att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 jan. 2011

Kriget mot klichéerna

I dag yttrade jag en kliché. Jo, jag kan skylla på att den som bryggde kaffet hade misstagit sig på veckodagen, och glömt den extra måndagsskopan (första arbetsdagen är alltid en måndag, ska det vara så svårt att fatta, att räkna till tio plus en?), men det var kollegan H som sa det först, en fras som han lär ha yttrat flera gånger i sitt liv. - Aldrig jag, muttrade jag, men erbjöd mig att göra det till ett nyårslöfte, att säga det en gång, vilket jag fick tillfälle att göra två timmar senare. (Ledtråd: det handlar om hjärterum och - ja, ni fattar.) I Guardian skriver Michael Holroyd med uppgiven indignation om hur klichéerna håller på att ta över språket: ja, klichéer av ett annat slag, med mer oskuldsfull uppsyn. Men vi ska vara djävligt försiktiga med att använda, för att ta ett av hans exempel, förstärkningsord i onödan, då de väcker misstänksamhet (nu tog du väl ändå i? - varför då?). Han lackar ur på de brittiska politikernas språk, vilket får mig att undra var han skulle anse om hur våra partiföreträdares munläder är smort. (Kan någon säga en inhemsk politiker som har sagt något spirituellt sedan 1995?) Och George Orwells uppfattning hur ord betyder sin motsats kan ge somliga av oss tröst, då vi lättare kan genomskåda de floskler som ramlar över oss, i sin tävlan att slå blå dunster i våra ögon. Holroyd har desto mer av glimt i sitt öga: "it is difficult to admit that the source of my rage is that very word minus its first letter."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar