Hedvig Charlotta Nordenflycht var ful och tjock. Agneta Stark tar fasta på det i sitt förord till Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av hennes diktsamling från 1743, Den sörjande turtur-duvan, med den obetalbara undertiteln Eller åtskilliga bedröveliga sånger, under vackra melodier sammansatte och samlade av en medlidande åhörare. Som synes är ortografin ”lätt moderniserad” med förlagets ord, vilket man både kan välkomna och beklaga.
Stark citerar många sexistiska omdömen från främst 1900-talets tidiga litteraturkritik, omdömen som låter hårresande nu i sina avfärdande av Nordenflychts fysiska status. Ingen man har litteraturhistorien gått så hårt åt, hävdas det, vilket bara stämmer om man bortser från Stagnelius, Fröding, Ola Julén, Ranelid, Johan Jönson. Nordenflycht ägde en rebellisk ådra, och fick som ung införskaffa sin gedigna bildning mestadels på egen hand, då hon som kvinna var inskränkt till att göras äktenskapsduglig.
25 år gammal ger hon ut denna tunna diktsamling med nio dikter, efter ett kortvarigt äktenskap två år tidigare. Hon blev hustru och änka samma år, och som änka erhöll den typ av frihet som förlöste henne som poet. Som Oscar Levertin senare skulle säga: hon är den som på allvar introducerar ordet ”jag” i den svenska lyriken.
Även om rimmen förefaller smidiga och eleganta är det gjort med viss förkärlek för upprepning. Inte mindre än sex gånger rimmas ”hjärta” med ”smärta”, vilket kanske är ett par gånger för många. Desto mer övertygande är just hur hon investerar sitt jag i dikterna, och om rimmen är smidiga är känslorna mer osmidiga. Det rör sig om känslornas förstelning, eller förstening kanske man hellre borde säga.
Nordenflychts diktjag är av det övergivna slaget. I en av dikterna finner vi en av svensk litteraturhistorias kraftigaste cesurer. Efter den typiskt deppiga raden ”Ej någon jordisk fröjd kan mer hugsvala mig” (ordet ”hugsvala”, väl känt från den typ av romantiska dikter som skulle skrivas knappt hundra år senare, betyder ”trösta”) kommer så den rad med cesuren, som i ett huj gör författaren oväntat modern: ”Vad skall mig lindring ge? jag har förlorat dig.”
Modern är också den starka dikt som inleds ”Min levnads lust är skuren av”, med sin finkalibrering av dödslängtan och dödsångest. Just denna pendling mellan extrema känslolägen förebådar också den romantik som skulle dominera senare generationer (åtta år efter den här dikten föds Kellgren). Nordenflycht är modern i sin pessimism och i sina nattsvarta tankebanor, fastlåsta som de är i den hårda erfarenhet hon har gjort sig bekant med.
I stället för upplysning kunde man tala om en nersläckt poesi, skriven i ett dubbelmörker. Nordenflycht är helt genuin i sina känslouttryck. Hon är definitivt inte mindre varierad än, säg Karin Boye eller Robert Smith (The Cure-sångaren), för att bara nämna två 1900-talspoeter i samma skola av dysterkvistar. I den mån Nordenflycht gör sig skyldig till överdriften är det för att den är nödvändig, som en avgörande beståndsdel i hennes poetiska projekt.
För vem kan inte relatera när hon avslutar en av dikterna med dessa olyckligt överdrivna rader:
Du mörka natt som mig omgiver,
Du är en avbild på mitt sinn,
Där inne aldrig dagen bliver,
Där trängs ingen stråla in:
Så fullfölj nu din tysta gång,
I morgon när sig solen visar
Med nya tårar jag mig spisar,
Och börjar så min klago sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.