Först av allt är gästfriheten, Lina Ekdahl, Wahlström & Widstrand

 

Är det en tillfällighet att Lina Ekdahls initialer bildar ordet ”le”? Skulle inte tro det: hon har ända sedan debuten på tidigt 90-tal dragit sin lans för den skojfriska poesin. Hennes nya bok heter typiskt nog Först av allt är gästfriheten, som landar hårt men korrekt i en samtid som gjort det till en folksport att utvisa den som inte illa kvickt anpassar sig till storsvenska vanor (skulle du vara profilerad politiker med fokus på rättsfrågor får du förstås stanna även om du kör bil rattfull med kokain i blodet och i jackfickan, så länge din hudfärg är tillräckligt vit).

Ekdahls bana har långt ifrån varit spikrak, när hon som brukligt släpper in det smått surrealistiska i sina dikter. Ibland blir det fyndigt, men ibland också onödigt platt – och svårt att bibehålla koncentrationen när minimalism och maximalism tampas om utrymmet.

Trots att Ekdahl premierar ett uppsluppet tilltal saknar jag ett mer vidlyftigt förhållningssätt. Hon imiterar talspråket med god stilkänsla, och ofta tänker jag att det här eventuellt hade fungerat bättre som teaterpjäs. Varför är då den här boken poesi? kanske ni undrar, eller är det bara jag? Hon iscensätter olika situationer – en del dråpliga, en del statiska. Djuren håller på att försvinna, det är sent på jorden.

Genom inledningen löper olika variationer på någon som avbryter för att den är törstig, hungrig, trött, etc, så pass länge att du börjar fundera på vad som ska komma härnäst. Men det förutsägbara behöver inte enbart vara en brist. En dikt som ”Knytkalas” katalogiserar matvaror och ingredienser till en fest. Alla vuxna läsare nickar instämmande åt situationen. Visst, det finns ett drag av mani i uppräkningen, en slags lowkey OCD, som förmodligen även den gör sig bättre som (uppläst) teater än som dikt i bokform. Eller så är det bara jag, som vanligt (det är alltid bara jag, va?).

Lite för ofta är dikterna nöjda med att vara exakt det som de utger sig vara, varken mer eller mindre. Jag kan inte låta bli att tänka på storheterna Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Bodil Malmsten, som samtliga skrev dikt i liknande ärende. Varför gillar jag dem så mycket mer och är det inte orättvist att jämföra Ekdahl med de allra bästa? Kanske. Men de tillhör en tradition av tillgänglighetens poesi, där Åkesson, Lugn och Malmsten alltid skruvade till sina vardagsbetraktelser med en snärtig och ursinnig bismak av sardonisk sarkasm och illvillig ironi. Ett skratt som inte bara fastnar i halsen, utan utan omsvep river sönder halsen.

Den underbart excentriska poeten Edith Sitwell sa en gång: ”All great art contains an element of irrationality”. Hos Ekdahl saknar jag sprickorna som kunde låta detta irrationella få mer rörelseutrymme. Någon gång är hon nära nog, som i monologen ”Vad vill du”, med sina 124 frågor som åtminstone nuddar det absurdas yttre gränser. Men jag saknar kontext och en förnimmelse av vad dessa 124 frågor utan frågetecken gör i just den här boken. Det är en bok som får mig att känna mig lika off som när Johan Croneman ser tv-serien Populära problem och inte kan förstå vad som är roligt med den. (Det hade kanske underlättat om han hade uppdaterat sin smak för humor sedan Hasse&Tage och bröderna Marx.)

Visst, jag kan uppskatta en remix på William Blake, men är det Ekdahl eller Blake jag nickar uppskattande åt då? Här varierar Ekdahl ändå snyggt Blakes inledning ”Lilla lamm, vem gjorde dig / vet du, vem som gjorde dig” till en snygg originell avslutning: ”stora lögn, vem gjorde dig / vet du, vem som gjorde dig”. Men vad gör det när den följs av några banala mus-rader: ”Skrik / om du ser en mus / skrik / det är absolut det bästa du kan göra / det är absolut det bästa du kan göra mot en mus”.

Eller som Blake själv skrev en gång i sitt Äktenskapet mellan himlen och helvetet: ”Damn braces: Bless relaxes”. Vad jag önskar att Ekdahl hade förlitat sig mindre på bromsarna och bara släppt sin kreativitet i full frihet.