Fantasygenrens gissel är att den ska innehålla så mycket av alver, kartor och fan och hans moster. Jag vill ha författare som litar på läsarens föreställningsförmåga, författare som fattat att den här världen är tillräcklig i sig. Däremot ser jag gärna inslag av det magiska i vår igenkännbara värld; bring it on, säger jag bara när författare vill få mig att tro på changelings, troll och tricksters.
Finlandssvenska mångsysslaren Hannele Mikaela Taivassalo, som jag läst en del av sedan tidigare, har skrivit en förtrollande ”miniatyrroman” som tassar in på fantasyns marker, men den går också att läsa som en strikt realistisk historia. InSanatorium – årets hittills bästa titel på svenska – handlar om Ali, en ung kvinna som hamnar på en psykiatrisk institution – av gammaldags eller helt nytt slag. Taivassalo är en helt egensinnig författare, med ett helt eget språkligt uttryck. Så här, till exempel, beskrivs Ali inledningsvis:
Håret är mörkt som nattskogen, oborstat.
Blicken är ännu mörkare.
Som de där djupa skuggorna du ser in i
när du ser långt in i nattskogen, försöker se
vad som döljer sig bakom träden.
Vad är skillnaden på dålig och bra litteratur? Dålig litteratur är feg och underskattar läsaren. Bra litteratur vågar lita på läsarens nyfikenhet, och du känner dig aldrig underskattad. Jag faller pladask för Taivassalos egensinniga skildring av något psykosliknande, i Alis erfarenhet på institutionen, där hon träffar en kumpan hos Rina, en flirtig medpatient, en Violinpojke, samt Toso, en vårdare som gör sitt bästa för att tillvaron ska bli någorlunda uthärdlig. När sker allt detta? I något tidlöst då – eller akut nu.
Att huvudpersonen Ali delar namn med en av de mest originella engelskspråkiga författarna just nu, det skotska yrvädret Ali Smith (vet ni hur många Nobelpristagare i litteratur Skottland har? – just det, inte en enda!), är förstås inget annat än en tillfällighet, hur lyckosam den än verkar. Liksom Ali Smith skriver i alla fall Taivassalo utifrån en vildsint, hejdlöst skenande fantasi som låter allt bara bära eller brista – eller både och och varför inte?
Institutionen blir en skydda värld, både fristad och fängelse, och där är tillvaron grotesk, surrealistisk och alltid på väg att låta sans och mening krackelera i balansgången mellan möjlighet och undergång, eller om det bara är mellan dröm och verklighet. I InSanatoriums drömlika tillstånd liknar Ali barnet – för att hon är oförstörd, kanske. Utanför stället cirklar katter, och ovanför dem hovrar kråkor. Besökare är sällsynta. ”Berg- och suicidalbanan” är en av många träffande bilder som Taivassalo tar i anspråk för att beskriva världen innanför.
Genomgående utmanas bilden av både galenskap och av inlåsning. Med exakta bilder skildras vilka uttryck det psykiska lidandet tar sig och hur det beter sig: ”Det som gör ont krymper inte. Det är ständigt större än kroppen.” Att överleva blir en fråga om att klara sig bit för bit, inte en dag i taget eller ens en timme i taget, utan minut för minut. I samvaron med Rina avtäcks en allt större gränslöshet. Och Ali tillåts upptäcka en ny värld, ett nytt tillstånd.
Den här förtrollade världen som Taivassalo målar upp i InSanatorium liknar kanske den knasigt skeva motsatsvärlden i tv-serier som ”Wednesday”. Det går för all del också att tänka på skildringar av det psykotiska hos författare som Beate Grimsrud och Linda Boström Knausgård. När Ali bär på en nyckel blir symboliken på gränsen till det övertydliga, men det fina i den här kråksången är hur skickligt Taivassalo manövrerar förbi det som kunde ha blivit lasarettskitsch. Ali både vill och vill inte dö, som om hon inte kan bestämma sig för om det är dödslängtan eller dödsskräck som dikterar hennes villkor (är det inte så för oss alla som tar livet på lite större allvar än det förtjänar?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.