När Kate Bush återkom som skivartist 2005 var förväntningarna stora, och jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till den där märkliga "Aerial"-dubbelskivan som blev det ojämna resultatet, en skiva (två skivor) som jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på. Då hade det gått elva år sedan den tidigare skivan, den likaledes ojämna "The Red Shoes". När jag nu läser att Kate Bush kommer att släppa ny musik i år blir jag både glad och lite orolig. I vår värld kan allt hända, och lite till, men att förvänta sig att hon återvänder till mina våglängder känns inte helt sannolikt. Men samtidigt: hur stor hon än har blivit som inspirationskälla för nutida artister kan lovorden aldrig komma i nivå med hennes prestationer, och hur mycket dagens stjärnor än slår knut på sig själva kan de aldrig bli lika elastiska i sitt uttryck som The Rubberband Girl. Lyssna för all del på något från mästerverket "The Hounds of Love", till exempel den mindre kända "Mother Stands for Comfort", med Eberhard Webers basspel, som jag tror att till och med den kräsne wb finner passabelt.18 jan. 2011
How to be (in)visible
När Kate Bush återkom som skivartist 2005 var förväntningarna stora, och jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till den där märkliga "Aerial"-dubbelskivan som blev det ojämna resultatet, en skiva (två skivor) som jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på. Då hade det gått elva år sedan den tidigare skivan, den likaledes ojämna "The Red Shoes". När jag nu läser att Kate Bush kommer att släppa ny musik i år blir jag både glad och lite orolig. I vår värld kan allt hända, och lite till, men att förvänta sig att hon återvänder till mina våglängder känns inte helt sannolikt. Men samtidigt: hur stor hon än har blivit som inspirationskälla för nutida artister kan lovorden aldrig komma i nivå med hennes prestationer, och hur mycket dagens stjärnor än slår knut på sig själva kan de aldrig bli lika elastiska i sitt uttryck som The Rubberband Girl. Lyssna för all del på något från mästerverket "The Hounds of Love", till exempel den mindre kända "Mother Stands for Comfort", med Eberhard Webers basspel, som jag tror att till och med den kräsne wb finner passabelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbart!
SvaraRaderaHeliga Guds Moder, bed för oss!
Videon till Cloudbusting är helt enkelt en av de bästa musikvideos i kortformat soim någonsin gjorts, till en klassisk låt dessutom. Utsökt matchning av rörelser, klippning, mimik och musik.
SvaraRaderaMm, Donald Sutherland som hennes far, och intrigen som passar så bra till musiken ... Och låten, herregud!
SvaraRaderaVisst, och hennes egen far måste ha känt sig oerhört stolt över sin dotter när han såg den videon.
SvaraRaderaVad Kate har betytt för senare artister, t ex Tori Amos eller (tror jag) Massive Attack, är ju också en del av bilden.
Aerial upplevde jag som ett album tillverkat utomhus. Naturen är en stark ingrediens med fåglar,gräs och gryningar. Kate Bush sjunger i kapp med en koltrast och svävar över oss där vi ligger sovande på jorden.
SvaraRaderaGrubblande, inte alltid färdigt men mycket vackert.
Mm, det roliga med videon är väl också att hon spelar en pojke, och att de ibland har tricksat med kameravinklarna (Donald Sutherland är väldigt lång, ibland väldigt längre).
SvaraRaderaJa, Aerial är definitivt en utomhusskiva, med fåglarna: och "vackert", ja, det är en bra beskrivning på många av låtarna. Men ibland lite stillastående, odynamiskt, på något sätt ...
Jag lyssnade mycket på Aerial men blev inte klok på vad jag tyckte om den. I ungdomen är man det lysande geniet (unik Kate Ted Gärdestad) ibland lägger sig genialiteten lite till ro. Man lever det räcker. Beroende på vilken karaktär man är också.. hm (för det lät som beskrivningen av klichébilden geniet). Vissa mognar sent, vissa harvar och hittar något oupptäckt sent. Ibland blir det överlastat inte första att man bara går på känsla.. se på Michael Jackson.
SvaraRadera.. Kom på något mkt viktigt, jag har tänkt vidare. Kate och Ted har mera gemensamt, de bryter gärna av oerhört vackra passager med motsatsen, som i Houdini, the Dreaming. Ted: alltid Janne Schaffer, ett riff. Jag förstår att det är för balansen. Jag hade önskat annat men vet inte vad exakt (bara inte Janne Schaffer, tyvärr)
SvaraRaderaJag har (haft) lite svårt för Ted G. Men i små portioner har det haft en ganska välgörande effekt.
SvaraRaderaJag tycker ibland att The Dreaming är Kate Bushs bästa skiva, just för de där kontrasterande inslagen, men också för att hon där verkligen börjar experimentera med sin röst, använda den som ett instrument, som ljud.
Håller med dig om Dreaming, det står mellan den och Hounds of Love om jag går på helheten (album). Videon till The Dreaming är ju underbar. Ted! Min syster hade skivan Ted och då var jag 6 år har jag för mig, jag har inte hämtat mig än. Haha rolig formulering där "i små portioner har det haft en ganska välgörande effekt". The morning fog tycker jag mest om på Hounds of Love.
SvaraRaderaJust det nu kom jag på.. jag har t o m drömt att Ted och jag tältade! Tillsammans med Ann Zacharias.
SvaraRaderaMm, jag har aldrig drömt om Ted G. Inte ens om hans bror. Jag drömde om Jakob Hellman en gång, men det handlade inte om ett tält.
SvaraRaderaJag gillar videorna till några av de andra Dreaming-låtarna, "There goes a tenner" och "Suspended in Gaffa". Titellåten: ja, men den är ju också lite konstig. Jag berättade för en kompis att en kritiker skrivit om låten The Dreaming och jämfört den med Kubrick, att den är ett exempel på samma slags perfektion, men han, kompisen, trodde att jag menade videon ...
Haha (reflex en glad gubbe men inte) ja titellåten är verkligen lite konstig. Har du inte drömt om Ted? Det är också udda.. Jag har inte sett videorna till de 2, ska kolla upp bums.
SvaraRadera