att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2011

Becky Sharp vs Jane Eyre

I The Telegraph publiceras i rask takt kapitel ur Sebastian Faulks bok om litterära karaktärer, senast om Becky Sharp, som i Faulks läsning är en hjälte, medan Jane Eyre inte kan bli annat än en hjältinna, vilket han grundar i att Becky inte behöver kärlek för att bli fullbordad som människa, medan Jane behöver det för att färdigställas. Han läxas upp av Laurie Miller på Salon: hon menar att Becky är en sociopat, att det är reducerande att läsa Jane Eyre enbart som en kärlekshistoria (hon kallar den helt riktigt för ”a brooding Gothic bildungsroman”). Jag må vara lite väl partisk i den här frågan, men Miller försvarar varför Beckys känslolösa jakt efter välstånd och inflytande inte behöver vara viktigare än Janes sökande efter kärlek på sina egna villkor. För mig blir Jane en hjälte tack vare sin förmåga att överkomma hindren, genom sin självständighet och integritet. Mia Wasikowska som Jane Eyre i Cary Joji Fukanagas film Jane Eyre (premiär i mars).

8 kommentarer:

  1. Men Becky Sharp är onekligen lättare att se i vår tid, inte sant? Hennes aggressiva satsning på status, pengar och en slags viril köttslighet ("ta för dig och ta ingen skit!" heter det numera) är lätt översättbar till 2000-talet. Medan en integritet som Janes snarare kan bli ett hinder.

    SvaraRadera
  2. Mm, på ett sätt är J helt frikopplad från vår tid; hennes beteende skulle snarare väcka MER negativ uppmärksamhet nu, vilket är lite ironiskt när vi hela tiden talar om henne som modern. Jo, vårt samhälle främjar egoismen - titta bara på Socialdemokraternas kris, och hur de famlar för att återvinna väljarförtroendet ...

    SvaraRadera
  3. William Thackerays roman är en uttalat utan hjältar. Men i början av boken skildras Becky Sharp och hennes upproriska uppträdande med sympati.
    Medan hon i slutet av romanen har fallit långt från hjältinnerollen. Å andra sidan är boken betydligt roligare i början.
    Rebecka Sharp som hjältinna är mer underhållande än fröken Sharp som varnande exempel.

    SvaraRadera
  4. Förvirrande. Varför är det viktigt att vara en hjälte och inte en hjältinna? Är det först när en kvinnlig karaktär kan passas in i en traditionellt manlig karaktärsmall som hon blir intressant?

    Håller med om att integritet inte är ett utmärkande drag för vår tid, vilket snarare gör Jane Eyre till än mer angelägen läsning; det finns andra sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, och till sig själv, än det gängse utbasunerade.

    SvaraRadera
  5. Jo, Jane som ett alternativ, ett motgift. Hon på Salon, Laurie Miller, sammanfattade det fint på slutet, när hon påminde /-pekade att herr Faulks fick uppdraget att skriva James Bond-romaner, och medan många kallar Agent 007 för en hjälte kunde hon tänka sig andra ord för honom ...
    Jag måste erkänna att VF inte är min favoritläsning, men att skam den som ... hm, ger sig ...

    SvaraRadera
  6. Bernur: Jag har glömt vem det var som kallade Bond en seriemördare, men i princip stämmer det väl.

    SvaraRadera
  7. Mm, men James Bond, är det inte en lite ointressant typ, trots Umberto Ecos försök att intellektualisera (det var väl han?), med flera försök att göra det till nåt mer: jag läste böckerna när jag var 11, men det var då det!

    SvaraRadera
  8. Jo, Eco var det. men fan vet oml inte Olof Lagercrantz också skrev om Bond någon gång? 007:s eleganta självironi och srkasm, som är framträdande i filmerna, finns knappt i romanerna, å andra sidan har de senare numren i filmserien blivit allt mer ruffigt råbarkade. Det finns en kreativ spänning mellan det våldsant fysiska och den polerade ytan.

    SvaraRadera