att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 jan. 2011

Anne Sexton: "Her Kind"

Det som är bra: varför är det (så) bra? Länge var jag rädd för Anne Sextons dikter, rädd för hennes koppling till Sylvia Plath, rädd för hennes självmord, jag hade fått nog av sådant. De enstaka dikter jag läste i antologier har varit ojämna, växlat mellan det mediokra och det överintensiva, ett emotionellt haveri.

Den tre strofer korta "Her Kind" var nog bland det första jag läste, och det gjorde intryck, satte spår. Den intrikata rimflätningen sätter sig redan i första strofen, med ett rim på "kind" som löper över de följande stroferna. Överlag sätter sig rimorden hårt, med en bestämdhet som imiterar tonläget i dikten, håller sig trogen den sammanbitna förtvivlan som är dess utgångspunkt.

Jag kan le lite överseende åt det drag av kliché som redan upptakten närmar sig: "a possessed witch", "black air" (min kursivering), tycka att det blir överlastat. Men hon rör sig mot ett annat uppdrag, där det finns allvar i identifikationen med en häxa, att hon förverkligar sig i rollen som häxa, i ett utanförskap på olika plan, även bokstavligt - "in the woods" - och att det enda ödet för en sådan kvinna är att bli missförstådd. Men det är också det enda (över)levandet som finns tillgängligt, att nöja sig med skärvorna.

Det som imponerar mest med dikten, mer än de iögonfallande rimmen och de något mer diskreta anaforerna - "I have" och "A woman like that" - är väl den känslomässiga stegring som illustreras, att dikten höjer insatsen i sista strofen, där det starka samsas med det svaga, i den oslagbara raden, "A woman like that is not ashamed to die", en rad som bejakar både revolten och nederlaget, en stolthet som passerar ordets alla konnotationer, men besegrad av det ofrånkomliga stilleståndet.

Där blir känsloutspelet av ett slag som skriven poesi sällan lyckas återge, om det inte är en poet av Sapfos eller Polly Jean Harveys kaliber, känslor som överskrider realismen och går för långt in i lågan, i en metafor som blir besvärande bokstavlig, där det bildliga uttrycket offras (eldas upp): "your flames still bite my thigh / and my ribs crack where your wheels wind". Verben förstärker också intensiteten, med i synnerhet revbenens "crack" som en onomatopoetisk illustration av hopplöshetens läge. Så blir Sextons dikt en balansakt mellan lust och förlust.

Anne Sexton, Her Kind


I have gone out, a possessed witch,

haunting the black air, braver at night;

dreaming evil, I have done my hitch

over the plain houses, light by light:

lonely thing, twelve-fingered, out of mind.

A woman like that is not a woman, quite.

I have been her kind.


I have found the warm caves in the woods,

filled them with skillets, carvings, shelves,

closets, silks, innumerable goods;

fixed the suppers for the worms and the elves:

whining, rearranging the disaligned.

A woman like that is misunderstood.

I have been her kind.


I have ridden in your cart, driver,

waved my nude arms at villages going by,

learning the last bright routes, survivor

where your flames still bite my thigh

and my ribs crack where your wheels wind.

A woman like that is not ashamed to die.

I have been her kind.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar