Dialogue Between Fashion and Death, Giacomo Leopardi

Det fanns en tid när det inte var ett skällsord att kallas pessimist: när det inte var en medborgerlig plikt att fira nationella idrottstriumfer eller att bete sig som om morgondagen inte fanns, direktiv att fortsätta köra fast i destruktiva spiraler. Men filosoferna har lämnat oss - med filosofi. Jag hörde en klok man på tv som förklarade bristen på samtida filosofer med att det inte längre finns någon anledning att tänka djupt eller långt i vårt samhälle, då det ändå är dömt att gå under, att det inte finns någon fortsättning.

Det var pessimistiskt – tyckte jag då. Och då borde väl filosoferna i stället frodas och trivas med rollen som domedagsprofeter, för något man lär sig av dem är pessimismen och vikten att inte låta optimismen spira. Men det är väl samhällets fel: vi vill inte höra det obekväma, då börjar vi fäkta och fly och värja oss och oja oss och klappa dessa dysterkvistar på huvudet.

Den store pessimismen, vid sidan av Schopenhauer, är italienaren Giacomo Leopardi, som är lika mycket filosof i sina dikter som Nietzsche är poet i sin filosofi. Trots Leopardis betydelse för Nietzsche och Vilhelm Ekelund – Sveriges enda tänkare – är han fortfarande relativt okänd i Sverige, där översättningarna har varit (för)strödda och sporadiska, vilket aldrig har låtit hans idéer slå rot.

Den engelska boken Dialogue Between Fashion and Death är översatt av Giovanni Gecchetti och utgiven i Penguins serie Great Ideas. Den innehåller elva texter: nästan alla korta dialoger, lekfulla och allvarliga. I den dialog som har gett boken sin titel är Döden en kvinna, en madame, som upptäcker att Modet är hennes syster, en hantlangare i projektet att fördärva och förklena människan, kroppsligt och själsligt, genom att lära henne vårda sina nycker.

Leopardi tar ned saker till sina rätta proportioner. Han skriver jordnära, undviker det högtravande. En annan bemärkt figur i hans texter är Prometheus, som provoceras av Momus, satirikern. Leopardis Prometheus är mindre titanisk, utan plågas av tunnhårighet, och förlorar ett vad med Momus: för vad tjänar det till att ha stulit elden åt människan om hon använder den för att värma kokkärl i syfte att äta upp varandra. Se där – en text som öppnar sig för allegorisk läsning. Ytterst handlar denna dialog om hur civiliserad människan är: ”the human race is indeed superior among all the others […] but supreme in imperfection rather than in perfection”, som Momus säger.

Leopardis vishet är förvärvad efter noggranna studier av mänskligt beteende. Det här ger hans insikter allmängiltiga drag, så det finns ingen anledning att fortsätta ignorera de här viktiga tankarna, där han skriver om den utveckling som aldrig infinner sig hos människan, att vi är dömda till stagnation, om Naturens indifferens inför våra förehavanden: ”even if I happened to wipe out your entire species, I wouldn´t notice it.”

Vi behöver denna påminnelse om hur intimt glädjen är förknippad med sorgen, att vår strävan efter enkla nöjen är förkastlig – vägen dit går genom lidandet. Det här är en bok som visar vilket slags liv som ska värdesättas. Döden är aldrig fjärran Leopardis tanke: här är den en konkret entitet, en samtalspartner.