att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 jan. 2011

Relik(t)

Den som har läst språkhistoria har lärt sig skilja mellan orden "relik" och "relikt", men kan också ha viss förståelse för att det förstnämnda är mer frekvent använt, när det borde vara tvärtom: relik är ett ord reserverat för heliga kvarlevor, något som påpekas i dagens DN, som har läsarnas språkfrågor besvarade av bland andra Birgitta Brorström, som just nämner detta. Och jag tar mig från den skrynkliga tidningen till mitt allt mer nötta exemplar av Roberto Bolaños roman 2666, och på sidan 951 hittar jag bara några minuter efter DN-läsningen följande mening: "[...]som hade böcker som Bubis förlag hade givit ut 1930 eller 1927 och sparade dem som reliker, till salu visserligen [...]". Men jag orkar inte bry mig nämnvärt: ofta får jag frågan vilket språkfel som är min största käpphäst, om det är särskrivningar eller felstavningar eller anglicismer eller fel på de/dem eller utelämnandet av infinitivmärket ("kommer att") eller något annat, men jag har förmodligen blivit helt eller nästan helt immun mot den typen av fel (för, ärligt talat: när någon säger att hon eller han har spenderat en vecka någonstans, vad tjänar det till att påpeka att det heter tillbringa?); det jag stör mig mest på, eller det som förstör läsningen av en text mest, är dålig kommatering - ett generellt råd är att en normallång svensk text saknar ungefär fyra-fem kommatecken, minst.

10 kommentarer:

  1. Right-o. Och sedan var det det där bindestrecket i "fyrafem kommatecken, minst" som väl inte borde vara något, eller möjligen - ett kommatecken?

    Gott nytt år, Bernur!

    /Danne

    SvaraRadera
  2. Typiskt. Menade förstås "fyra-fem kommatecken, minst".

    /Danne

    SvaraRadera
  3. Förutom att det nästan verkar lite komiskt småsint att påpeka ett språkfel på sidan 951 i en 1053 sidor tjock roman, så undrar jag om det verkligen är ett språkfel? Att spara böcker "som reliker" säger kanske något annat än att böckerna är reliker?

    SvaraRadera
  4. Jo, fast nu var ju poängen att jag INTE brydde mig. Att det ÄR ett språkfel, det stod ju i DN. För övrigt är det en fin översättning; det var bara något annat litet jag störde mig på, men det har jag glömt nu.
    Jag menade faktiskt fyra-fem-sex-sju kommatecken, men så kan man inte skriva - hur man än gör blir det dumt.

    SvaraRadera
  5. Men på vilket sätt är det ett språkfel menar du? Att vårda något "som [om det vore] en relik" framstår för mig som helt oproblematiskt. Betraktar du även andra liknelser eller överförda betydelser som språkfel? Att det sen i nån sorts teknisk mening måste gå att skilja mellan relik och relikt håller jag givetvis med om.

    (inte för att verka stingslig, men hade du skrivit om det på din blogg om du verkligen inte hade brytt dig nämnvärt?)

    ps, www.bernur.se är ledigt, och så dyrt är det inte.

    SvaraRadera
  6. Konstaterar att:
    1.det sign. Johan skriver inom parentes har stöd hos K. Leandoer i dennes "Mask": att ett "inte" i tryck på ett plan alltid får en motsatt verkan - annars funnes det ingen poäng i att berätta att man INTE något...
    2. Man bör skilja på satskommatering (vilket Bernur tycks ägna sig åt, och förfäkta) och tydlighetskommatering, vilket är det för dagen rekommenderade (ex i Svenska skrivregler). Sett ur ett tydlighetsperspektiv blir det svårt att hävda att "en normallång svensk text saknar ungefär fyra-fem kommatecken, minst."
    3. särskrivning är en felstavning.
    4. det finns få saker som engagerar så som språkfrågor.

    SvaraRadera
  7. Jo, visst, det är en petitess i sammanhanget, knappt en droppe i en ocean av språkliga härligheter. Och ändå! Nja, överförd betydelse vet jag inte om jag ska kalla just det här exemplet ... Det finns bara en helig bok.
    Jag håller med Kristoffer Leandoers invändning, som påminner om Borges resonemang kring vilket ord som var förbjudet i en gåta som handlar om schack: ordet "schack". Självfallet betyder "inte" ofta sin motsats, ungefär som det förstärkande "mycket" ofta förminskar betydelsen ("det här är en mycket viktig bok", hm ...).
    Jag uppskattar påpekandena, invändningarna - syftet är väl att väcka den diskussion som sover, kanske. Angående kommatering, det finns nog anledning att återkomma - två gånger, minst - till detta. När jag skrev "normallång svensk text" tänkte jag nog mest på de uppsatser jag läser, elevers arbeten, där jag önskar att de betraktade kommatecknen som småslantarna (eh, vad blir det nu? enkronorna?) och semikolenen som större sedlar, typ femhundrasedlar, i stället för tvärtom. Alltså: man ska tänka sig för innan man plockar fram det där semikolonet!

    SvaraRadera
  8. Björn, med anledning av min recension:
    http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/bjorn-kohlstrom-virginia-woolf-en.html
    har jag just sänt dig ett mail. Hoppas du ser det!

    SvaraRadera
  9. Det var värst vad du slingrar dig. Men okej då. Gott nytt år!

    SvaraRadera
  10. Något jag försöker låta bli att reta mig på vad gäller texter på nätet är när bindestreck används istället för tankstreck. Det må vara en tangentbordsteknisk fråga, eller vad man ska kalla det, men faktum är icke desto mindre att det rent typografiskt sticker i ögonen. Vet man inte hur man bär sig åt för att frambringa tankstrecket (alt+0150 för kort resp. alt+0151 för långt), så löser man problemet enklast genom att knappa in ett dubbelt bindestreck -- och det är så pass enkelt att det inte borde vara lönt att protestera.

    SvaraRadera