att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 jan. 2011

"När jag hör ordet kultur ..."

Finn ett fel - - -

Att Sverige har en kulturminister som är en skam: ja, men vem hade hoppats på något annat, när vårt arma folk gång efter gång fortsätter rösta fram en ärkeblå regering. Hennes senaste idiotiska utspel handlade om att dagstidningarnas kultursidor får läsarna att känna sig exkluderade. Men som Håkan Lindgren visar i sin skarpt skrivna text i dagens UNT har hon konsekvent arbetat för att minska stödet till kultur som tidigare utfört stora insatser för att nå just de verklighetens människor som hennes alliansbundis herr Hägglund brukar prata om. Ja, hon är verkligen en skam: en kulturminister som visserligen säger sig gilla kultur, men inte gör ett skvatt för att leva upp till dessa fina ord. Nu har hon också bevisat att hon inte kan läsa innantill: vad kan hon? Hon diskuterar i radions Studio Ett med Björn Wiman, och gör sitt bästa för att läxa upp honom för att hans skribenter inte skriver lättillgängligt, och det är det "många" som tycker, vet hon att berätta, liksom att kultur är "svårt", att det är något som "inte känns kanske angeläget" (hon pratar som om hon har lärt sig svenska av kungen). - Vem vänder man sig till [på kultursidorna]? frågar hon sig retoriskt, men fattar inte att svaret lyder ungefär så här: man vänder sig till intresserade nyfikna intelligenta läsare, som har ett hyggligt ordförråd, och som just tack vare att de är nyfikna lär sig att hantera texter som kan delge ett komplext innehåll. Vad hon vill ha verkar vara reklamtexter: ja, men som Lindgren visar i sin UNT-krönika, så ser ofta kultursidorna ut, långa intervjuer med kändisar som släpper ny bok/skiva/etc.

10 kommentarer:

  1. Jämför "kulturministerns" sätt att hantera svenska språket med "statsministerns" efter självmordsbombaren i Stockholm. Det var "oönskat" sa han. Ja, det är män och kvinnor i staten som lärt både det muntliga och det skriftliga språket av något slags "monark" som har svårt att mot slutet av en mening se eller minnas hur den började. Där har vi det staccato-språk som vi ser just i reklamens värld, det enkla, mullrande, ständigt upprepade som ska hamras in i mottagaren, ungefär som man hamrar in en spik i en betongvägg. "Kulturministern" är, om jag får säga min mening, ytterst "oönskad". Har Sverige för övrigt haft en kulturminister värd namnet sedan Bengt Göranssons dagar? Jag tror faktiskt inte det.

    SvaraRadera
  2. Cinemateket i Malmö ger en pik åt regeringen i sin vårkatalog: när man presenterar "Ivan den Förskräcklige" (som visas i maj som del av ett Eistensteinretrospektiv) berättar man att Zjdanov medverkade till att stoppa den och inflikar att denne mans konstnärliga smak hade vissa likheter med "den som ibland tillskrivs 'verklighetens folk'" ;)

    Att Cecilia Stegö straffade ut sig själv med en gång efter att hon blivit utnämnd, och dessutom inte ens kunde stå rak och ta en principiell diskussion om sitt licensskolk, kändes som en triumf. Hon hade blivit en katastrof betydligt värre än Adelsohn-Liljeroth. Men det är ju ändå ett faktum att regeringen Reinfeldt helt saknar kulturpolitiska visioner eller önskan att se kultur som något annat än marknadsföring.

    SvaraRadera
  3. Jag brukar hålla mig ifrån konspirationsteorier, men kommer inte ifrån känslan att alliansregeringen inte vill ha bildade, reflekterande medborgare. Att de vill ha en folkmassa som är nöjda så länge platt-teven fungerar, och vars skräck är att hamna i det "utanförskap" man varit så noga med att definiera.

    SvaraRadera
  4. Stämmer det att vi har en kulturminister som inte gillar kultur, en utbildningsminister som inte gillar skolan och en jämställdhetsminister som inte gillar feminism?

    Kulturministern med flera i regeringen talar utifrån sig själva och avslöjar att de inte vill ses som intellektuella, bildade eller filosofiskt intresserade. Det är inte ok enligt deras norm. Kultur är för svårt att översätta i lönsamhet, konsumtion och nya jobb, alliansregeringens mantra.

    SvaraRadera
  5. Det finns ett bildningsförakt - ja, men det gäller hela samhället, att allt som på minsta sätt har en anstrykning av bildning och kunskap måste plockas ned på jorden, och det gäller alla färger på den politiska skalan.
    Bengt Göransson: ja! Jag har lyssnat på honom en gång i vår skola, och jag lovar, det var de klokaste ord jag har hört yttras i vår aula, en sal där det annars har sagts oändligt (för) mycket.
    Roligt med Cinemateket i Malmö: jag tror på mer subversiv verksamhet, inte minst i ett längre perspektiv, att vi behöver krafter som underminerar politikernas verksamhet, som verkligen är destruktiv, och här håller jag helt med Johan, att politikerna vill ha lydiga medborgare som tiger stilla.
    Ingela, självfallet är det politiskt betingat, alliansregeringens kultursyn, att den ska vara "lönsam". De vill ha färdigpaketerade saker, sånt som de (redan) förstår, lättsmälta deckare och så.

    SvaraRadera
  6. Det är kanske så att det krävs mod för att kunna stå för bildning och kunskap?

    SvaraRadera
  7. Mod: ja, för politiker är det förstås lite anti-populistiskt att ens nämna något sådant. Men en kulturminister ...?

    SvaraRadera
  8. "hon pratar som om hon har lärt sig svenska av kungen" - utmärkt!

    SvaraRadera
  9. Idealet är förstås verklighetens folk som inte vill bry sina små huvuden utan istället bli omhändertagna av nån annan (yrkespolitiker).

    SvaraRadera