Förra året läste jag med behållning en veckokalender från organisationen Ingen människa är illegal, med dikter av bland andra Ali Alonzo, Elis Monteverde Burrau, David Zimmerman, Maria Bodin och den vid det laget ännu inte publicerade Hedvig Fischer (hennes debut utkom häromveckan). Årets kalender inriktar sig på noveller, sex stycken skrivna av någorlunda etablerade författare.
Det slår mig att fyra av namnen har jag varit med att nominera till Borås Tidnings debutantpris, något som även gäller initiativtagaren Erik Lindman Mata. Det är med andra ord en stark laguppställning, och jag läser de korta novellerna i förväg, utspridda som de är över kalenderns många veckor.
Här visar Hanna Johansson hur bra hon är på att etablera stämningar i sin novell. Det finns hos hennes karaktärer ofta en känsla av äventyr, att bege sig ut på något som kan vara en strapats men också leda mot något fruktbart. Agri Ismaïl skriver i sin novell: ”Att befinna sig i exil är att vara medveten om att man ständigt balanserar mellan att finnas och att inte finnas, att synas och att vara osynlig.”
I Jonas Asps novell utgår han från barnets utsatthet, en pojkes rädsla för ändrade livsvillkor. Nu har till och med KD reagerat på Tidöregeringens igångsättande av utvisningar av småbarn, där Pernilla Ström rentav ställt frågan ”om det går att rösta på Kristdemokraterna om man faktiskt är kristen”. I Quynh Trans novell är det en man ”med kinesiskt utseende” som ska hålla ett tal som är otillgängligt för de papperslösa. Och Sara Gordan skriver om Madame, en änka som tänker på sina älskare medan hon simmar iväg från vårdpersonalens oro.
Det här är fem starka noveller, där Gordans lyser med sitt livfulla porträtt av Madame. Ändå imponeras jag nog mest av Donia Salehs avslutande novell, om Sussie, vars barn blivit omhändertagna och hon lever inlåst på en institution. På födelsedagen får hon besök av brodern, ett sorgligt avbrott som bara betonar avstånden mellan dem. Saleh skriver novellen delvis som en teaterpjäs, och det ger mersmak – det skulle inte förvåna om vi inom rimlig tid får se vad Saleh kan uträtta som dramatiker (som romanförfattare har hon gett ut två spännande romaner, Ya Leila och Röd galla).
När Bruce Springsteen nyligen släppte låten ”Streets of Minneapolis”, om ICE-falangens skjutningar mot oskyldiga offer, påpekades att den politiska protestsången inte förekommer hos yngre artister. Men det är en felaktig slutsats, som flagrant exponerades av Bad Bunnys show vid Super Bowl för några dagar sedan, en trettioettårings tillfälle att demonstrera stark politisk aktivism. Så kan också den här antologin med noveller från Ingen människa är illegal fungera som en påminnelse. Författarnas medelålder är 41 år: med andra ord, rena juniorerna i litteratursammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.