Rhesus, Héléna Marienské

Om du lite till mans tycker att litteraturen ofta fegar ur, beter sig på ett allt för väluppfostrat sätt, epikerad i 1800-talskostym – ja, då är förstås den franska författaren Héléna Marienské tillräckligt vild för dina kräsna ögon: Modernista ger nu ut hennes debutroman, Rhesus, i Nadja Leijonhufvuds översättning.

Sex berättare turas om att delge oss minst sagt chockerande händelser vid ett hospice utanför Paris, med åldringar som revolterar mot dåliga förhållanden, och till förtjänsterna med boken hör hur vi hela tiden förstår att allt inte är riktigt som vi har trott, att en ny överraskning hela tiden väntar runt boksidan.

Om vi ska följa någon slags kronologi, består menageriet av surtanten Raphaelle, den cyniska författaren Céleste, den sadistiske skötaren Ludo(vic), akademiledamoten Dhorlac, och så den ännu mer cyniske Witold, vars berättelse ger perspektiv på vad vi har bevittnat - ja, och så illbattingen Hector, förstås, upprorsmakaren, samt icke att förglömma titelfiguren Rhesus, en bonoboapa, eller en pansexuell gerontofil dvärgschimpans (ganska lik Grindermans apa).

Rhesus är ett tillskott på ålderdomshemmet, där han med sin ivriga sexualitet väcker slumrande lustar här och där. Boken utmanar ungdomskulten och bryter några tabun, bland annat den om heterosexualiteten som norm. Så kräsen är inte bonoboapan (enligt wikipedia), och gamlingarna kan inte heller tillåta sig ett så snävt urval.

Kanske en gnutta övertydligt rullas så till detta slagfält in Hector, den trojanska hästen, och så utbryter kriget – och eftersom vi lever i vår tidsålder, handlar kriget om andra värden än i det gamla Grekland. Överdrifterna trivs förvånansvärt väl i denna miljö, som om atmosfären stimulerar just den typen av lögnaktiga fantasi.

Hur Rhesus själv ska uppfattas är lite vanskligt att bedöma: som en metafor, för vildheten, det otämjda, kanske. Det symboliska är inget som betonas särskilt starkt, utan hans närvaro är helt befriad från författarens pekfingrar. Han pekar ut mot litteraturens möjligheter och överlägsenhet – det är bekant att djur på film är något som regissörer skyr, eller borde sky. Det låter sig nog göras att läsa Rhesus – att läsa Rhesus – allegoriskt, som att romanen har samhälleliga förtecken.

Berättelsen blir i sina bästa stunder just otyglad och befriande fri från förnumstiga förklaringar. Marienské står för sin laglösa litteratur, bortom det tillåtna. Skratten blir ett sätt att glömma döden, rentav trotsa döden. I dess närhet – vad kan man annat göra? Vad den här romanen visar är också att det inte är döden som är människans värsta fiende, utan hänsynslösheten och cynismen.

Att Marienskés syfte med denna surrealistiska satir är att kritisera synen på gamlingar är ganska uppenbart, liksom att hon försöker bromsa cynismen som präglar vårt samhälle – ja, men jag hade önskat mindre av Witolds tillrättalägganden på slutet, som förstör mycket av den bisarra stämning mellan verklighet och (mar)dröm som sipprar fram i de olika krönikörerna tidigare, allifrån Raphaelles hemligt nedtecknade naiva anteckningar till Dhorlacs uppdrag att skildra förloppet på sitt litterära sätt. Ålderdomshemmet blir en miniatyrvärld där skvallret härskar, men där också realistiska tabun bryts – inte bara sexuella, utan även när Raphaelle pardonlöst ger utlopp för sitt hat mot dottern.

Så det här är annorlunda, men inte sökt – konstigt och knäppt, förvisso, där du som läsare tvingas möta och nöta fördomar, och konfrontera tvivel, samt hela tiden befinna dig på osäker narrativ mark.