att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 jan. 2011

Spådom, Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms litterära genombrott på 80-talet gjorde honom till fixstjärna och gunstling, men efter en löftesrik novellsamling, fyra romaner, samt den oerhört omdebatterade pjäsen Järnbörd, har det varit tyst: en tystnad som delvis bröts i höstas av Kristian Petris film Ond tro, som byggde på Dahlströms tjugo år gamla filmmanus.

Idag utges Spådom, Dahlströms första bok sedan 1996, och det är inte att säga för mycket om man kallar det för en storslagen återkomst. Den femhundra-sidiga romanen är ambitiöst uppbyggd kring tre olika berättelser, och den som tidigare bekantat sig med Dahlströms säregna prosa lär inte bli besviken.

Som vanligt utforskas det territorium som vi kan kalla för osäkerhetens rike. En läkare på en semesterresa ordnar så att en ung skadad pojke får komma till sjukhus, och hör hur en man i pojkens sällskap uttalar något som han uppfattar som en varning, en förbannelse – eller en spådom. En polis som har ett komplicerat förhållande till en kollega. En handläggare på socialtjänsten tyder hotfulla lappar som han hittar i hemmet.

Gemensamt för de tre historierna är hur den trygga vardagen invaderas av misstanken att något håller på att gå snett; med subtila förskjutningar visar Dahlström hur deras världsbild krackelerar, hur något ont tillåts ta överhanden, och den maktlösa människans gagnlösa kamp mot det som sker.

Och det är så skickligt utfört att man aldrig funderar på några brister. Dahlström är dramatiker även som romanförfattare, och dialogen ger ledtrådar om små perspektivförskjutningar. Här premieras konsten att inte berätta för mycket, att hålla läsaren på halster: det halvkvädna är författarens ideal.

De tre protagonisterna är typiska iakttagare, människor som är vana att avläsa situationer, hantera problem. Men när problemen gäller dem själva står de handfallna. Här tar de miste gång på gång, måste korrigera sig. I Dahlströms värld går det rationella hand i hand med det oförklarliga, med det mystiska, där det oförutsägbara sätter käppar i hjulet för alla förväntade skeenden. Tillvaron för de tre huvudpersonerna befinner sig på ett sluttande plan, där mönster utmanas av virrvarr, ordning utmanas av kaos.

Av de tre berättelserna tycker jag att den avslutande och längsta är avgjort mest spännande, om mannen som hittar handskrivna lappar hemma, och börjar snegla efter en rimlig förklaring: är det hustrun som spelar honom ett spratt? Men förklaringarna förvrängs, är opålitliga, och han börjar ifrågasätta även sig själv, sitt eget omdöme.

I de tre berättelserna tränger verkligheten in genom utdrag ur tv-program och föreläsningsröster, som bildar en slags skev kommentar – ungefär som den grekiska kören i de antika dramerna.

Spådom är thrillerartad, med en olycksbådande atmosfär, där Dahlström med pedantisk noggrannhet skalat bort alla tidsmarkörer och en del annat som kunde hjälpa läsaren att förankra sin uppfattning. Det som återstår blir då att slå följe med frustrationen: det här är en gåtfull roman, utan enkla svar, men suveränt komponerad, och en fröjd för den läsare som vågar tappa fotfästet.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 21/1)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar