Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 jan. 2011

Gracie, Veronika Malmgren

Gracie är en bil. I den sitter den amerikanska tonårstjejen Penelope och längtar bort från Manning, en småstadshåla i Kansas. Året är 1999. Hon sitter där tillsammans med den svenska utbytesstudenten Klara, som har kort tid kvar innan hon ska återvända till Sverige, till sitt vanliga, tråkiga liv.

Penelope försöker halvhjärtat locka Klara att stanna kvar, att de ska rymma tillsammans, men det blir inte mer än utfärder i bilen, utrymmet där deras vänskap cementeras.

Veronika Malmgren, född 1982, har skrivit debutromanen Gracie och förlagt sin Fucking Åmål-historia till amerikansk mark, men viktigare än de valhänta försöken att hitta killar förblir deras samvaro med varandra. Det här låter kanske oansenligt, men det blir en fin och sorglig historia om avsked, om hur saknadens mekanismer förgriper sig på individen, hur en nästan ordlös vänskap får betyda allt för två formbara unga människor.

Bilen som frihetssymbol är väl närmast en amerikansk kliché, manifesterad i otaliga rocklåtar, många av dem skrivna av Bruce Springsteen, som har varit suverän på att fånga den ungdomliga längtan bort. Malmgren håller igen på det dramatiska utspelet, men är lika skicklig på att skapa trovärdig atmosfär, där hon bestämt låter uttrycken ta avstamp i en genuin och konkret amerikansk vardag.

Det är modigt av Malmgren att förlita sig på en så färglös och vanlig huvudperson som Klara, där det viktiga och bestående inslaget blir hur skickligt hon har lyckats fånga både småstadstristessen och vänskapen till Penelope, likväl som det smärtsamma i att tiden går, att deras tid tillsammans är begränsad och oåterkallelig.

Malmgrens språk är stramt och behärskat, men bärs samtidigt av en otålighetsrytm, och det skapar fin dynamik åt berättelsen. Det är också fullt motiverat med just USA som skådeplatsen, en nödvändig yttre miljö, som skapar en fullt tillförlitlig värld av exakthet i valet av matvanor, skolrutiner och så bilen som de två tjejerna kör runt runt i, oförmögna att komma någonstans – men här är det vägen som är mödan värd.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/1.)

4 kommentarer: