att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 feb. 2011

En underjordisk dagbok, Fjodor Dostojevskij

Efter att ha ha åhört hur Skolverket under en hel dag har misshandlat och kränkt det svenska språket är det en lisa att ta del av en så direkt författare som Fjodor Dostojevskij: ja, författare äger förstås generellt aversion mot floskler, men i synnerhet Dostojevskij verkar behandla dem med en skoningslös utrotning.

Nu läser jag Lind & Co:s nyöversättning av det som brukar räknas som ouvertyren till hans symfoniska romaner, den som tidigare har hetat Anteckningar från källarhålet, men nu i Barbara Lönnqvists version En underjordisk dagbok. Det är lika bra att du lär dig hur en av litteraturens mest kända inledningsmeningar ska låta numera: ”Jag är en sjuk människa … arg och elak. En motbjudande människa.”

Vad vi senare får lära oss i Lönnqvists långa och fint skrivna efterord är hur omvälvande Dostojevskijs underjordiska människa är, genom att det ryska samhället betonar kollektivet, där den som ställer sig utanför blir en mer drastisk outsider än i det västerländska samhället, där det kan vara en prestigefylld position(ering).

Dostojevskijs berättarjag är en modern människa, och han blir det i kraft av att vara så kluven: det är som om den här ryssen uppfinner klyvnaden, något givetvis Raskolnikov också exemplifierar. Men En underjordisk dagbok ska inte läsas som en förstudie till det stora (mäster)verket Brott och straff: för mig är den en ovärderlig skatt i 1800-talslitteraturen, en text som bärs av sin egen styrka och ingen annans.

Den styrkan sitter i berättarens röst. Det är en obekväm text, med en röst som tar spjärn mot sin författare, som frossar i ett grandiost avståndstagande. Man kan med Lönnqvist kalla honom för ”paradoxalist”, eller bara koleriker: jag vet att alla inte håller med mig, men här finns stor humor i hur berättaren hanterar motsägelserna, impulsiviteten, inkonsekvenserna – man kunde kalla honom en trippelcyniker också. Han saknar – ja, han saknar mycket, men är kanske i mest akut behov av jämvikt, att alla känslor får överslag hos honom. Han ”skämtar och gnisslar tänder samtidigt”, som en talande självkarakteristik kan låta.

Tack vare ett arv kan han säga upp sig från det själsdöda jobbet, och ägna tid i den själsdödande underjorden, för att stånga sig blodig mot logikens snåla skördar. Och Dostojevskij tar inga omvägar över floskler, utan satsar rakt på språkets kärna. Om det finns ansatser till något bombastiskt i några av hans större projekt är det här befriat från dessa tendenser. När det går runt i protagonistens huvud är det ingen metafor – det är bokstavligen så.

Berättaren är en irrationell tänkare, som låter känslan styra tanken, och det ger ovanliga utfall. Boken är känd som en monolog, speciellt i relation till författarens andra, mer polyfoniska romaner – men det är dialogartat, och där ligger väl det moderna i Dostojevskijs projekt, att han förmår se sig själv utifrån, att han för en dialog med sig själv, återigen som exempel på Dostojevskijs klyvning.

Som intrikat mönster framträder labyrinten, när efter en prolog berättaren börjar skriva en novell, ”Med anledning av snöslasket”, som en fiktion i fiktionen, i ett dubbelspel med läsarförväntningarna. Där går han också tillbaka i tiden, skildrar sig själv som yngre: men i stället för en oförstörd yngling får vi se att hans onda blick inte är någon nyck eller något nytt påfund.

Men han har försökt ta sig ut ur sin belägenhet. Han träffar en ung tjej, Lisa, och lägger ut texten om kärlek, i syfte att skrämma bort henne. Men hos Dostojevskij triggas de väna tjejerna av busarna, som bekant, och precis när vi anar att eftergiften är på intåg, när vi ska förstå att busen är olycklig, att det är synd om honom – då tvärvänder författaren, lyckligtvis, för det skulle vara en förenklad psykologisk förklaring, ett tillrättaläggande i efterhand. I stället vistas han i spänningen mellan två poler: ”Vad är bättre – billig lycka eller upphöjt lidande?”

Medan Dostojevskij själv kunde vara generös och erkänna att han liksom alla andra ryska författare krupit fram ur Gogols kappa, finns det många senare kolleger som måste tillstå att de tagit några steg ned mot Dostojevskijs underjord, för prototypen till den underjordiske filuren har fått många avkommor i litteraturen: från Rimbauds Inferno-turist och Strindbergs många mjältsjuka rättshaverister och kända kverulanter hos Camus, Bernhard, Lagerkvist (Dvärgen) och Faulkner (Jason Compson i Stormen och vreden), till Ellis Patrick Bateman och John Doe i filmen Seven – liksom i låtar som Cornelis Vreeswijks "Slusk blues” och The Smiths ”How Soon Is Now?”

Men han undkommer alla schematiska insnävningar: han är ett levande väsen, som alla betydande romanfigurer. Det viktiga med Dostojevskijs arv är att han ger tillvaron ett nytt perspektiv, att vi behöver också den som ser underifrån. Världen är besatt av det mätbara (fortfarande!), av perfektion. Och så kommer den här oppositionelle bråkmakaren: tack och lov! Han tvivlar – inte minst på sig själv, vilket också det är något som vårt moderna samhälle försöker utrota: det nödvändiga ifrågasättandet.

Som vanligt är det de små förlagen som ansvarar för klassikerutgivningen: Lind & Co har lagt ned stor och kärleksfull omsorg och åstadkommit en fantastisk bok, med ett kunnigt efterord och snyggt omslag. En underjordisk dagbok: lär dig att den ska heta så i fortsättningen, Dostojevskijs viktigaste roman.

(Bild från Lind & Co.)

5 kommentarer:

  1. Det är förmodligen skojigare att ha en romantisk och sentimental syn på systraranm Brontë - och andra författare - än att räkna med att de faktiskt tänkte hårt, vågade och samtidigt kände att nederlaget var en möjlig faktor, ett möjligt slut i deras egen tillvaro. Idag är det mera moidernt att tänka sig att författare skapoar direkt ur sin dagliga erfarenhet, öser rakt ur känslans brunnar. Och att Charlotte och Emily kunde använda den gamal puritanismen som tuggmotstånd och sporrande förebild trots at de inte längre delade dess tro är nog en omöjlig insikt för många läsare idag. Hur skulle man kunna vinna kraft av att brottas med något som man 'inte tror på'?

    Algot Werin fångade betydligt mer av systrarnas egenart i en essä om dem i "Utfärd och hemfärd" i början av 50-talet. Han hörde nog också till de första svenskar som läste "Wuthering Heights". "Jag tyckte mig som 20-åring aldrig ha läst något liknande, hade inget att jämföra med".

    SvaraRadera
  2. Ovanstående kommentar hör naturligtvis till nästa post, men webbläsren hickade till och placerade den här. Å nadra sidan kan ju även Dostojevskij - och Strindberg! - upffattas sentimentalt

    SvaraRadera
  3. Dostoj. är verkligen sentimental - också!

    SvaraRadera
  4. ja, och vansinnigt rolig! "I domstolen är man inte så blind och...så berusad, och man kommer inte att låta lura sig av två inpiskade ateister och slynglar. Släpp fram mig! Jag ber!" - Luzjin försöker komma undan i den groteska scenen vid Katerina Marmeladovas gravöl efter sin make i "Brott och straff" (det där "så berusad" är pricken över i:et.)

    SvaraRadera
  5. Ja, det finns faktiskt scener i Brott och straff som är roliga. Men Gogol är förstås ännu roligare.
    Med tanke på att jag gjorde Staffan Skott förgrymmad angående Dostojevskij en gång, kan jag säga att jag har reparerat det med råge: i Zurich talade jag mig varm för den här nyöversatta boken för en engelsman som arbetade som lärare i Prag, han var själv Dostojevskij-expert och kunnig i ryska.

    SvaraRadera