Vem vänder i ljus i mitt mörker. Samlade dikter; Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter, Anna Greta Wide, Norstedts

Anna Greta Wide har befunnit sig en smula i skymundan i den svenska litteraturhistorien. I år är det 100 år sedan hon föddes, och Norstedts har tagit initiativ till två utgåvor. Dels de samlade dikterna, dels de tidigare outgivna dikterna. Det är två oerhört vackra böcker, två praktverk på totalt nästan tusen sidor, med potential att ifrågasätta historieskrivningen över 1900-talspoesin.

 

Vem vänder i ljus i mitt mörker är den vackert suggestiva titeln på de samlade dikterna. Blott sex diktsamlingar utgav Wide under sin alltför korta levnad. Hon gav som drygt tjugoåring ut två samlingar på rim, och hade sedan en elvaårig paus innan hon skulle återkomma med ytterligare fyra samlingar, där både form och innehåll ändrat kurs mot en mindre hurtigt och mer frågande, sökande tilltal. Endast 44 år gammal dog hon, och hade då gett ut dessa sex samlingar, som på sitt stillsamma vis utför de stordåd som är reserverade den riktigt betydande poesin.

 

I korthet handlar det om tvivel, om längtan, om behovet av tröst. Det finns en uttalad tro på Gud, som ändå sällan är av det slaget som slår sig till ro. Det är en tro som tvivlar, eller om det är ett tvivel som tror: klart är att hennes grundmurade skepsis är modern, med en bevarad aktualitet.

 

I de två första samlingarna dominerar en vemodigt ungdomlig weltschmerz. Det är ett diktjag som söker sig mot natten, mot det mörker – en riktning som ska accentueras i senare samlingar, som för att påvisa att friden är något ouppnåeligt, hur stark tron än är. Det hoppfulla finns enbart i längtan efter någon form av förlösning, men dikterna är hela tiden osäkrade, på väg mot något betryggande som inte kan infinna sig. Också detta är en moden uppfattning, alltså känslan att vi inte kan lösa något av de predikament som bekymrar oss. Allt har övergett oss, och ändå är vi dömda till denna aktiva strävan efter något som lindrar. Så skriver hon redan i sin andra bok en kort dikt: ”De största och starkaste makter jag vet / är skräck och kärlek och ensamhet.”

 

Harmonin i Wides formspråk samverkar med förtvivlan, leda, sorg, kval, själsliga våndor. Visst, detta är stapelvaror i en romantiskt inredd fatabur, men de har substans redan hos den tjugoettåriga poet som debuterar med Nattmusik under tidigt 40-tal. Hon skriver klarsynt och dristigt redan här, men ändå är det med de senare samlingarna hon når fram till något både högre och bredare. Det är ett tilltal där det är oundvikligt att jämföra med Karin Boye, alltså inte bara med rimmen utan också i de känslor som frambärs: stolta, oförställda, med en självsäkerhet som balanserar på en knivsudd. Båda var dessutom lärare.

 

Att det i de första samlingarna finns översättningar av bland annat Rilke och Shelley förvånar inte (så var kutym, och även Boye avslutade flera av sina böcker med översättningar), men säger också något om anspråken, att här har vi att göra med en poet med ambitioner. Hon skriver om skräcken i att inte vara älskad, med en typ av visshet som anländer endast till de riktigt unga. Det är en slags anad kunskap, en erinring som är skuggad av osäkerhet, ett ofullbordat tvivel. Wide gläntar på de stora mysterierna och de stora frågorna, och det gör vi ju – tills vi stelnar, blir tråkiga, och börjar fundera på mindre betydande saker.

 

Endast i antydningar finns det en uttrycklig erotisk längtan. Hos Wide är månen ”kysk som en vit oblat”, men i en dikt om Danae, som befinner sig under Zeus guldregn (öppet för tolkningar), finns något mer uttalat. Det finns en större rymd som hon söker sig mot, en större omfamning. I dikterna finns en dragning mot ljus, hur mycket mörker hon än frambesvärjer. Med hjälp av speglingar och repetitioner uppstår ett budskap som livnär sig på hopp, hur besvärliga tidenderna än framstår som. Så speglas dubbleringen av raden ”Inte löften men möjligheter” i en senare dikt i samma samling (Dikter i juli från 1955): ”Inte trium men nåd.” Det är ett sympatiskt blygsamt meddelande.

 

Jag läser dikterna som böner, som besvärjelser, som en försvarsskrift mot en orättvis värld. Det kunde uppfattas nedlåtande eller inskränkande att ge dem en meditativ funktion, men då förminskar man värdet av den kontemplation som går inåt. Då skapar hon åt bristen på tillhörighet en stark struktur, en användbar och lämplig form åt sitt innehåll även när hon överger den bundna versen. I de senare böckerna finns närvaron av något förlorat, något som alltid finns i hennes närhet, fast det är borta, alldeles försvunnet. I samlingen Broar finns också en märklig långdikt där tvivlet blir mer villkorslöst, ärligare och rakare. Bron är också en bärande metafor för kontakt, och har fyllt liknande syften för Pia Tafdfup (samlingen Sekundernes bro) och Franz Kafka (novellen ”Bron”). Bron ger förutsättningarna för möten, men förstärker också avståndet mellan människor.

 

I andra dikter tar naturen till sina starkaste uttryck. Detta framhäver kopplingen till de romantiska ambitionerna. Wide lånar sagans och visans enkelhet, och tillför en koppling till den delade oron som länkar samman människoöden. Hon kan nyttja enkla och utslitna bilder, såsom hjärtat, men förvalta det till en helt originell poetik i slutstrofen till den dikt som gett samlingen sitt namn:

 

                      Och vad mäktar ett ensamt hjärta

                      med sin hopplöst naiva,

                      hopplöst vaga protest:

                      men mörkret är mitt, men mörkret är mitt,

                      vem vänder i ljus mitt mörker?

 

Det finns också något formelartat i hennes tilltal. I titeldikten från den avslutande samlingen Den saliga osäkerheten går hon i dialog med Ekelöfs berömda ramsa från Strountes, med sina variationer på ”den gamla vanliga skalligheten” (”den gamla skamliga vanligheten” etc). Hos Wide utmynnar det i: ”Allt detta låter väl säga sig. / Men aldrig: den säkra saligheten. / Och aldrig: den saliga säkerheten.” Hon har en mer seriös framtoning, men gemensamt med Ekelöf har hon det tydligt artikulerade ”nejet”.

 

Hon godtar de skärvor livet beströr ens väg med. I de efterlämnade dikterna, med den löftesrika titeln Sedan kan allting hända, blir tilltalet mer direkt. Dessa dikter, som ibland liknar utkast, vågar mer, har en generellt lägre insats, och blir därför mer omedelbara. De blir också mer vertikala i sin riktning, mindre intresserade av bredd och mer av djup – där de sträcker sina tentakler mot de innerligaste känslorna.

 

Det är rastlöst skrivna dikter, där det korta och stundtals fragmentariska formatet söker mer handfasta möjligheter. De får därmed ett mer unikt genomslag, och är inordnade i olika sektioner, till exempel ett knippe språkkritiska dikter under rubriken ”Nu störtar orden”. Det är många av dikterna i denna generösa bok som är häpnadsväckande bra, kanske just därför att de är kvar i sitt ofullständiga skick, på väg mot någonting storartat. I stället för att citera något ur det dussintal som jag febrilt har markerat, se bara hur upphöjt enkelt en enskild dikt ter sig:

 

                      Kom, du,

                      du som ensam har vetat.

                      Kom närmare, varmare.

                      Och var inte rädd för min rädsla.

 

                      Jag vet att jag borde orka.

                      Vi alla borde ju orka.

                      Vi borde stå raka och fria,

                      vi borde lyfta och bära,

                      vi borde orka och mäkta,                   

                      vi borde, vi borde, vi borde –

 

                      Du vet ju att jag inte orkar.

                      Du vet det. Du vet det, ännu.

                      Var inte rädd för min rädsla.             

                      Kom närmare, varmare.

 

I de här efterlämnade dikterna blir hennes Gud är ett nästan, där sökandet pendlar mellan det uppbyggliga och det destruktiva. Man får nöja sig med ovissheten. En annan pendling går mellan ärlighet och ironi, mellan förtroendet för orden och misstron mot vad de uträttar. Insiktsfullt och klarsynt skriver hon om sin gudsbesatthet. De här dikterna är modigare och ärligare, i sina redovisningar av ett liv i ett utanför, som utmynnar i sjukdom och död, som behandlas utan gnäll men med desto mer av inviter till ett uthärdande.

 

Allra sist i boken med de efterlämnade dikterna finns en kort prosatext, tydligen skriven bokstavligen på tröskeln till döden. Så blir hennes flitiga omnämnande av trösklar i dikterna konkretiserat, i en text som är skriven i tacksamhet och eufori, i en ödmjukhet som bildar en trygg bakgrund till den mest slutgiltig av otryggheter. Denna text är en justering av ens brister, full av en otidsenlig tillförsikt – en text som lyser av sin värme och medkänsla med allt mänskligt.

 

Till böckerna hör suveräna introduktioner och ambitiösa efterord signerade Dick Claésson. Till detta kan tilläggas att Litteraturbanken har en fin utställning om Wide, samt att de sex diktsamlingarna kunnat läsas digitalt sedan 2017. I för- och efterorden blir Wide en exponent mindre för linje och utveckling, och mer för en rörelse, ett tillstånd. Han placerar henne i en göteborgsk kontext, och kallar henne träffande för just ”tröskelvarelsen”. Ja: där befann hon sig, sökande tillhörighet, gemenskap, aldrig riktigt inne i värmen. Förrän nu, med dessa ypperliga böcker, som äntligen ger henne en rättmätig plats i vår litteraturhistorias centralaste rum. 

Summer, Ali Smith, Hamish Hamilton

Omslagen till Ali Smiths årstidskvartett lånar fyra separata målningar av David Hockney, som porträtterat samtliga lantliga väg vid fyra olika tillfällen under året. De bildar en utmärkt ingång till de här romanerna, med Hockneys nästan naivistiska teknik som samtidigt lämnar utrymme åt tvivel och oro. I varje drag med penseln anas att något inte står rätt till.

 

Så är det ju också i de här romanerna, som med Summer nu har gått i mål. 2016 utkom Autumn, 2017 Winter, 2019 Spring. Martin Amis uttalade sig nyligen om Corona-pandemin, att fiktionen behöver två-tre år innan den kan närma sig ett så aktuellt ämne, och jämförde med 11 september 2001. Hans exempel var Zadie Smith, som klokt nog skrev om pandemin i essäform (Intimations). Hennes namne Ali Smith har inte detta tålamod, utan tar sig an det dagsaktuella. Sålunda handlar de här fyra böckerna om allt som inträffat efter 2016: Brexit, Trump, migration, metoo, cancel culture, Boris Johnson, BLM. För att inte tala om klimathotet, som bildar en påtaglig men nästan omärklig bakgrund till intrigen.

 

Det handlar om syskon, i dubbel bemärkelse. I nutidens Brighton återfinns sextonåriga Sacha och trettonåriga Robert Greenlaw. Hon är klimataktivist med Greta Thunberg som förebild, han är cyniskt snille med sociopatiska tendenser, som kallar systern ”an environ/mental sister”. De lever med mamman, som i sin tur hellre lever i det förgångna, då hon var talangfull skådespelerska. Pappan har flyttat in nästgårds med sin älskarinna, som är i färd med att skriva en bok om det nya politiska språket, och har blivit helt stum därav. Paret Art och Charlotta, som vi känner igen från tidigare installationers ”Art in Nature”, tar sig an spillrorna av familjen.

 

Politiken och familjen går in i varandra när Smith visar hur Brexit inte bara splittrat nationen utan också flera hushåll. Robert summerar sakligt: ”our father voted remain and our mother voted leave. But that it’s our father who, in the end, was the one who literally had to. Leave.” Satir blir det också när Smith återger historien om en lärare som attackeras av föräldrar som verbalt och fysiskt ifrågasätter användandet av utländska ord som rancour och Bildungsroman. I stället för att förenklat reducera Brexit till en fråga om rasism blir det hos Smith en fråga om internaliserade fördomar, eller bara okunniga reflexer om xenofobi. Hon är inte ute efter att demonisera eller förtala toleransens fiender. Medan Robert förlitar sig på att vaccinforskarna ska framställa ett coronavaccin är Sacha mer förväntansfull på ett klimatförändringsvaccin.

 

Men Smith har skrivit en roman där tiden tar oförutsägbara kliv, och vi hamnar raskt i andra världskrigets fångläger, där en tysk vistas, Daniel Gluck (som vi också känner igen från tidigare böcker i serien). Så knyts olika trådar ihop, fast sällan på det stringenta sätt man förväntar sig, utan mer utifrån häpnadsväckande perspektiv. Samtidigt som handlingen är starkt förankrad i vårt tidsplan är romanen helt tidlös, som om tiden gjorts flytande, lössläppt från allt vad kronologi heter.

 

Tiden är inne för förändring, och sommaren blir i denna roman en symbol för det hoppfulla och ljusa som vi inbillar oss ska infrias. På de engelska öarna, liksom i Sverige för den delen, är sommaren kortvarig och tillfällig, och så lever den högt just på förväntningarna vi ställer på den. En av förklaringarna anges av en restaurerare som påstår att summer också betyder överstycke eller överliggare, och därmed bildar den viktiga stommen till ett tak eller golv. Som den bärande bjälken i romanbyggen kan man ju betrakta denna fjärde roman i serien, den som summerar innehållet från de tidigare och bär upp dem.  

 

Smith reagerar på de dystra tiderna med en hoppfull roman, som inte blundar för utmaningarna. Förloppet utspelar sig – utöver tidshoppen – mellan februari och juli 2020, och pandemin är både överskuggande och relativt sparsamt nämnd. Det handlar förstås om isolering, om distansering, men också om närhet, om attraktion. Under ett år som har betonat splittring demonstrerar Ali Smith vad som förenar oss, vad vi har gemensamt. Där belyser hon kommunikation i olika former, samtalen och breven, e-mailen, sms:en, allt det som sägs och skrivs och hur mycket det betyder. 

 

Detta som förenar oss är också kulturen, alltså konsten i vidare mening. Så utnyttjar hon liksom i de tidigare romanerna en ganska bortglömd konstnär som får interagera och bli en av romanfigurerna. Den här gången italienska Lorenza Mazzetti, som var verksam i England strax efter andra världskriget, och som gjorde dokumentärfilmer och skrev senare också romaner om sina erfarenheter.

 

Men Shakespeare och Dickens figurerar också, liksom i de tidigare böckerna, den här gången i form av En vintersaga respektive David Copperfield. Liksom en smula Chaplin, en smula Keats, en smula Kafka, men också i ett närmande av konst och vetenskap en del Einstein, vilket är motiverat i relation till alla tidsreferenser. Det är gjort med intertextualiteten som integrerad metod, och med ett experimentellt skrivande, där ett solitärt

!

kan utgöra en hel rad, där spontaniteten råder. Framför allt är det gjort med en kärlek till berättandet, till språket, till litteraturen, till fantasin, och det är faktiskt ganska oslagbart utfört. Det är en helt innovativ roman.   

 

Should The Artist Portray His Own Age är en fråga som diskuteras på det fångläger där Daniel Gluck vistas. Det är en fråga som här får ett jakande svar av en sällsynt konsekvent och påhittig författare. Med de här fyra romanerna har hon helt klart skapat ett verk som borde fungera inspirerande och anbefallande för andra författare, då hon så fantasifullt allvarligt skapar en samtidskommentar med potential att vara av bestående karaktär. 

Historier, Antonella Anedda, översättning Ida Andersen & Nina M. Olsson, Lyrikvännen

När tidskriften Lyrikvännen drevs av förlaget Ellerströms återupplivade de ”lilla serien” med små häften poesi som portionerades ut till landets lyrikvänner som oregelbundna gåvor medföljande prenumerationen. I år övertogs redaktörskapet av David Zimmerman och Anna Lundvik.

 

Senast utkom dikter av Gustaf Adolf Lysholm i november förra året, men nu är det äntligen dags för nästa titel. Det är nummer 66 i denna förträffliga serie, och formgivningen har svällt en smula, men det är fortfarande lika stilrent elegant. Första titeln i detta nya format är italienska Antonella Anedda, född 1955 och aldrig tidigare översatt till svenska, om man undantar fyra dikter i ett nummer av just Lyrikvännen (3-4/2019), från just den samlingen som här presenteras i urval: Historier, översatt av Ida Andersen och Nina M. Olsson.

 

I ett fint efterord klargör de Aneddas särart, bland annat att hon skriver på dialekten logudoresiska. Men att hon blandar högt och lågt i sitt idiom borde inte innebära så hög tröskel för översättarna, eftersom det har varit poesins modus sedan åtminstone T.S. Eliot. Det är inte heller bara det dialektala som sammanbinder Anedda med landsmannen Pier Paolo Pasolini, som ju i än högre grad växlade mellan högt och lågt i sin poesi, utan också för sitt okuvliga samhällsengagemang.

 

Anedda skriver politisk dikt på ett mindre förväntat sätt. I en intervju från Lyrikvännen-numret anger hon något som liknar en poetik: ”Poeter kan skriva om ett äpple och vara politiska. Omvänt kan någon skriva om revolutionen och vara så retorisk att orden blir tomma.” Med den läsanvisningen öppnar sig hennes dikter för konstruktiva tolkningar, när hon återvänder till dagsaktuella händelser som härjar jordklotet.

 

Det är skrivet med klart fokus på utmaningarna som vi står inför, och dikterna blir också lösningsorienterade: ”håll ditt intet utan ilska mellan fingrarna”, som en av slutsatserna lyder. Tilltalet är ofta krasst och bistert, men hela tiden lyser ett uppriktigt engagemang igenom, med känslor vars ärliga uppsåt inte kan ifrågasättas. Ja, kanske hellre än barska ska dikterna uppfattas som neutrala utsagor som väljer detta opartiska sätt att porträttera världen.

 

Anedda nöjer sig inte heller med att hålla sig på jorden, utan tar sig upp i atmosfären bland kometer och stjärnor. Hon går i dialog med föregångare, främst Dante, som blir en katalysator för några av de starkaste dikterna i detta urval. I dessa utfärder, som går i olika riktningar uppåt och inåt, kanaliseras jagets nedbrytning och upplösning, både på individnivå och artnivå.

 

Dikterna handlar om vikten att upprätthålla ett vardagsliv även när världen håller på att krascha. Då blir det allt viktigare att vårda det som är bestående, och det gör hon i flera av dessa dikter. Den politiska indignationen är frimodig, och tillåter henne att landa i inspirerande områden: ”En namnlös belägring har sin början. / Avloppsvatten, översvämningar, spräckta berg / i jakten på olja. Kvar finns slavarna / inställda på att bygga våra pyramider av välfärd.”  

 

Så skriver Anedda sina presensdikter, i ett nu nu nu fyllt av outtalade ”jag finns”-utrop, och det är välgörande läsning, hur mycket dikterna än beklagar sig.

2010-2019, Andres Lokko, Modernista

Liksom de flesta skribenter som man tveklöst kallar läsvärda eller rentav utsökta läser man inte Andres Lokko för att hålla med honom. Här är det mer fråga om att vistas i den rena och inspirerande entusiasmen, som varit påtaglig ända sedan den späda början för trettio år sedan. Den bastanta volym som nu har landat, 2010-2019, kompletterar de två tidigare kolosserna 1989-1998 och 1999-2009. Att en kritiker föräras med böcker som dessa är nästan unikt.

 

Hur ska Lokko beskrivas? Som ett popsnöre som lika gärna som popmusik skriver om litteratur och mode. Men också om politik, allt mer om politik, skulle jag vilja säga, och det är förstås ingen tillfällighet då vi under den tioårsperiod som boken omfattar tar del av SD:s framfart. I en tidig text förfasas han över opinionssiffror på 7,7 % för detta fascistiska parti. Oh dear. I en anständig värld hade jag behövt en fotnot för att förklara för en läsare 2020 vad SD är för något. Därav blir boken en självbiografi utan den dästa reflektion som annars gärna uppstår. Det är skrivet i realtid, och därför naknare och mer i avsaknad av konsekvenstänkande.

 

Men inte bara popsnöre, utan jag ser Lokko som kritiker, en position han kanske har förtjänat genom hårt arbete. Återigen: de bästa kritikerna är inte de som alltid delar ens egen smak, och visst kan det ibland bli tröttsamt när Lokko än en gång hävdar att något nytt revolutionerar allt han tidigare trott på (förutom Paul Wellers storhet, möjligen). Hyperbolen är en kär vän, men han borde ha lyssnat mer på rådet att hålla sina vänner nära men fienderna ännu närmre.

 

För hyperbolen blir snart, när man som i böcker som dessa kan följa den genom text efter text, snart ett maner som liknar en kliché. När till slut för många artister eller författare gör något på liknande sätt som (insert valfri föregångare) fast bara ytterligare lite bättre och lite smartare, då börjar man kippa efter andan.

 

Till det självbiografiska hör en flytt tillbaka till Sverige från London och några privata bekännelser, som att han slutar dricka alkohol, och genomgår en uppslitande och oväntad skilsmässa. Dessa saker har han pratat om i intervjuer, och det är inte heller huvuddelen av den här bokens innehåll. Något av det mest sympatiska är att Lokko gärna framhåller kvinnliga författare och artister. Jag säger det igen, för att det är så ovanligt:

 

En manlig skribent skriver om kvinnliga kulturskapare.

 

Han skriver kärleksfullt, ödmjukt och nyfiket om sina vårdade förebilder. Ja, man kunde förstås säga att han fangirlar. Sagt med stor förståelse och sympati, för vem är inte skyldig till detta? – mediokra, ointressanta människor, skulle jag säga. Jag minns Kristoffer Ahlströms krönika i DN i våras, att man efter 33 års ålder inte längre upptäcker ny musik. Men här bildar Lokko skola med sitt ständiga sökande efter nya kickar. Kort sagt: man behöver inte hålla med om hans slutsatser, men intentionen är smittande. Å andra sidan: jag säger inte att Ahlström har fel. När jag visade min lista över 2020 års bästa album sa min kollega (som rätt nyligen fyllt 33) att hen bara visste vem en av artisterna var.  

 

Lokko blandar sitt fangirlande med logiska analyser. Det mest tröttsamma med hans bok är väl att han inte kan avstå från den typ av akademikerförakt som lyste igenom så ofta i tidskriften Pop:s texter från 90-talet. Alltså att en låt av (insert valfritt hiphop-band) sa mer om tillståndet i Amerika än hundra doktorsavhandlingar. Det är ironiskt, med tanke på att Lokko själv gör sig så beroende av exakt den typ av refererande som ingår i det akademiska skrivandet. I stället för Deleuze, Foucault och Butler namndroppas AA Gill, Mark Fisher och Simon Reynolds som teoretiska auktoriteter.   

 

Att följa tidsandan så här nära i tiden ger en viss fartblindhet. En del profetior slår aldrig in, ska kanske aldrig slå in. Det blir besvärande tydligt när Lokko för tio år sedan tror att M.I.A. skulle bli ”vår tids viktigaste artist”. Riktigt så blev det ju inte. Det är också sorgligt med så många dödsrunor, något som inte alls var lika dominerande i de tidigare böckerna. Med bara tre dagar kvar av 2015 dör Lemmy, och under året 2016 dör David Bowie, Prince, Leonard Cohen och George Michael.

 

Mycket i boken är ändå humoristiskt skrivet, och roligt, på det sätt som uppstår bara när någon tar populärkultur på fullt allvar. Något som också blir tydligt är hur han på senare år gör flera trevare mot de mer folkliga artisterna, som Gyllene Tider och Tomas Ledin, med uppenbara och ärliga försök att förstå deras storhet (han lyckas väl inte helt). Även om han som den borne entusiasten är tidig med det mesta, som Sleaford Mods, smyger sig olyckligt nog in en anakronistisk text om Alice Bomans debutskiva som här anges ”januari 2017”. Den recensionen var från januari i år. Ett liknande slarvigt korrfel får en recension av Brett Andersons självbiografi att hamna ett år för tidigt i tiden.

 

Annars är de flagranta misstagen sällsynta. När han nyligen recenserade AC/DC:s nya skiva (texten finns inte med här) muttrade min kompis M att den innehöll generande faktafel. När Lokko skriver om litteratur kan jag häpna över att han hyllar den slätstrukne Julian Barnes. Likaså drar han ibland olyckliga slutsatser, som i en text om Bob Dylan där han på fullt allvar menar att litteraturkritiker blir ”sprallig” av lycka när författare som Atwood och McEwan använder allusioner till exempelvis Shakespeare, medan de surnar när Dylan gör detsamma. Det finns ingen seriös kritiker som rutinmässigt hyllar påklistrade litterära referenser i en skönlitterär text, i synnerhet inte när de romaner av Atwood och McEwan som avses sågades rejält när de kom.  

 

Det är annars mestadels befriande när Lokko skriver så initierat och förtjust om misstänksamheten mot nostalgi. Han har encyklopediska kunskaper, och han är inte blyg för att visa dem. Just därför hade jag gärna sett ett namnregister. Men det är alldeles oavsett kvaliteten i de enskilda texterna konsekvent skrivet. Lokko vägrar stagnera, och därför skulle jag bli mer förvånad om det om tio år inte finns en bok för 2020-2030 också.

Farstu, Erik Beckman, Nirstedt/Litteratur

Jag är ganska ense med Sara Abdollahi när hon i förordet till nyutgåvan av Farstu skriver att Erik Beckman är för okänd för en större läsekrets i Sverige. Hon anger sex senare poeter som kan anses vara efterföljare av den beckmanska estetiken: UKON, Malte Persson, Anna Hallberg, Fredrik Nyberg, Ida Börjel, Gunnar D Hansson. Det är ingen dålig liga, och för uppdatering kunde Lina Rydén Reynols (debut 2019) ha tillagts. Lite vanvördigt kunde jag tillägga att jag hellre läser vilken som helst av ovanstående snarare än förebilden.

 

För jag har liksom aldrig riktigt fastnat för Beckman, trots försök som varit lika ihärdiga som sporadiska. Hans besynnerliga romaner läste jag för en herrans massa år sedan, och blev inte klok på dem. Om det nu ens är meningen att man ska bli det, klok alltså, av denne rackares lömska påhitt. I inledningsdikten till denna debutsamling – sällsynt lämplig titel, förresten – ger han uttryck för en tå- och näsmani som kan föra tanken till Gogol. Så finns det i dikterna en absurd ådra som kan få en att försynt vilja fråga: ”Erik, hur mår du?”

 

                      En tå att gräva med i sanden.

                      En fräknig söndagsnäsa någon gång

                      i juli, guppande som gummiankan.

                      En simtå saltas in i havet, kokas

                      under öppen sol i sanden, slukas

                      av en galen gädda under åskans skyar.

 

Men också överlag finns i Beckmans dikter det oförutsägbara och det äventyrliga, präglat av en ständig oro. Lika nervigt skrivet som dikterna är Abdollahis förord, som lever högt på sin inlevelse i dikterna, både innehållsmässigt och stilistiskt. Humor åldras lika kvickt som litteraturkritik, och den beckmanska humorn är inget undantag. Somt ger intryck av gamla rum i behov av utvädring.

 

Från min tidigare läsning av Beckman känner jag förutom spratten och upptågen igen tågintresset. Men jag har aldrig kunnat förstå roliga ordvrängande dikter, oavsett om de är skrivna av Åke Hodell eller Gunnar Ekelöf på sitt mest spralliga humör. Kanske är Beckman roligare än jag uppfattar, eller så är det bara på pappahumor-nivå: ”Pakistan till Pakistan! / Vällingbo till Vällingby! / Jag till Prästmon! / Per till Perstorp! / Göte Göteborg!”

 

Visst, jag fattar att det ska kontextualiseras, och Beckmans uppsåt är allvarligare än att bara roa: han ska också oroa. Och det gör han, förstås. Ändå blir det lite för mycket av ekvilibrism, och den här diktsamlingen resulterar i en provkarta över diverse tricks, och hellre än att läsa den och skriva om den känner jag för att förmedla den vidare till juryn i Tv 4:s program ”Talang”. Med andra ord blir det för mycket uppvisning.

 

Variation är generellt bra, men det kan också bli något av ett maner när den görs till något tvångsmässigt. Det här är skojfriskt så det räcker och blir över, men det är en humor som aldrig är nöjd med vad den uträttar, och ger ett jagat intryck. Objekt görs levande, olika stilar parodieras, och ja ja, jag fattar, pladdret är en oundkomlig del av estetiken. Det Beckman är ute efter är inte maximal effekt – det är han för smart för. Han har en sällsynt ordmevetenhet, men när jag läser känner jag mig varken smart eller dum.

 

Sist i boken står en dikt som kan läsas som en programförklaring. Den liknar ett slags manifest. Som läsanvisning borde den kanske ha stått först, för det kunde ha underlättat läsningen. Men så är det med Beckman: allt är lite omvänt. Man vet var man har honom: där man inte har honom.  

Den sörjande turtur-duvan, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Nirstedt/Litteratur

Hedvig Charlotta Nordenflycht var ful och tjock. Agneta Stark tar fasta på det i sitt förord till Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av hennes diktsamling från 1743, Den sörjande turtur-duvan, med den obetalbara undertiteln Eller åtskilliga bedröveliga sånger, under vackra melodier sammansatte och samlade av en medlidande åhörare. Som synes är ortografin ”lätt moderniserad” med förlagets ord, vilket man både kan välkomna och beklaga.

 

Stark citerar många sexistiska omdömen från främst 1900-talets tidiga litteraturkritik, omdömen som låter hårresande nu i sina avfärdande av Nordenflychts fysiska status. Ingen man har litteraturhistorien gått så hårt åt, hävdas det, vilket bara stämmer om man bortser från Stagnelius, Fröding, Ola Julén, Ranelid, Johan Jönson. Nordenflycht ägde en rebellisk ådra, och fick som ung införskaffa sin gedigna bildning mestadels på egen hand, då hon som kvinna var inskränkt till att göras äktenskapsduglig.  

 

25 år gammal ger hon ut denna tunna diktsamling med nio dikter, efter ett kortvarigt äktenskap två år tidigare. Hon blev hustru och änka samma år, och som änka erhöll den typ av frihet som förlöste henne som poet. Som Oscar Levertin senare skulle säga: hon är den som på allvar introducerar ordet ”jag” i den svenska lyriken.

 

Även om rimmen förefaller smidiga och eleganta är det gjort med viss förkärlek för upprepning. Inte mindre än sex gånger rimmas ”hjärta” med ”smärta”, vilket kanske är ett par gånger för många. Desto mer övertygande är just hur hon investerar sitt jag i dikterna, och om rimmen är smidiga är känslorna mer osmidiga. Det rör sig om känslornas förstelning, eller förstening kanske man hellre borde säga.

 

Nordenflychts diktjag är av det övergivna slaget. I en av dikterna finner vi en av svensk litteraturhistorias kraftigaste cesurer. Efter den typiskt deppiga raden ”Ej någon jordisk fröjd kan mer hugsvala mig” (ordet ”hugsvala”, väl känt från den typ av romantiska dikter som skulle skrivas knappt hundra år senare, betyder ”trösta”) kommer så den rad med cesuren, som i ett huj gör författaren oväntat modern: ”Vad skall mig lindring ge? jag har förlorat dig.”

 

Modern är också den starka dikt som inleds ”Min levnads lust är skuren av”, med sin finkalibrering av dödslängtan och dödsångest. Just denna pendling mellan extrema känslolägen förebådar också den romantik som skulle dominera senare generationer (åtta år efter den här dikten föds Kellgren). Nordenflycht är modern i sin pessimism och i sina nattsvarta tankebanor, fastlåsta som de är i den hårda erfarenhet hon har gjort sig bekant med.

 

I stället för upplysning kunde man tala om en nersläckt poesi, skriven i ett dubbelmörker. Nordenflycht är helt genuin i sina känslouttryck. Hon är definitivt inte mindre varierad än, säg Karin Boye eller Robert Smith (The Cure-sångaren), för att bara nämna två 1900-talspoeter i samma skola av dysterkvistar. I den mån Nordenflycht gör sig skyldig till överdriften är det för att den är nödvändig, som en avgörande beståndsdel i hennes poetiska projekt.

 

För vem kan inte relatera när hon avslutar en av dikterna med dessa olyckligt överdrivna rader:

 

                      Du mörka natt som mig omgiver,

                         Du är en avbild på mitt sinn,

                      Där inne aldrig dagen bliver,

                         Där trängs ingen stråla in:

                      Så fullfölj nu din tysta gång,

                         I morgon när sig solen visar

                         Med nya tårar jag mig spisar,

                      Och börjar så min klago sång.

Arvodet Marginalintäkten Hörspel, Ida Börjel, Anti

Igenkänning lyfts ofta fram som en önskvärd och nödvändig egenskap inom konsten, eller som ett användbart kriterium för förståelse. Ja, men då får man ha i åtanke att den typ av igenkänning som åsyftas ofta är av ett fördärvligt slag. Den typ av bekräftande kan vi lämpligen överge, och satsa på mer konstruktiva former av igenkänning. Där vi känner igen det vi inte visste att vi sökte.

 

Den form av igenkänning som Ida Börjel ägnar sig åt är av farligt slag. Farligt, därför att det tenderar att skaka om och förändra din världsbild. Så har hon med osedvanlig konsekvens skrivit diktsamlingar som varit otuktat vilda i sin strävan att korsbefrukta anarkistisk humor med förtvivlad samtidskritik. Utfallet har varit chockerande bra, men aldrig på det sättet som man lärt sig känna igen hur svensk poesi ska se ut.

 

Denna enastående poesi kan studeras i Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av de tre första samlingarna i en bok som utkom tidigare i år som Böcker I-III. Med rösten i fokus är det inte förvånande att hon också ger sig på den svårdefinierade genren hörspel i två verk som nu utkommer på det lilla förlaget Anti (de vänder på titeln på bokryggen i sann subversiv anda). Alltså: Arvodet     Marginalintäkten är två separerade verk, fast ändå inte … eftersom de kommunicerar med varandra, eftersom de har samma tematik, samma fokus på pengafrågan, på finanser mer som en farsot än som välsignelse.

 

Arvodet hörde jag i en uppläsning av tre röster på Bokmässan förra hösten, som något av det mest minnesvärda som jag tagit del av i rum för poesi och översättning genom åren. Det är ett minst sagt kärt återseende att efter sex långa år (diktsamlingen Ma utkom 2014) återstifta bekantskapen med denna vilda poesi.

 

Börjel skriver ursinnigt politiskt om den likgiltiga kapitalismen och dess skadeverkningar på allt som normalt funtade människor håller för anständigt och värdefullt. Hon påminner om att de som har ska gynnas ännu mer, för så lyder naturlagarna. Hon låter i båda pjäsrena tre röster tala med och förbi varandra, och det är röster som spiller in i varandra. I de två pjäserna följer allt ett förutsägbart mönster, så som vi känt igen det sedan anno dazumal. Förlopp upprepas, och för att bryta destruktiva mönster krävs insatser, och det krävs också vaksamhet.

 

Den humor som Börjel gör till sin är besläktad med förtvivlan: ”Visar vi varandra det vi känner oftast     eller det / vi känner mest?” Men alternativet är ju uppgivenhet, och det är inte människovärdigt att ge upp. Därför fortsätter vi streta emot, även när det ser så här tröstlöst ut med ekonomins ohejdbara förmåga att vara oss övermäktig. Kopplingen mellan kärlek och ekonomi är tydligt utskriven och understruket:

 

                      S3 Hur säger man jag älskar dig på ekonomiska?

                      S1 Du förtjänar mig

 

Även om Börjel har genomskådat det usla och falska i tillvaron blir hon ingen resignerad cyniker eller uppgiven fatalist. Det obehagliga i den samhällssyn som hon blottlägger möter så en tillit till inbillningskraften och ett språk som bekräftar de okända djupen inom oss, och som inte nöjer sig med ytliga affirmationer. Därför blir hon både absurd och hotfull i sin kritik, och skapar en balans som hela tiden är på väg att tippa över. Som karaktären GÅT[AN] formulerar det i Marginalintäkten:

 

Jag bor granne med osäkerheten     någonstans mellan

den statistiska      sannolikhetsbaserade risken och den

gudomliga     klimatrelaterade ovissheten     Jag går gärna

till sängs med risk och vaknar med brist

 

Hon blir mer det störande inslaget, en subtil visselblåsare som yttrar de obekväma sanningarna. Hon låter sin humor infiltreras av subversiv potential. De muntra tillropen saknas, men är inte saknade. Båda hörspelen är hätska, eventuellt är Marginalintäkten hätskare. Liksom hos Johan Jönson är pengar det dominerande temat, som det förnedrande och underkuvande inslaget i vår tillvaro. Hur knasigt Börjel än skriver missbrukar hon aldrig läsarens förtroende – inte ens när hon i en av pjäserna förtrollar ordet ”pengar” och gör det till ett verb. Rösterna blir starkt koreograferade i de här pjäserna, som ger liknande upplevelser som balett lika mycket som poesi.

 

Det här anses nog vara ”smal litteratur”. Poesi har få läsare, dramatik likaså, men det finns ingen anledning för någon att förbigå Ida Börjels unika bidrag, och nog kan dessa två hörspel läsas som renodlad poesi likväl som dramatik. Med tanke på aktualiteten i de samhällsfrågor som hon tar upp är det förstås både förvånande och orättvist att hon har så få läsare. För det är här den riktigt väsentliga svenska litteraturen utspelar sig, mitt framför våra ögon, om vi bara kunde gnugga bort allt junk som distraherar oss.

Nobelpriset idag och i morgon

I lördagens JP intervjuades HV71:s målvakt Hugo Alnefelt, som i en månads tid ska isolera sig under det JVM i ishockey som stundar. Spelarna får inte umgås mellan matcher och träningar. För att förströ sig tar han med sig ett playstation, trots att han i intervjun säger att han inte ens gillar tv-spel.

 

Tanken att det finns böcker att läsa har kanske inte föresvävat honom? Minns när fotbollsspelaren Tomas Brolin hösten 1994 fick en svår skada, och tipsades av en reporter att läsa böcker under konvalescensen. ”Så sjuk blir jag aldrig”, svarade Brolin med famös arrogans.

 

Foto: Katherine Wolkoff

Det är lätt att hysa undergångsstämningar kring litteraturen och läsandet. Trots att trängseln på Bokmässan i Göteborg upplevs som konstant har besökarna blivit färre. De senaste åren har det legat på kring 85 000 besökare, medan det i början av 2000-talet var en bra bit över 100 000. När jag flyttade till Jönköping 1998 fanns fyra centralt belägna antikvariat, medan det enda som finns kvar varit stängt nästan hela detta år.

 

Historier om mäklare som tipsar hussäljare att ersätta böckerna i bokhyllan med prydnadssaker har cirkulerat länge nog för att ha blivit en kliché. Paradoxalt nog är samma mäklare stamkunder hos antikvariat där de köper böcker som metervara, fast det då så klart gäller vackert inbundna gamla böcker där det är ointressant vilket författarnamn som står på bokryggen. Men böcker är verkligen inga prydnadssaker.

 

Böcker ska vara, med Kafkas ord, isyxor som hugger upp det frusna havet inom oss. Att läsa årets Nobelpristagare Louise Glück är en sådan omvälvande upplevelse, och jag är tacksam att Svenska Akademien valde en pristagare med potential att ge oss en sådan skjuts mot en erfarenhet som berikar och återförtrollar världen. Men för hur många? Att något betyder mycket för en minoritet är inte mycket värt om alternativet är att betyda mycket för en majoritet.    

 

Att Nobelpriset fortfarande fyller en funktion betvivlar jag inte, men för hur länge till? När Måns Wadensjö i en krönika i Svenska Dagbladet 19 november proklamerade den seriösa litteraturens död vill jag instinktivt protestera. Men det är svårt att bortse från alla indikationer på att läsning är något bortprioriterat hos det större flertalet.

 

Tidigare kunde det Wadensjö kallar den ambitiösa litteraturen vara en del i samhällsdiskussionen, något som kunde påverka politiska beslut men också vara en viktig angelägenhet för en stor läsekrets. I dag? Tyvärr pekar det mesta på att boken mer och mer blivit en utrotningshotad hobby. Innan Corona åkte jag ofta tåg, men bland mina vuxna medresenärer var det nog fler som spelade candy crush på sina mobiler än läste böcker.

 

För inte bara idrottare behöver läsa. Även yrkesgrupper som tidigare varit storläsare föredrar uppenbarligen numera infantila spel och mediokra tv-serier. Efter några tafatta försök att se några av de populära serierna som mina lärarkolleger tjatar om känner jag bara frustration inför ett ineffektivt berättande och objudna blinkningar till publiken, som ständigt underskattas. Aldrig någonsin möter jag något som är i närheten att ge mig samma hänryckande upplevelse som i exempelvis Sara Stridsbergs personporträtt:

 

”Alla gråter utom jag, men det är någonting som har stelnat inom mig. Det är inte bara tårarna, det är någonting annat också. En besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis.”

 

Den här inlevelsen med huvudpersonens öde kan inte gestaltas i en tv-serie, hur bra skådespelerskan än är som ska agera som den mördade kvinnan i Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis. För det går inte att visa ett kärlekens Antarktis i bild utan att det blir övertydligt.

 

Därför kan jag bara instämma med twittraren ”Ulf Morris” som i en diskussionstråd kring tv-serier skrev: ”Fler borde inse att utbudet på Netflix och HBO är som en mataffär i forna Sovjet, jämfört med ett random kommunalt bibliotek i Sverige.”

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2020)

Frukttjuven, Peter Handke, översättning Jesper Festin, Bonniers

Nobelpristagaren Peter Handke senaste roman summerar flera bekanta inslag från tidigare böcker. Den är vackert och intelligent skriven, men också monoton och bedagad.

 

Det krävdes ett Nobelpris, ett omdiskuterat sådant, för att utgivningen av österrikiske författaren Peter Handke skulle återupptas i Sverige efter ett nästan tjugoårigt uppehåll. När nu Frukttjuven, med undertiteln ”Enkel resa till landets inre”, utges ett år efter priset är det något som säkert gläder alla fans av denne omstridde författare.

 

Av alla försvarstal som publicerades månaderna efter Svenska Akademiens pris för 2019 att döma har Handke många svenska beskyddare. Det kan behövas för den som är om inte folkmordsförnekare så åtminstone någon som relativiserar folkmord.

 

Vad är då Frukttjuven för slags roman? En anti-roman, skulle det korta svaret lyda. Ett något längre: en roman som börjar med ett bistick och slutar med en fotbollsmatch. Här saknas intrig, narrativ, men också karaktärer. En berättare, den olycklige som varje sommar drabbas av bistick, ägnar romanens nästan 400 sidor åt att fåfängt jaga den unga kvinna som går under namnet ”Frukttjuven”.

En kvinna som eventuellt finns, eventuellt inte. Hon heter Alexia, men vi befinner oss i berättarens sällskap ständigt steget efter henne. Färden går från den ”ingenmansbukt” Handke skrivit om tidigare – beläget strax utanför Paris – till landets inre.

 

Handkes stil är vacker, där den balanserar mellan det ödmjukt resonerande och det arrogant docerande. Han skriver intelligent och tankfullt, ja, men också så sävligt att det hotar att bli långtråkigt. Speciellt när karaktärerna är så vagt tecknade att det blir svårt att engagera sig i deras öden.

 

Nog kan den otidsenliga långsamheten beundras. Nog kan också den som beundrar intrikat meningsbyggnad njuta av meningar där bisatser ympar av sig i det oändliga: ”Jag såg henne framför mig medan jag gick och utan att stanna sträckte mig genom ett staket och från ett av fruktträden, som kantade vägen ryckte loss ett äpple, ett av de i Frankrike, landet med den största mångfalden av äppelsorter, så sällsynta sommaräpplena, purvitt och, som namnet förtäljer, moget ända sedan i juli.”

 

Här finns dock en del osmakligare inslag när berättaren på ett tämligen inkonsekvent och opåkallat sätt lägger ut texten om kvinnor ska ha slöja eller inte. Som ledmotiv fungerar referenser till Eminem, samt en kort passus kring Donald Trump (denna fyraåriga parentes i världshistorien). Romanen utspelar sig 2017.

 

Det här är Handkes senaste och eventuellt sista roman, och den utgör en slags summering av tidigare utnyttjade troper. Här finns utöver Ingenmansbukten och fotbollsmatchen (en av hans tidigare romaner heter Målvaktens skräck vid straffspark) långa utläggningar om tiden, om glömskan, om vänskap och relationen till våra medmänniskor.

 

Men det blir i längden monotont att följa denna kvinna utan både egenskaper och kontur, i allt mer opaka vindlingar till mysterier som inte riktigt uppklaras. Jag läste en handfull av Handkes böcker när jag var ung och, tja, pretentiös, men tyvärr tycker jag inte att det är ett sätt att skriva som har åldrats med behag.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2020)

Albertineutredningen, Anne Carson, översättning Mara Lee, Faethon

Hastigt och lustigt har vi i år skänkts tre av Anne Carsons böcker på svenska, på tre olika förlag, förmodligen i förhoppning om ett Nobelpris som fortsätter vara uteblivet. Ellerströms gav ut Lediga män, Bonniers gav ut Eros den bitterljuva, och nu ger Faethon ut Albertineutredningen, översatt av Mara Lee. Fotnot: Niklas Haga, som översatte Eros den bitterljuva har formgivit Faethons bok. Den liknar ett gammeldags vaxdukshäfte – passande nog, då det rör sig om anspråkslösa anteckningar.

 

Boken kom på engelska 2014 och var då formgiven som en chapbook, ett enkelt häfte. Det är 59 lösa anteckningar kring läsningen av främst del 5 i Marcel Prousts stora roman På spaning efter den tid som flytt. Eller vad då roman? Proust har inte skrivit en roman, han har skrivit en umgängesform, något som framkallar en ständig återkomst. När jag plockar fram några av volymerna ser jag att de är fyllda med små notiser i blyerts, sidhänvisningar och frågetecken, och jag räknar lätt till minst 59 stycken sådana mini-kommentarer bara i volym 5. Med andra ord: vi som läser Proust blir lätt hängivna, extatiska läsare.   

 

Carsons metod är både kvantitativ och kvalitativ, när hon anger siffror och intryck. Hennes metod är också oförglömlig, med en feministisk agenda som inte alltid är helt uttalad. I sin bearbetning av Sofokles Antigone, den kryptiskt underbara Antigonick, låter hon Eurydikes korta monolog sprawla fram över boksidan i ett flöde som är euforiskt i sin salighet att äntligen få tala till punkt på sina egna villkor. Likaledes blir Albertines brist på agens en akut fråga för Carson.

 

Vem är Albertine i Prousts roman? Hon som huvudpersonen Marcel helst vill ha sovande (hon sover 19% av sin tid i romanen). Det blir alltså 59 noteringar, plus ett appendix som blir en höjdpunkt efter de ibland lite väl prydliga och nitiska anteckningarna. I appendixet kan hon lägga ut texten kring adjektiv, kring rörelse, kring skillnaden mellan metafor och metonymi, och den eventuellt medvetna allusionen Hitchcock gör när han döper sin kvinnliga protagonist i filmen Vertigo till Madeleine, då det finns så många paralleller i hans story till Proust (Madeleinekakan är Marcels biljett till de minnen som är romanens förutsättning).

 

Carson har skrivit något som lattjar med genrerna essä, poesi och aforism, och som lever upp till titelns ”utredning”, och blir en redogörelse som beter sig både försiktigt och oblygt till sitt undersökningsobjekt. ”Att veta något om andra människor är olidligt”, skriver hon retfullt. Hon frilägger den överordning som Prousts roman uppmuntrar, och rör sig mot de övergrepp som blir konsekvensen. Lena Andersson skulle förstås invända, men när Marcel förgriper sig på den naket sovande Albertine är det förstås ett övergrepp.

 

En av de saker man behöver förhålla sig till är hur biografiskt man ska läsa Proust, eller en författare överhuvudtaget. Alberto Moravias argument att alla författare skriver självbiografiskt är kanske tillspetsat och kategoriskt, men det ligger också något i att ämnesval är avslöjande. Carson infogar en brasklapp, utan att ta ställning: ”Den är alltid knepig, frågan om man bör läsa en författares verk i ljuset av hans liv eller ej.”

 

I stället för enbart ett bidrag till den växande Proust-exegetiken har Carson skrivit ett sorgligt och tänkvärt politiskt-estetiskt manifest, en nyckel till läsning inte endast av Prousts roman utan i mer generell mening. Den egenskap som betonas mest är lögnen, och hur kärleksrelationen mellan Marcel och Albertine är en uppvisning i illusion, svek och lögn, och hur kärleken blir en skådeplats för det påhittade, och hur mycket deras relation bygger på det påhittade.

 

Som brukligt är Mara Lee en pålitlig översättare av Carson, om än det är slarvigt att bara överta originalets angivelse av när – spoiler alert! – Albertine dör. Det må vara på sidan 642 i band 5 i den engelska utgåva Carson konsulterar, men i Vallquists översättning är det på sidan 67 i band 6.