att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2011

Maskerad, Andrés Stoopendaal

Barn i litteraturen är gärna lite väl lillgamla, lite väl kufiska. Ja, det kan tyckas så, tills man kommer på att verklighetens glin oftast är just så där excentriska och exceptionella, att de ständigt lyckas överskrida vår underskattning av dem. Verkligheten vinner över dikten.

När Andrés Stoopendal debuterar med romanen Maskerad berättar han om fjortonårige Maxence, vars far dör redan i bokens andra mening. Detta vänder inte upp och ned på hans tillvaro – han reagerar ungefär lika likgiltigt som när Meursault i Albert Camus roman Främlingen kommenterar sin mors frånfälle: i stället fortsätter han fantisera om Rimbaud och de jämnåriga pojkar han åtrår. Liksom en annan av vårens mest intressanta debuter, Veronika Malmgrens Gracie, utspelar den sig i annat land – här är det Paris, och det bildar en spännande fond till berättelsen.

Maxcence är precis så där smart och dysfunktionell som romanbarn brukar vara, ett författarämne i vardande, som ratar Harry Potter-böckerna till förmån för Louis-Ferdinand Céline och Yukio Mishima. Intrycken filtreras av fantasi och en underfundig humor: ”Jag tycker inte om sport, jag tycker om att vara långsökt” är en av hans ganska typiska oneliners.

Titeln kan nog tydas som en maskering av sorgen, att Maxcence väljer tomheten framför att må illa när han besvärjer döden genom att ge den sentimentala attribut, men också att det är en nödvändig del i processen att komma ut – inte så mycket att komma ut som homosexuell, utan att komma ut som vuxen människa. Trots sina brådmogna olater blir Maxcence inte helt befriad från barnsliga drag, och Stoopendal har verkligen lyckats skildra ett trovärdigt distanserat förhållande mellan pojken och hans mor, Muriel, och hennes försiktiga försök att förstå sig på sin son (ett omöjligt projekt, även i den oskrivna världen).

Jag gillar hur Stoopendaal varit så lojal med pojkens fantasifulla intryck, där knäppa drömmar skildras lika rättframt som de vardagliga händelserna. De egensinnigt utvalda detaljerna blottställer pojkens storögda fascination, förmågan att fortfarande imponeras av tillvaron, innan man blir helt blasé. Tempot är raskt, ibland nästan bryskt, men jag följer med till Maxcences associationsrika värld nästan helt utan förbehåll. Maskerad är inte genomgående bra, men mycket löftesrik.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 31/1. Bild från Norstedts.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar