarna, och det är bland annat därför det är så roligt att jobba med texter som Mörkrets hjärta och Processen i skolan, där tolkningarna tar nya riktningar. Det betyder inte alls att man ”kan säga vad som helst” till de här böckerna, snarare att de vägrar bemöta just den där inkongruensen, eller att alla värden har lika värde. De definitiva tolkningarna begränsar. Där är det också bra att Culler demonstrativt visar att författaren inte är den som har facit. Litteratur är ofta det som inte håller ihop, det inför vilket vi bara kan stamma ett ”va (?) – va (?) – va(d) är det här?”

Efter Cullers besvärliga texter i ämnet är det som att Johan Svedjedal tar sig in i föreläsningsrummet och öppnar fönstren och släpper in syre, med ett efterord där han koncist och tillrättaläggande skriver om alla skolor och ismer och teorier som Cullers nämner. Givetvis är det här en bok som ska läsas inom universitetens murar, så jag borde inte bli så besviken på att den är så esoterisk och menlös: låt dem hålla på med sina introverta studier, liksom.

Torhells översättning präglas i viss grad av en förkärlek för anglicismer, som påverkar stavningen av vissa ord, liksom att han vanställer Wordsworths berömda utsaga ”The child is father of the man”, genom att översätta ”man” till ”man”, och utesluta drygt halva befolkningen. Visst, Wordsworth var man, men också människa, kanske mer det än man. Men Cullers själv beter sig lika dumt, när han efter att först ha skrivit inkännade om queer-forskningen hävdar att Jane Eyre är en roman som ”kvinnor i allmänhet” kan känna igen sig i. Det skulle vara intressant att göra det tanke-experimentet på Virginia Woolfs Orlando: ska jag läsa den karaktären som man eller kvinna?

1.

Denna levande hand

Än är den varm och fylld av liv, min hand

Ännu förmår den gripa; men om kall

Den låg i isig tystnad i sin grav

Skulle den ge sin köld åt dig om natten,

Tills du ur hjärtat ville tömma blodet

För att få liv att strömma rött i mig

Och du fick samvetsfrid – här är den nu –

Jag sträcker den mot dig.

John Keats, övers Gunnar Harding