att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 jan. 2011

Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, Per Erik Ljung

Det finns svenska författare som det finns all anledning att beundra, medan somliga bara kan erhålla en slags uppskattning. Men den ende som går att avguda är Vilhelm Ekelund, och ja – det är lätt att göra sig lustig över Ekelund-kulten som verkar drabba alla som någon gång börjat läsa honom på allvar, att le lite överseende åt de där farbröderna som inte verkar göra annat än citera hans skarpt skurna aforismer.

Ja – tills du blir en av dessa kufar som ohjälpligt snärjs av de ekelundska orden: måhända den ende unikgenuine författaren vi (inte) äger. Själv har jag försökt värja mig: har aldrig samlat systematiskt på hans skrifter, men de jag har är vältuggade. Jag plockar fram dem, ställer aldrig tillbaks dem. Jag läser, slutar aldrig läsa V.E.

Per Erik Ljung är helt inne i Ekelunds värld. Han började läsa den här författaren för snart femtio år sedan och utgav sin avhandling om Ekelunds problematiska författarroll 1980, och har väl sedan dess ägnat mycken tid och kraft åt den här knepige skriftställaren. Ellerströms samlade häromåret i en fin volym sjutton av dessa texter, i boken Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare.

Här framträder så Ekelund som den store läraren i livskunskap, där det handlar om att leva både sant och med sans, men därmed inte sagt att måttan är hans ideal. Ljung har en fin förmåga att avtäcka olika skikt i Ekelunds skrivande, där vi får oss till livs spännande inslag av Ekelunds spatiala fantasi, vackra beskrivningar av barndomslyckan och ljusöversvämningarna i Ekelunds kryptiska prosa.

Ekelund visste att den som drömmer måste drömma starkt, att drömmen måste göras tålig. Där (ett av hans nyckelord: detta ”där”) finns också de starka tankarna, de starka åsikterna. Och Ljung rör sig obesvärat och hemtamt i de skrifter som han så nogsamt granskat, och exemplifierar med den stillsamt blygsamma auktoritet den kan kosta på sig som intet har att bevisa, som inte ängsligt måste prångla ut sin lärdom.

Hans bok handlar förstås bara delvis om hur Ekelund läste och lästes, men det är en gynnsam metod som han lär ut, i sitt förespråkande av den applicerbara läsningen, att den ska vara användbar. Som alla riktigt stora författare lär oss Ekelund att bli bättre läsare: helt enkelt genom att vara en sträng läsare, som mer än gärna tar strid. Vi ska bli mer kreativa läsare, visar han också, att den riktiga läsaren måste vara poet i sin läsning. En fälla visas när Ljung läxar upp Magnus William-Olsson för dennes alltför bokstavliga läsning av en text, där kritikern MWO hamnar helt snett (man frestas nästan säga att han är ute och cyklar).

Vad som förenar de egentliga svenska poeterna Thorild, Ekelöf och Ekelund är väl att man om var och en av dem kan säga att det är både för lite sagt att kalla någon av dem för poet – och för mycket sagt. Till det spännande med just Ekelund är också att man som läsare av honom delar hans häpnad inför de ord som han konfronterar sig själv med i skrivögonblicket: därav dessa cesurer och pauser som brutalt bryter ned innehållet i bitar, öppnar nya samband.

Ljungs Ekelund är en enmansarmé mot barbariet, där han pläderar för dennes betydande insatser som så kallad författare – men också hur hans starka läsare har stärkts av läsningen, men inte utan att göra oss varse den implicita fara i läsningen: ”Den som skriver om Ekelund blir lätt en pseudo-Ekelund, en blek och välmenande eftersägare”. Ja, man frestas att citera i tid och otid (”is och honung”, liksom!), men även att man börjar använda själva namnet som ett lösenord, ett senhal – ungefär som Goethe låter Lotte inför Werthers ömsesidigt förstående öron uttala det formelartade kodordet ”Klopstock!” i Den unge Werthers lidanden.

Det språk Ekelund förordar är både asketiskt och sinnligt, och Ljung lyckas övertygande förmedla den här dubbla karaktären. Mer än att trotsa gränsen ignorerar han den. Det är också en gäckande stil, kanske omöjlig att helt tolka – den kan, för att begagna en av hermeneutikens sällan nyttjade klichéer, bara ”upplevas”. Ekelund är pigg på att prova alla (o)tänkbara kombinationer när han skriver. Här finns friktion, explosivitet – och så ett lugn, inbäddat i ljus, mitt i ordens och idéernas själva rastlöshet.

I den här boken får vi alltså också se några exempel på hur läsning kan gå till, som i den store kritikern Fredrik Bööks omvärdering av Ekelund, där han med Ljungs pedagogiskt inflikade ord går från olika förhållningssätt: från inlevelsen via provokationen till en försoning, och det typiska är väl att alla tre sätten att läsa Ekelund är lika giltiga och korrekta. Det är också Böök som blir den förste att opponera mot Ekelund-kulten, vilket han gör redan 1921.

Där Klara Johanson i Ekelund-läsningen menar att vi ska söka oss till en besläktad själ blir jag dock lite betänksam, även om hon inte uttryckligen menar igenkänning. Men jag tycker nog att det finns mer att hämta i Gösta Oswalds lyhörda läsning, eller att Ljung presenterar den mer livfullt, liksom ett fint parti om skillnaden mellan Karl Vennbergs ”men” och Vilhelm Ekelunds ”och”, där invändningen hos den förstnämnde bryts mot det affirmativa vidare hos den sistnämnde. Och vidare, vilket är Ljungs egna underförstådda kommando i sin bok, i sin egna läsning av Ekelund.

Jag har aldrig funnit brytningen från poesi till prosa särdeles intressant, så frågan varför Ekelund efter sina sju diktsamlingar så gott som helt överger dikten ger mig inga sömnlösa nätter. Inte för att jag heller och hellre väljer den enkla lösningen: att prosaböckerna är exempel på ”en slags poesi”. Snarare handlar det om, som Ljung är inne på några gånger i sin bok, att han var så obekväm just med författarrollen, att han vägrar finna sig i att bli läst som författare – därför, bland annat, uppfinner han sin stil, där han konsekvent säger nej till att agera författare. (Tänk dig Vilhelm Ekelund i tv-soffan i ”babel”, sittande mellan Bob Hansson och Sigrid Combüchen.)


Så – om valet står mellan Ekelund-kulten och vår tids medialt genomslagskraftiga barbar-författare – Bingo Rimér, Alex Schulman, Ronnie Sandahl – då väljer jag helst Ekelunds kufiska och problematiskt gnälliga författarroll. Skrivandet som motståndshandling, enligt Ekelunds formel: ja, tack - - -

11 kommentarer:

  1. Ja, vacxert! Asklepiadiskt alltigenom. Och re där partiet om Värnbergs fiskbensmönstrat förbehållsmen-liga "men" och Es (& Björlings & himlarnas nersipprande) menskligt uppdragande "och" är mkt signifikant. Men var vi inte överens om att cykelmetaforen hade passerat bäst-före-datum - och i uppdaterad form bör hetas att vara ute och sanda?

    SvaraRadera
  2. Barbar-författare? Där satt den!
    Ekelund? O ja!

    SvaraRadera
  3. Ja, hahaha..... Ekelund är faktiskt helt omöjlig att tänka sig i Babelsoffan. Han skulle säkert tacka nej. Det finns väl de som vill odla samma gnälliga och avståndstagande attityd (Bruno K Öijjer... rentav Marcus Birro) men idag är outsidern massmedialiserad, det funkar helt enkelt inte. Till och med Ekelund skulle slätas ut om han satt mellan Combüchen och Hansson. Sorglig utveckling.

    SvaraRadera
  4. Mm: en författare som fortfarande upprör, som fortfarande är levande - jag skulle önska att ett stort förlag gjorde hans viktiga böcker mer lättillgängliga - de skulle vara ypperliga som små pocketböcker att plocka med sig på resor och annat, då det är böcker som man kan läsa i lite då och då, utan att behöva fundera på intrig, karaktärsutveckling och andra oväsentligheter.
    Nu cyklar jag inte, åker buss, vilket känns helt galet - speciellt när den som i dag var ungefär 10 minuter sen på eftermiddagen.

    SvaraRadera
  5. Vad är senhal för något?

    SvaraRadera
  6. Cykelmetaforen
    lever vidare hos mig på Facebook:

    Lena Kjersén Edman:
    Bernur - vilken bloggare!
    Just nu diskuterar B och kommentatorerna uttrycket "att vara ute och cykla".
    Eftersom det av hänsyn till miljön är mer korkat att ha bilen än cykeln som kommunikationsmedel, så kanske detta uttryck borde bytas ut år 2011 mot
    "att vara ute och köra bil".
    Alltså så här ungefär: NU ÄR DU ALLT UTE OCH KÖR BIL. TÄNK... OM!
    måndag kl. 08:18

    Mikael Shirley Fant: Jag trodde det var flyget som var miljöboven på modet ...

    Lena Kjersén Edman ‎... det blir bättre rytm, den tar vi.
    Så här: "Nej nu har du allt fel. Du är ute och flyger."

    Fast det blev inte riktigt bra märker jag nu, jag kommer mer att tänka på bin. Och på miljöfredliga humlor.

    Mikael Shirley Fant: Nu är du ute på Thailandssemester?

    Lena Kjersén Edman Japp!
    Mikael,nästan perfekt ,men jag tror det ska in ett försmädligt "allt"
    Så:
    "Nu är du allt ute på Thailandsemester. Du har fått detta helt om bakfoten."

    Ny fråga: Är bakfoten den vänstra eller den högra foten?

    Mikael Shirley Fant: japp "allt" blir bra!
    Almqvist, Carl Jonas Love. Ordbok öfver svenska språket: (1842). Anm. Uttr. hafva ngt om bakfoten torde eg. hafva nyttjats om en häst (l. ett annat husdjur) som snärjt sig (t. ex. i tjudret) o. sålunda är redlös(t). Me...dvetandet härom är dock numera ofta utplånadt; och detta uttr. synes stundom innebära den föreställningen, att ngn söker gripa ett djur, men ej kan få tåg i annat än bakfoten. Så är väl fallet med det för öfr. föga br. uttr. få tag i en bakfot.

    SvaraRadera
  7. Vilhelm Ekelund.
    Jag ska förstås -särskilt efter det du här skriver - läsa Per Erik Ljungs bok.
    Unna mig att återvända till Ekelund.

    Min lärare i svenska på gymnasiet Skrapan, Gunnar Wiman, var den som "gav" mig Vilhelm Ekelund.

    lena kjersén edman

    SvaraRadera
  8. Precis, han är en äkta rebell, en äkta outsider, så som Gunnar Ekelöf eller Neil Young. Ingen posör, inte killen som köäner för att sitta och sälja in sig framför studiokameran. Och det går inte igenom idag, det kan inte ens bli stort på kultursidorna.

    SvaraRadera
  9. Intressant! Senhal: ja, ett ord jag stött på i Dante-litteraturen, Beatrice som ex - ett poetiskt lösenord, en dörr(öppnare) till säll(samm)a världar - - -
    http://it.wikipedia.org/wiki/Senhal
    Jag har fått lite förmaningar om cykelmetaforer - meta(forer) is murder, så jag ligger lågt (ännu ett idiom: ligga lågt, hm ...) i frågan -
    Ja, Ekelund är - genuin.
    Per Erik Ljung nämner också att det var i skolan han stiftade bekantskap med Ekelund, att han fick en bok i avskedsgåva, "Skoltal", om jag minns rätt (jag har den också, fast jag inte fick den i skolan - jag fick ingenting).

    SvaraRadera
  10. Lundensiska litteratursällskapet arrangerade ett samtal om Vilhelm Ekelund (med rubriken författaren som läsare och läsaren som författare) i kväll, mellan just Per Erik Ljung, Jonas Ellerström och Helena Nilsson - en inspirerande introduktion för någon som mig som bara läst några enstaka dikter hitintills. Ljung nämnde dessutom att en bloggare hade beskrivit honom som en "enmansarmé mot barbariet" - jag tyckte väl att jag hade läst det här!

    SvaraRadera
  11. Åh, vad kul! I Jönköping - inte riktigt lika kul ikväll ...

    SvaraRadera