att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 dec. 2020

2010-2019, Andres Lokko, Modernista

Liksom de flesta skribenter som man tveklöst kallar läsvärda eller rentav utsökta läser man inte Andres Lokko för att hålla med honom. Här är det mer fråga om att vistas i den rena och inspirerande entusiasmen, som varit påtaglig ända sedan den späda början för trettio år sedan. Den bastanta volym som nu har landat, 2010-2019, kompletterar de två tidigare kolosserna 1989-1998 och 1999-2009. Att en kritiker föräras med böcker som dessa är nästan unikt.

 

Hur ska Lokko beskrivas? Som ett popsnöre som lika gärna som popmusik skriver om litteratur och mode. Men också om politik, allt mer om politik, skulle jag vilja säga, och det är förstås ingen tillfällighet då vi under den tioårsperiod som boken omfattar tar del av SD:s framfart. I en tidig text förfasas han över opinionssiffror på 7,7 % för detta fascistiska parti. Oh dear. I en anständig värld hade jag behövt en fotnot för att förklara för en läsare 2020 vad SD är för något. Därav blir boken en självbiografi utan den dästa reflektion som annars gärna uppstår. Det är skrivet i realtid, och därför naknare och mer i avsaknad av konsekvenstänkande.

 


Men inte bara popsnöre, utan jag ser Lokko som kritiker, en position han kanske har förtjänat genom hårt arbete. Återigen: de bästa kritikerna är inte de som alltid delar ens egen smak, och visst kan det ibland bli tröttsamt när Lokko än en gång hävdar att något nytt revolutionerar allt han tidigare trott på (förutom Paul Wellers storhet, möjligen). Hyperbolen är en kär vän, men han borde ha lyssnat mer på rådet att hålla sina vänner nära men fienderna ännu närmre.

 

För hyperbolen blir snart, när man som i böcker som dessa kan följa den genom text efter text, snart ett maner som liknar en kliché. När till slut för många artister eller författare gör något på liknande sätt som (insert valfri föregångare) fast bara ytterligare lite bättre och lite smartare, då börjar man kippa efter andan.

 

Till det självbiografiska hör en flytt tillbaka till Sverige från London och några privata bekännelser, som att han slutar dricka alkohol, och genomgår en uppslitande och oväntad skilsmässa. Dessa saker har han pratat om i intervjuer, och det är inte heller huvuddelen av den här bokens innehåll. Något av det mest sympatiska är att Lokko gärna framhåller kvinnliga författare och artister. Jag säger det igen, för att det är så ovanligt:

 

En manlig skribent skriver om kvinnliga kulturskapare.

 

Han skriver kärleksfullt, ödmjukt och nyfiket om sina vårdade förebilder. Ja, man kunde förstås säga att han fangirlar. Sagt med stor förståelse och sympati, för vem är inte skyldig till detta? – mediokra, ointressanta människor, skulle jag säga. Jag minns Kristoffer Ahlströms krönika i DN i våras, att man efter 33 års ålder inte längre upptäcker ny musik. Men här bildar Lokko skola med sitt ständiga sökande efter nya kickar. Kort sagt: man behöver inte hålla med om hans slutsatser, men intentionen är smittande. Å andra sidan: jag säger inte att Ahlström har fel. När jag visade min lista över 2020 års bästa album sa min kollega (som rätt nyligen fyllt 33) att hen bara visste vem en av artisterna var.  

 

Lokko blandar sitt fangirlande med logiska analyser. Det mest tröttsamma med hans bok är väl att han inte kan avstå från den typ av akademikerförakt som lyste igenom så ofta i tidskriften Pop:s texter från 90-talet. Alltså att en låt av (insert valfritt hiphop-band) sa mer om tillståndet i Amerika än hundra doktorsavhandlingar. Det är ironiskt, med tanke på att Lokko själv gör sig så beroende av exakt den typ av refererande som ingår i det akademiska skrivandet. I stället för Deleuze, Foucault och Butler namndroppas AA Gill, Mark Fisher och Simon Reynolds som teoretiska auktoriteter.   

 

Att följa tidsandan så här nära i tiden ger en viss fartblindhet. En del profetior slår aldrig in, ska kanske aldrig slå in. Det blir besvärande tydligt när Lokko för tio år sedan tror att M.I.A. skulle bli ”vår tids viktigaste artist”. Riktigt så blev det ju inte. Det är också sorgligt med så många dödsrunor, något som inte alls var lika dominerande i de tidigare böckerna. Med bara tre dagar kvar av 2015 dör Lemmy, och under året 2016 dör David Bowie, Prince, Leonard Cohen och George Michael.

 

Mycket i boken är ändå humoristiskt skrivet, och roligt, på det sätt som uppstår bara när någon tar populärkultur på fullt allvar. Något som också blir tydligt är hur han på senare år gör flera trevare mot de mer folkliga artisterna, som Gyllene Tider och Tomas Ledin, med uppenbara och ärliga försök att förstå deras storhet (han lyckas väl inte helt). Även om han som den borne entusiasten är tidig med det mesta, som Sleaford Mods, smyger sig olyckligt nog in en anakronistisk text om Alice Bomans debutskiva som här anges ”januari 2017”. Den recensionen var från januari i år. Ett liknande slarvigt korrfel får en recension av Brett Andersons självbiografi att hamna ett år för tidigt i tiden.

 

Annars är de flagranta misstagen sällsynta. När han nyligen recenserade AC/DC:s nya skiva (texten finns inte med här) muttrade min kompis M att den innehöll generande faktafel. När Lokko skriver om litteratur kan jag häpna över att han hyllar den slätstrukne Julian Barnes. Likaså drar han ibland olyckliga slutsatser, som i en text om Bob Dylan där han på fullt allvar menar att litteraturkritiker blir ”sprallig” av lycka när författare som Atwood och McEwan använder allusioner till exempelvis Shakespeare, medan de surnar när Dylan gör detsamma. Det finns ingen seriös kritiker som rutinmässigt hyllar påklistrade litterära referenser i en skönlitterär text, i synnerhet inte när de romaner av Atwood och McEwan som avses sågades rejält när de kom.  

 

Det är annars mestadels befriande när Lokko skriver så initierat och förtjust om misstänksamheten mot nostalgi. Han har encyklopediska kunskaper, och han är inte blyg för att visa dem. Just därför hade jag gärna sett ett namnregister. Men det är alldeles oavsett kvaliteten i de enskilda texterna konsekvent skrivet. Lokko vägrar stagnera, och därför skulle jag bli mer förvånad om det om tio år inte finns en bok för 2020-2030 också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar