Den visa Sapfo, Hilda Doolittle (H.D.), översättning Elisabeth Mansén, Ellerströms text & musik

 

Hur kommer det sig att vi inte tröttnar på Sapfo? Är det så enkelt att hela hennes verk – med ett undantag – består av fragment, och att det därmed blivit lätt att projicera allt möjligt? Det vi har att läsa är bristfälligt – enstaka ord i många fall, ibland strofer och ibland en något längre sammanhängande text, men allt är utsatt för bortfall, försvinnanden. Det ligger något lockande i fragmentet som form, som betonar inte så mycket vad som står i texten utan vad som ha fallit bort.

Häromåret kom på svenska poeten Hilda Dollittles essä Den visa Sapfo ut på Ellerströms text & musik (text och musik är ett bra namn på ett förlag som ger ut Sapfo), där Elisabeth Mansén har översatt. Jonas Ellerström har skrivit förordet, där han kallar essän för ”prosalyrisk”, och Mansén bidrar också med ett efterord, där hon betonar det sinnliga hos både Sapfo och H.D. (de initialer som blev Doolittles signatur, i sig en fragmentisering av hennes namn).

Essän består av starka läsningar av fragmenten, där H.D. tydligt visar vad som är levande i Sapfos poesi. Hon skriver – båda skriver – om färger, blommor, kärlek, skönhet. I vida associationsbanor tecknar H.D. ett livfullt porträtt, där hon tveklöst utser Sapfo till den särklassiga poeten. Men hon skriver inte i underdånig beundran – mer som en jämlike till en annan, med djup förtrogenhet i motivval och teknik.

I kedjor länkas upplevelser ihop av H.D.s konstförfarna hand. Sapfo blir en människa i hela sin fulla vidd, där också det obehagliga eller missklädsamma ges utrymme. Så skildrar H.D. drag av det likgiltiga och intoleranta hos Sapfo, liksom en viss gnällighet, typ ”du älskar andra mer än du älskar mig …” Vardagens triviala bestyr hör också till det som H.D. tar upp, och låter Sapfo bli fullt mänsklig – minns det fragment som i sin helhet består av ordet ”sminkväska”. Så, hon är stolt, egocentrisk – och fåfäng.

Men också vis, så som titeln påvisar: ”Hon var vis, känslomässigt vis. Vi misstänker att hon hade enkelhetens visdom och genialitetens blindhet.” Det är en poets läsning av en kollega, och det förvånar inte att imagismen – som företräddes av Ezra Pound och H.D. – skulle fatta tycke för det fragmentariska hos Sapfo, eftersom de själva premierade reduceringen, förtätningen och koncentrationen.

Essän skrev H.D. tidigt, någon gång mellan 1916 och 1918, men den publicerades först när hon hade dött, 1961. Att det har dröjt så länge innan den funnits på svenska är beklämmande – H.D. är en central figur i den tidiga modernismen – men för oss som smittats av den sapfiska poesin är det en ovärderlig text, som på ett inspirerande sätt visar användbarhetsgraden i den poesi som Sapfo skrev, men också föreslår nya förhållningssätt till generell läsning av poesi – en läsning som inte bugar sig för storheten i det föremål som beaktas, men inte heller bara är intresserad av att samla troféer.