att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 jan. 2011

Stjärnlösa nätter, Arkan Asaad

Varför är det så svårt att läsa självbiografiska böcker? Kanske för att de alltid lyckas så samma tvivel: men var det verkligen så här? Du får hålla till godo med en version av ett förlopp, ett perspektiv, och du kan inte veta hur mycket som har vinklats, lagts till rätta, ofta med avsikten att framställa den skrivande i bättre dager.

Därför ska du nog vara skeptisk till sanningshalten i dessa förment sanna skildringar, och kanske allra helst om det handlar om eländeslitteraturen, när offer berättar om allsköns djävulskap som de har fått utstå.

Arkan Asaad är radiojournalist och före detta elitidrottare, och nu debuterar han med Stjärnlösa nätter, en märklig hybrid mellan roman och självbiografi. Han är född i Irak, men uppvuxen i Sverige, och har skrivit en berättelse som vilar på det självupplevdas solida grund.

En tonårskille som här heter Amàr åker på semester med släkten till Irak, där han snart upptäcker att fadern har arrangerat ett äktenskap för honom: han tvingas gifta sig med sin kusin Amina. Amàr revolterar, men inte tillräckligt övertygande för att bröllopet ska förhindras. Situationen kompliceras när han i Sverige träffar och förälskar sig i en annan tjej, Shilan.

Att Asaad har en viktig och angelägen historia går inte att ifrågasätta. Tyvärr ligger hans språkideal hos det pratiga och talspråkliga: att det här kommer att göra stor succé på föreläsningsturnéer på skolor betvivlar jag inte, för det är en historia som är starkt beroende av charmen i tilltalet. Men jag önskar att han hade problematiserat schablonerna.

Nu lyckas han inte lyfta sin berättelse över de fyrkantigaste av klichéer, med fadern som stereotyp auktoritet, där han försöker tvinga sonen att bli läkare. Vad vill Amàr? Han vill bli actionhjälte. Men han är en lite väl rekorderlig hjälte, med hjärtat på det rätta stället, även när han ställer till det så pass att bara ett telefonsamtal står mellan idyllen och infernot. Känslan av panik och rädsla hos Amàr, en hygglig kille i en ohygglig situation, förmedlas ändå rätt bra av Asaad.

Så är det också självupplevt, får vi veta. Och därmed infinner sig mina betänkligheter, där jag kunde önska att han hade gått längre in i fiktionen, in i gestaltandet. Nu stannar det vid en förvisso dramatisk historia, som jag inte riktigt kan ta på allvar. På ett kanske paradoxalt sätt skulle en djupare litterär bearbetning ha åstadkommit en större insikt i problematiken, mer förståelse för det bekymmersamma i Amàrs belägenhet. En fråga som jag ställer mig lite för ofta under läsningen lyder nämligen: varför kallar förlaget det här för en roman?

(Publicerad i Jönköpings-Posten 24/1.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar