att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 dec. 2020

Frukttjuven, Peter Handke, översättning Jesper Festin, Bonniers

Nobelpristagaren Peter Handke senaste roman summerar flera bekanta inslag från tidigare böcker. Den är vackert och intelligent skriven, men också monoton och bedagad.

 

Det krävdes ett Nobelpris, ett omdiskuterat sådant, för att utgivningen av österrikiske författaren Peter Handke skulle återupptas i Sverige efter ett nästan tjugoårigt uppehåll. När nu Frukttjuven, med undertiteln ”Enkel resa till landets inre”, utges ett år efter priset är det något som säkert gläder alla fans av denne omstridde författare.

 


Av alla försvarstal som publicerades månaderna efter Svenska Akademiens pris för 2019 att döma har Handke många svenska beskyddare. Det kan behövas för den som är om inte folkmordsförnekare så åtminstone någon som relativiserar folkmord.

 

Vad är då Frukttjuven för slags roman? En anti-roman, skulle det korta svaret lyda. Ett något längre: en roman som börjar med ett bistick och slutar med en fotbollsmatch. Här saknas intrig, narrativ, men också karaktärer. En berättare, den olycklige som varje sommar drabbas av bistick, ägnar romanens nästan 400 sidor åt att fåfängt jaga den unga kvinna som går under namnet ”Frukttjuven”.


En kvinna som eventuellt finns, eventuellt inte. Hon heter Alexia, men vi befinner oss i berättarens sällskap ständigt steget efter henne. Färden går från den ”ingenmansbukt” Handke skrivit om tidigare – beläget strax utanför Paris – till landets inre.

 

Handkes stil är vacker, där den balanserar mellan det ödmjukt resonerande och det arrogant docerande. Han skriver intelligent och tankfullt, ja, men också så sävligt att det hotar att bli långtråkigt. Speciellt när karaktärerna är så vagt tecknade att det blir svårt att engagera sig i deras öden.

 

Nog kan den otidsenliga långsamheten beundras. Nog kan också den som beundrar intrikat meningsbyggnad njuta av meningar där bisatser ympar av sig i det oändliga: ”Jag såg henne framför mig medan jag gick och utan att stanna sträckte mig genom ett staket och från ett av fruktträden, som kantade vägen ryckte loss ett äpple, ett av de i Frankrike, landet med den största mångfalden av äppelsorter, så sällsynta sommaräpplena, purvitt och, som namnet förtäljer, moget ända sedan i juli.”

 

Här finns dock en del osmakligare inslag när berättaren på ett tämligen inkonsekvent och opåkallat sätt lägger ut texten om kvinnor ska ha slöja eller inte. Som ledmotiv fungerar referenser till Eminem, samt en kort passus kring Donald Trump (denna fyraåriga parentes i världshistorien). Romanen utspelar sig 2017.

 

Det här är Handkes senaste och eventuellt sista roman, och den utgör en slags summering av tidigare utnyttjade troper. Här finns utöver Ingenmansbukten och fotbollsmatchen (en av hans tidigare romaner heter Målvaktens skräck vid straffspark) långa utläggningar om tiden, om glömskan, om vänskap och relationen till våra medmänniskor.

 

Men det blir i längden monotont att följa denna kvinna utan både egenskaper och kontur, i allt mer opaka vindlingar till mysterier som inte riktigt uppklaras. Jag läste en handfull av Handkes böcker när jag var ung och, tja, pretentiös, men tyvärr tycker jag inte att det är ett sätt att skriva som har åldrats med behag.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar