”Förvandlingsroman” är en kaxig undertitel på Inger Edelfeldts nya roman Skönheten. Den handlar om Laura, en kvinna på väg in i det limbo som utgör sextioårsåldern. Hon är akademiker som har ägnat sig åt engelska språket. Av en händelse träffar hon en bekant, Bertil, som hon för 24 år sedan gav privatlektioner i engelska – han skulle gifta sig med en engelsk kvinna. Nu är han tillbaka i Sverige, och motvilligt väcks Lauras gamla attraktion. De ses, fikar, och blir inom kort ett par som flyttar ihop.
Laura, som hela sitt liv varit besatt av skönhet, liknar Bertil vid den walesiska stumfilmsstjärnan Ivor Novello (bildgoogla: du lär inte bli besviken). Kruxet? Han är en inbunden och svåråtkomlig person, på mäns vis (kanske?). Hans behov av egentid blir allt mer alarmerande och påfrestande.
Vad hinner ske under 24 år i en människas liv? På en gång ganska mycket och ändå väldigt lite. När de möts är Bertil stukad av sitt misslyckade äktenskap. Sonen har stuckit till Australien. Frun har gift om sig med en typisk brittisk ”bully”. Det nya paret har det idylliskt i början – bra sex, gemytliga konversationer, mysiga kulturbesök. Men strax infinner sig orosmolnen, som de plägar göra, där Laura vid en betecknande scen köper en tidning med särskilt svårlösta korsord, eftersom hon känner sig som just ”ett mycket svårlöst korsord”. Oron blir en skärva, som blir en spricka, som blir en ravin.
Inger Edelfeldt är en författare med många strängar på sin lyra. Hon är också – bland annat – poet, bildkonstnär, barn- och ungdomsförfattare, serietecknare och dramatiker. Hon har också skrivit en av de bästa svenska novellsamlingarna – Den förunderliga kameleonten – och den digra verklistan som avslutar boken är blott ett urval, där hon obegripligt nog ratat den fina romanen om David Bowie och Morrissey, Liv på Mars.
Skönheten touchar ämnen som Christine Falkenland undersökte i sin lyckade roman från i fjol, Författarinnan. Men Edelfeldt låter sitt förvandlingstema löpa genom romanen som en utökad metafor. Laura sysslar med att översätta Ted Hughes engelska översättningar av Ovidius Metamorfoser (en lysande idé, som jag gärna hade sett förverkligad). Där handlar det ju om förvandlingar, och under romanens lopp genomgår också Bertil en förvandling, när han odlar skägg och tussar av hår i nacken.
Och Edelfeldt är en rolig och intelligent författare med många träffsäkra förklaringar till världens tillstånd och skönhetens oförmåga att motstå tidens gång:
Unga kvinnor var i sig lockande varelser, hur mycket skam och självförakt de än dolde. Äldre kvinnor existerade på helt andra premisser. De kunde vara hur fria som helst, men bara så länge de inte började betrakta sig utifrån.
I en annan scen kallas kaffe mycket fyndigt för ”framkallningsvätska”. Eller vad sägs om den här skarpa iakttagelsen kring yngre män: ”Stan var fortfarande full med unga, yvigt skäggiga hipstermän. Ibland såg de ut som storögda efeber som hade handlat sin vuxenhet på Buttericks.”
Jagformen utnyttjas till fullo av en författare som har full kontroll över sina litterära verkningsmedel. Det ger henne också utrymme till en helt gestaltad och trovärdig röst. Här finns några subtila blinkningar till den aktuella filmen ”Wuthering Heights”, fast Edelfeldt menar förstås något mer demoniskt med sina referenser till Heathcliff än vad den nya filmen gör.
Laura snärjer in sig i misstankar som är obekräftade – och just därför så lömska och farliga. Bertil gaslightar henne, och vi anar att det inte kan sluta på något bra sätt. Men Laura klamrar sig fast, och vem kan klandra henne: förälskelse och förnedring är ofta närstående kumpaner. Edelfeldt resonerar också finstämt men kraftfullt om den obalans som det finns potential till i alla förhållanden. Fåfängan har oss alla i sitt grepp, och se hur löjliga vi är när vi sprattlar och försöker komma loss, verkar hon vilja säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.