Det blottade ögat #1; Det blottade ögat #2 – The End, Helga Härenstam & Anna Strand (m fl), Sailor Press, rojal

 

Så vad är då det här för projekt? Det blottade ögat är två konstböcker, kurerade av Helga Härenstam och Anna Strand. Den första delen var en brevväxling mellan dem, ledsagade av foton, kring arton uppdrag de gav varandra, utifrån mallen ”Gör någonting med (/om) …” Exempel: ”Gör någonting med personlighetsförändring”, ”Gör någonting om magiskt tänkande eller vidskeplighet”, ”Gör någonting om superkrafter”.

#1 kom 2024, och avslutades med en uppmaning till läsaren att bli medskapande i uppföljaren, som skulle ha ”The End” som ingång till olika tolkningar. 49 konstnärer har bidragit till denna del två, där Anna Nygren och Marit Kapla hör till de mer namnkunniga. Men del ett både börjar och slutar i Vindeln i Västerbotten. Där huserade i början av 1900-talet ”Flötverks-Abrahamsson”, som gick på vattnet med sina egentillverkade skidor. Ibland uppträdde han naken, vilket förstås lockade åskådare. Man kan läsa mer om honom i Västerbottens museums tidskrift Västerbotten (3.81).

Härenstam och Strand låter leken bli en skapande instans i sitt arbete, i det som kallas ”magiskt tänkande” och som annars nyttjas av barn och de med OCD. Den första boken är en gemensam lek. Det är väl egentligen grunden till allt skapande: ”Gör någonting med …” Det inbjuder läsaren till egna associationer, mellan det fria och det (regel)bundna, där de går i dialog med varandra. Det blir en värld att vistas i. Uppdragen leder in mot självbiografiska utvikningar, men också in mot diskussioner om det konstnärliga skapandet.

Som Tracy Emins verk ”My Bed”, där hon helt sonika ställde ut sin obäddade säng med diverse skräp omkring den (en kondom, blodiga trosor, cigaretter med mera). En städare lär ha röjt upp kring sängen vid en utställning, vilket får dem att tänka på en konstnär som urinerade i Duchamps pissoar en gång. Konstinstallationer i all ära: jag föredrar att ha dem samlade i en bok, som fördriver den rastlöshet jag tyvärr drabbas av på gallerier och museer.

Existentiella frågor ställs genomgående av Härenstam och Strand i den första boken, frågor som rör genus, åldrande, minnen. När forskaren Wilhelm Conrad Röngen tog ett röntgen-foto av sin frus hand lär hon ha sagt: ”Jag har sett min egen död!” Det är ett citat som förtjänar att bli lika klassiskt som det Dom Pérignon kan ha sagt när han drack champagne första gången: ”Jag dricker stjärnor!” (Den anekdoten ska nog inte granskas för noggrant.)

I den andra boken är det alltså 49 namn som bidragit till en katalog av skiftande karaktär. ”The End” kan ju tolkas på så olika sätt, och här är det ibland bilder och ibland texter, poesi och berättande texter. Den nästan furiöst produktiva Anna Nygren (indielitteraturens Grimwalker), som är en av de mest intressanta textförfattarna, bidrar med sin pågående konstnärliga forskning om sambanden mellan orden ”fisk” och ”frisk”. Jag bevittnade en excentrisk presentation på Smålit i Jönköping förra året – jag har inte hämtat mig ännu.

Det är en obsession, som utmynnar i frasen ”Hoppas du blir fisk”. Nygrens motsats avseende produktionstakt – senaste skivan kom för femton år sedan – Kate Bush, har ju på senare tid anammat begreppet ”Fish people” som samlingsnamn för sitt konstnärliga uttryck (skivbolag och hemsida). Det finns en gemensam skiva här!

Och det är väl klart att en bok som denna nummer två måste tillåta sig att spreta i många olika riktningar. Gränsen mellan konst och konstigt är tunn, och ska också så vara. Många av titlarna är poetiska: ”Birds sit silent on the electric wires they tear the tongue that tied up the liars”, ”Throw up an antelope”, ”Låg risk att dö idag”. En del av texterna är också på engelska, och rör sig mellan det oerhört vackra och det enbart oerhörda.

Sjukdom hos både unga och gamla registeras. Det är också en tolkning av slutet vi tar del av, där döden måste ingå. Med tanke på den senaste Nobelpristagaren László Krasznahorkais fobi för punkten – endast Gud kan sätta punkt, lyder hans argument – är det en befriande tolkning som görs i Simon Blancks ”57 slut i bokstavsordning”, där jag citerar ord utklippta från dagstidningar, från mitten: ”hotell. inte. Ja. jord. kommer. knän. leva. liv. lycklig. maskerad. mer. mord. mörker. någon. olöst.” Det ser nästan ut som en dikt av UKON.

Av bildmaterialet fastnar jag för Eva-Teréz Gölins märkligt enhetliga monokroma fotografier, och Carla Lomakkas vagt skruvade skräckbilder där H.R. Giger möter Frankenstein. Gölin återger också en upplevelse från barndomen, där läraren spolade tillbaka undervisningsfilmen från rullbanden och att man då kunde följa förloppet baklänges (om man tjatade tillräckligt ihärdigt). I hennes fall lejon från savannen som sprang från sitt byte, i mitt fall biljakter som lät bilarna gå från vrak till nyskick på några sekunder.

För ett par år sedan läste jag Helga Härenstams hybrid mellan poesi och konst, Semester, och tjusades av den. Den var en nedstigning i barndom, en svensk Mot fyren, kanske, bildsatt med autentiska fotografier. Här fortsätter detta minnesarbete, och de två böckerna samspelar med varandra. Ensam må vara stark, men tillsammans är starkare.