att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 jan. 2011

Boktjuven

Nästan femtio minuter in i tv-serien Bibliotekstjuven finns en lysande scen, där tjuven John - spelad av en Gustav Skarsgård som med återhållna åtbörder ändå lyckas förmedla paniken - sitter på t-banan med en raritet från KB:s labyrintiska gömmor i sin bag, och alla i hela vagnen stirrar på honom (strax innan 51 minuter), men bara för ett ögonblick; man hade önskat att Lind Lagerlöf hade nöjt sig med de där antydningarna, men i stället visar han ofta en förkärlek för de övertydliga övertramp, som verkar vara svensk dramas förutsättning och förbannelse. Det finns några lovande tendenser i seriens början (Gunilla Röör är utsökt trovärdig, när hon säger att hon jobbat hela sitt liv på KB), men jag har förstått att den inte har så mycket med den så kallade verkligheten att göra, eller om den bara förenklar något som var mycket mer komplext. KB-mannen jagade berömmelse, men det slutade med att berömmelsen jagade honom.

2 kommentarer:

  1. Det är sällan bortkastad tid att se Gustav Skarsgård, bästa skådespelaren i Skarsgård-klanen. Bättre än sin överskattade far.
    Intressant också vilken stark (status)laddning böcker och bildning kan ha.

    SvaraRadera
  2. Bernur,

    jag fann spänningen kuslig och krypande, Skarsgårds gestaltning av ensamhet och social (mm) osmidighet rakt igenom övertygande. Vid middagen på Riche jagades jag flera gånger av impulsen att stänga av.

    Annat var mindre lyckat. Övertydliga redovisningar av sådant som framgick ändå (bibliotekstjuvens sociala komplex, enkla bakgrund, anpassningsvilja mm) solkade avsnittet rejält. Och bibliotekstjuven må vara en driven litteraturforskare, men att en svensk avhandling om Karlfeldt skulle publiceras, om än delvis, i TLS - nej, det går inte.

    SvaraRadera