att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

11 dec. 2020

Arvodet Marginalintäkten Hörspel, Ida Börjel, Anti

Igenkänning lyfts ofta fram som en önskvärd och nödvändig egenskap inom konsten, eller som ett användbart kriterium för förståelse. Ja, men då får man ha i åtanke att den typ av igenkänning som åsyftas ofta är av ett fördärvligt slag. Den typ av bekräftande kan vi lämpligen överge, och satsa på mer konstruktiva former av igenkänning. Där vi känner igen det vi inte visste att vi sökte.

 

Den form av igenkänning som Ida Börjel ägnar sig åt är av farligt slag. Farligt, därför att det tenderar att skaka om och förändra din världsbild. Så har hon med osedvanlig konsekvens skrivit diktsamlingar som varit otuktat vilda i sin strävan att korsbefrukta anarkistisk humor med förtvivlad samtidskritik. Utfallet har varit chockerande bra, men aldrig på det sättet som man lärt sig känna igen hur svensk poesi ska se ut.

 


Denna enastående poesi kan studeras i Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av de tre första samlingarna i en bok som utkom tidigare i år som Böcker I-III. Med rösten i fokus är det inte förvånande att hon också ger sig på den svårdefinierade genren hörspel i två verk som nu utkommer på det lilla förlaget Anti (de vänder på titeln på bokryggen i sann subversiv anda). Alltså: Arvodet     Marginalintäkten är två separerade verk, fast ändå inte … eftersom de kommunicerar med varandra, eftersom de har samma tematik, samma fokus på pengafrågan, på finanser mer som en farsot än som välsignelse.

 

Arvodet hörde jag i en uppläsning av tre röster på Bokmässan förra hösten, som något av det mest minnesvärda som jag tagit del av i rum för poesi och översättning genom åren. Det är ett minst sagt kärt återseende att efter sex långa år (diktsamlingen Ma utkom 2014) återstifta bekantskapen med denna vilda poesi.

 

Börjel skriver ursinnigt politiskt om den likgiltiga kapitalismen och dess skadeverkningar på allt som normalt funtade människor håller för anständigt och värdefullt. Hon påminner om att de som har ska gynnas ännu mer, för så lyder naturlagarna. Hon låter i båda pjäsrena tre röster tala med och förbi varandra, och det är röster som spiller in i varandra. I de två pjäserna följer allt ett förutsägbart mönster, så som vi känt igen det sedan anno dazumal. Förlopp upprepas, och för att bryta destruktiva mönster krävs insatser, och det krävs också vaksamhet.

 

Den humor som Börjel gör till sin är besläktad med förtvivlan: ”Visar vi varandra det vi känner oftast     eller det / vi känner mest?” Men alternativet är ju uppgivenhet, och det är inte människovärdigt att ge upp. Därför fortsätter vi streta emot, även när det ser så här tröstlöst ut med ekonomins ohejdbara förmåga att vara oss övermäktig. Kopplingen mellan kärlek och ekonomi är tydligt utskriven och understruket:

 

                      S3 Hur säger man jag älskar dig på ekonomiska?

                      S1 Du förtjänar mig

 

Även om Börjel har genomskådat det usla och falska i tillvaron blir hon ingen resignerad cyniker eller uppgiven fatalist. Det obehagliga i den samhällssyn som hon blottlägger möter så en tillit till inbillningskraften och ett språk som bekräftar de okända djupen inom oss, och som inte nöjer sig med ytliga affirmationer. Därför blir hon både absurd och hotfull i sin kritik, och skapar en balans som hela tiden är på väg att tippa över. Som karaktären GÅT[AN] formulerar det i Marginalintäkten:

 

Jag bor granne med osäkerheten     någonstans mellan

den statistiska      sannolikhetsbaserade risken och den

gudomliga     klimatrelaterade ovissheten     Jag går gärna

till sängs med risk och vaknar med brist

 

Hon blir mer det störande inslaget, en subtil visselblåsare som yttrar de obekväma sanningarna. Hon låter sin humor infiltreras av subversiv potential. De muntra tillropen saknas, men är inte saknade. Båda hörspelen är hätska, eventuellt är Marginalintäkten hätskare. Liksom hos Johan Jönson är pengar det dominerande temat, som det förnedrande och underkuvande inslaget i vår tillvaro. Hur knasigt Börjel än skriver missbrukar hon aldrig läsarens förtroende – inte ens när hon i en av pjäserna förtrollar ordet ”pengar” och gör det till ett verb. Rösterna blir starkt koreograferade i de här pjäserna, som ger liknande upplevelser som balett lika mycket som poesi.

 

Det här anses nog vara ”smal litteratur”. Poesi har få läsare, dramatik likaså, men det finns ingen anledning för någon att förbigå Ida Börjels unika bidrag, och nog kan dessa två hörspel läsas som renodlad poesi likväl som dramatik. Med tanke på aktualiteten i de samhällsfrågor som hon tar upp är det förstås både förvånande och orättvist att hon har så få läsare. För det är här den riktigt väsentliga svenska litteraturen utspelar sig, mitt framför våra ögon, om vi bara kunde gnugga bort allt junk som distraherar oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar