att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 jan. 2011

Samlade dikter, Erik Lindegren

Förra året var Erik Lindegrens år. Märktes det? Snarare firades väl i stillhet, trots att vi har att göra med en obevekligt klassisk svensk författare, men lika lätt som det är att kalla någon för en viktig 1900-talspoet är det att avpollettera honom från den där trånga parnassen. Ja, och lika lätt (och rätt) som det är att utnämna hans mannen utan väg till förra seklets enskilt viktigaste diktsamling, är det att gömma undan honom bland de författare som det är viktigare att känna till än att fördjupa sig i.

Erik Lindegren hade sina läsare medan han levde. Aldrig tidigare har hans poesi samlats lika fullständigt som den gjorde till jubileet, i en ambitiös volym från Themis förlag, en bragd utförd av Daniel Pedersen. Tidigare antologier har inte brytt sig om de dikter som inte ingick i de publicerade diktsamlingarna, och har bara skummat på ytan av de dikter han skrev till Halmstadgruppens utställning 1947, och inte ens tagit med debutsamlingen.

Därför blir den här boken tvådelad: de tre av poeten själv godkända diktsamlingarna utgör ungefär hälften av diktmaterialet, och den andra hälften är just de tidigare så svåråtkomliga dikterna. Till det kommer Pedersens efterord, Roland Lysells kommentarer, samt Ingmar Simonssons kronologi: det här är blir en veritabel skatt, en bok som inte kan undvaras. Lite trist att den har ett så torftigt omslag, dock.

Lindegrens dikter tvingar dig att konfrontera livet: det här är inte verklighetsflykt. Snarare är det så att ju djärvare och långsöktare hans bildspråk blir, desto mer realistisk och verklighetstrogen blir han. Det kan erinra om Paul Anderssons poetik: dennes Elegi över en förlorad sommar återutgavs i höstas – en bok som svårligen låter sig överskattas.

Lekfull var Lindegren redan i mannen utan vägs söndersprängda sonetter: ”sjukdomen lämnar sin plats under mikroskopet / trött på att betrakta sammankrympta pupiller”. Men det elegiskt brutala tonfallet tar över, dominerar och trycker ned leken. Till det egenartade med Lindegren hör hur han låter verkligheten bli en synonym till förtvivlan, att det är sorgens hårda klang han skriver fram.

Det vi brukar kalla bra är nästan alltid något som vi känner igen som just bra. Men Lindegren är fortfarande lika konstig, lika speciell i sitt uttryck. Hans realism är full av klarsyn, och samtidigt som man kan kalla hans stil för söndersprängd är den djupt konsekvent och enhetlig, med sin inriktning på medmänsklighet.

Konsekvensen kan också vara vad som hämmade honom, det som gjorde att han nästan helt övergav poesin 44 år gammal (endast tio dikter publicerades hans sista sexton år). Att vara trogen sin egen stil, utan att snegla efter nödutgångar och överväga följderna.

I boken njuter jag av vinter- och snödikter, hårda och osköna metaforer som fortfarande känns fräscha: ”solens ekrar”, ”ångestens spik”, ”det förflutnas kjol”. Samma år som den sista samlingen Vinteroffer utkom, 1954, utkom Tomas Tranströmers debut. En ren tillfällighet. Men den yngre metaformästaren har haft mycket att lära av den gamle Lindegren.

Här återfinns alltså även Posthum ungdom, som utkom 1935, och senare övergiven i förljande antologier med Lindegrens lyrik. Är han inte onödigt hård mot sig själv? Det är en samling som det är lika lätt att övervärdera – den är skriven av Lindegren! – som att underskatta – han själv har dömt ut den! I enskildheterna finns saker han inte behöver skämmas för, och embryon till senare dikters tematik: hans missmodstrots, pessimismens nyansering.

Ekfraserna till Halmstadgruppen publiceras här tillsammans med reproduktioner av målningarna (ej i förträfflig upplösning, tyvärr), och det är ojämnt skrivet, en blandning av banala övertydliga referenser och mystiska konstigheter. I extramaterialet finns bland annat ett par söndersprända bonussonetter, men det ojämna fortsätter där. Dock ska framhållas en fantastiskt fin dikt publicerad 1954, ”Två impromptun”, från en tidning med namnet Beklädnadsfolket.

Ja, är det då poesins mål att ha så många läsare som möjligt? Ett mer lämpligt ideal vore att sikta på att ha läsare som finner något av betydelse i det lästa, att betyda någonting – om det nu är för de (lyckliga) få, eller för de många. Hur underbar mannen utan väg än är som bok betraktad: det är mycket begärt att man ska förstå den – men det är kommunikation på ett annat plan, som också visar hur förståelsen delar sig i en intellektuell process och i något helt annat, något oförklarligt. Boken med Lindegrens samlade dikter är ett vackert och starkt argument för att poesi ska överraska, väcka häpnad, och inte (över)leva på att ha hög igenkänningsfaktor.

4 kommentarer:

  1. Ja, Lindegren är svårhanterlg för nutiden på många sätt. Han var dödsföraktande och totalt icke-kokett som författare (däremot inte humorfri eller prästerlig som privatperson!), han ville aldrig det lilla och välanpassade. och bristen på biografiska ledtrådar eller tydliga referenser är naturligtvis ett handikapp i en tid när det privata ofta får hjälpa till att sälja in böckerna och skapa intresse. Det verkar ganska klart att han genomgick något slags depression eller kris i början av 50-talet, men vad som drev fram den och i vilken mån man kan tala om sjukdom är höljt i dunkel. Carola Hermelin som skrev en tidig avhandling om Vinterioffer redovisar en del tecken på depression och kris och tillägger i en fotnot att EL:s andra hustru avböjde att kommentera den biografiska bakgrunden till dikterna. Hon var annars en tung källa för dikternas tillkomsthistoria och att skriva att hon inte ville säga något på denna punkt, det är ju i princip ett sätt att säga att det *fanns* en besvärlig bakgrund. Mot slutet av Vinteroffer finns också tydliga anspelningar på sjukhus. Men det här får inte den tydlighet som många läsare idag vill ha.

    Dessutom är han besatt av metaforer medan många poeter (och kritiker!) idag är närmast rädda för bildspråkets flöde. Och man kan inte på något sätt beteckna honom som follkkär trots att hn nådde en stor publik medan han levde. Hur ska man behandla en sådan diktare? Jag upplevde Daniel Sandströms artikel i Sydsvenskan i somras som närmast generande, här staplades plattityder och matta ironismer upp till taket, men den referensram som bar upp Lindegrens dikter ligger ju skyhögt ovan den som finns på dagens kultursidor och bland den s k bildade allmänheten - då är det ju logiskt att man reducerar Lindegren till en som idag bara är känd för 'gravskriftsraden' "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans".

    SvaraRadera
  2. Tack för dessa kloka ord: ja, det saknas sannerligen något av hans allvar. Det vidrörs i den här boken att han drabbades av något, men det är också något som märks i dikterna.
    Å andra sidan vet jag inte om sådana upplysningar är till så stor hjälp, som när man får veta att en viss dikt handlar om Dagermans död: inte ändrar det på min uppfattning om dikten ...

    SvaraRadera
  3. En detalj som inte nämns av Bäckström. Lysell eller någon annan jag har sett är att han fick en son i äktenskapet med Karin Lindegren, historikern Jan Lindegren (född 1949; han hade tidigare barn). Då var de ännu inte gifta, men skilsmässan från det första äktenskapet var på väg att gå igenom. Han gillade uppenbarligen barn, och han använder dem ofta som symbol för framtiden.

    Man undrar om motivet språklöshet och ångest i Vinteroffer har något att göra med först oron för en atomär framtid, där det måste ha varit lätt för honom att känna ångest för vad som skulle hända med hans barn och alla människor, och sedan med någon slags förlösning när grabben blev litet äldre och de kunde kommunicera tydligare (större delen av samlingen kom ju till i en lavin av produktivitet under 1954). Men det förklarar inte varför han sedan slutligt och nästan helt tystnar som poet. Han var allt annat än utbränd vid mitten av 50-talet.

    SvaraRadera
  4. Intressant! Men jag undrar ibland hur det påverkar ens läsning, biografisk kunskap: ex när det gäller Fröding, om det inte vore bättre att bortse från det vi vet om hans faktiska liv, om det gick att läsa hans dikter utan den vetskapen.
    Att Lindegren slutade skriva: kanske en allmän skepsis, att han hade höga krav, för höga krav. Några av de efterlämnade dikterna, eller de som publicerade i tidskrifter, är inte så bra ...
    Men mannen utan väg: jag kan fortfarande erfara den där känslan när jag läste samlingen för första gången, hur omtumlande det var, hur fräscht hans bildspråk kändes, och fortfarande känns.

    SvaraRadera