att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 jan. 2011

Now my heart is (not) my heart

I dag recenseras jag av Axel Andersson i Tidningen Kulturen, och jag har förstått att det är kutym att inte gå i polemik. Jag får både ris och ros, och är glad att ha fått en så noggrann och initierad läsare som Andersson. Men ändå - nog hade jag kunnat skriva något om novellerna, om jag inte hade gjort prioriteringen att romanerna var viktigare (annars borde jag väl också skriva om biografin över Roger Fry, som jag nämner helt flyktigt). Nog kunde jag ha skrivit mer om fadern (och modern, och systern, och bröderna), men ack - det är ingen biografi, utan en kortfattad introduktion till författaren och människan. Jag var rädd för att jag hade skrivit för mycket om fadern. Men jag håller inte riktigt med om omdömet om Woolf som "en av världslitteraturens största stilister": för mig är en av poängerna att hon skriver så besvärligt, så totalt befriat från exempelvis Joyces nästan maniska ordvitsande, och i stället premierar tålamodet, och att förtjänsterna i högre grad ligger i de psykologiska insikterna - ja, att hon hela tiden behåller en fot i traditionen, samtidigt som hon tar ett stort kliv in i modernismen. I Vågorna lyckas hennes stil äntligen frigöras, men den utgör ett undantag, stilistiskt, och därför betonade jag den som mästerverket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar