Potions är väl sådana trolldrycker som finns i fantasyböcker. Föga anade jag att det också kunde vara en sammanslagning av de engelska begreppen ”poem” och ”ficition”. Åtminstone i Lauren K. Watels tappning, genom diktsamlingen Book of Potions, som är hennes debut vid 57 års ålder. Hybriden dikt och fiktion blir en väl avvägd brygd, som stundtals kan sägas äga förtrollande – eller förhäxande – egenskaper.
Dikterna, som sällan sträcker sig längre än en sida, kanske får dig att tänka på den redan existerande prosadikten. För all del, men Watel lyckas faktiskt skapa något egensinnigt utav materialet. Boken bildar en enhetlig berättelse om åldrande och död, men det blir också en temperaturmätning av samtidens USA. Lars Norén uttryckte sin poetik med önskan att vara ”en termometer i världens röv”, och säg det land som mer än USA blivit ett rövhål på senare tid? Watel har skrivit sina bidrag utifrån en hopsamlad erfarenhet.
Dikterna liknar drömmar, i sina absurda vägval. Watel skriver kaxigt och ironiskt, men aldrig cyniskt. Här finns dikter som påminner om vad som händer när den förtryckta ges röst och agens. Vi kastas rätt in i oroande situationer, där tryggheten kollrats bort, där våldet och orättvisan är ständigt närvarande. I en dikt handlar det om skräcken inför att vi – bokstavligen – håller på att försvinna, och händelseförloppet tar oss mot apokalypsen och dess efterdyningar.
Är det verkligen läsning av poesi vi ska ägna oss medan jorden går under? På den frågan befarar jag att Watel inte har något tillfredsställande svar. Till hennes försvar är dikterna intelligenta och klarsynta. Det är uppiggande läsning, lekfullt med allvarligt uppsåt. Hon leker med olika identiteter, utan att det blir renodlade rolldikter. Det liknar sagolika kåserier, som ger utrymme och uttryck åt symboliken i det som omger oss. Watel har ett helt eget formspråk, och läsningen gör mig överrumplad.
En av dikterna handlar om kungarna, och jag kan inte låta bli att tänka på att det inte är de bokstavliga kungarna som avses, utan de som gett sig själva makten att styra våra liv (världens alla Epsteins och Musks): ”Any one of them could rule, anyone could take the place of a king, could sit on a throne, because what does it take to rule? Just a crown.”
Det är vi som ger dem kronan. Och här kommer en impopulär åsikt: åtskilliga poeter är mycket roligare än alla stand up-typer. Watel hör till de roligaste poeter jag har läst, med sin närhet till drastiska slutsatser och radikala omtolkningar av invanda begreppsvärldar. Ofta sker en vändpunkt i den allra sista meningen. Hon skildrar världen med en mardrömmens logik, mer hemsk än hemtrevlig. Det är originellt och nytt när hon vänder på perspektiven, även i en egen variant av Hjalmar Söderbergs kända credo, att ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”, och så vidare, i en dikt som utgår från ”Necssary ills, necessary suffering, all around us, flooding the streets”:
Everyone would fear me, fear the necessary ills inside my box, ills I could let fly as soon as I pressed the button. I could walk the world this way, with power at my fingertips, and people would greet me with fearful eyes and wide smiles. They would run to greet me and fling themselves at my feet, and I wouldn’t feel loved, no, but I would feel real.
Det här är en på många sätt ovanlig bok. Ovanligt är också paketeringen av denna diktsamling, med en blurb av självaste Ilya Kaminsky på omslaget; han har också skrivit ett entusiastiskt förord, där han kopplar samman Watel med Gogol, Kafka, Calvino, Borges. Ingen dålig kvartett, men det säger också något om den fantasins spännvidd som Watel uppvisar. Mer än någon annan får hennes dikter (”potioner”) mig att tänka på Kafkas parabler (vad tror du själv bokstaven ”K.” i hennes namn står för?). Men också Clarice Lispectors besynnerliga Crônicas, som ännu inte översatts till svenska, alltså hennes tidningstexter i skilda ämnen, som oftast tog vändningen mot det okända.
Eller så kan läsningen av Watels korta texter – ibland bara ett par meningar – få mig att tänka på när Lydia Davis aktiverar sin fantasi i hyperkorta summeringar. Det är kort, slagkraftigt – och underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.