Har Édouard Louis världshistoriens mest svårläkta sårskorpa? Åtminstone har han nu skrivit sju romaner om sitt familjetrauma, om familjemedlemmar som på olika vis har svikit honom. Samtidigt som han har inhöstat flertalet litterära priser har det framförts kritik mot att han utlämnar sin familj och att hans skildringar av arbetarklassen befäster fördomar om dåligt språk och dåliga vanor.
Det är litteratur som psykoterapi, med den lilla men inte obetydliga skillnaden att författaren skapat en förmögenhet i stället för att ruinera sig på cirka tio års behandling. Nåväl, jag ska inte raljera: jag förnekar inte att jag har läst hans tidigare böcker och funnit ganska mycket av värde i dem. Samtidigt infinner sig en viss mättnad: när räcker det?
Kollapsen handlar om Louis storebror, som är våldsam i nära relationer och alkoholist. Det finns plats för både ursinnet och sorgen i hur Louis behandlar brodern, och många formuleringar som sätter fingret på det svåra i att älska eller ens uthärda en sådan som brodern: ”kanske är det också så att det jag nu säger bara kan sägas eftersom det är för sent, kanske kan man bara vara verkligt och uppriktigt ledsen när det väl är för sent, jag vet inte.”
Efter långvarigt alkoholmissbruk kollapsade broderns kropp när han var endast 38, med dödlig utgång. Levern och njurarna hade gjort sitt, och till sist också hjärtat. Ibland hejdar sig berättaren Édouard Louis och frågar sig: ”minns jag rätt?”, men det är en lönlös fråga för en roman. Det är klart att vi som läser accepterar att ordväxlingar inte återges ordagrant som de inföll för flera årtionden sedan. Minnet är opålitligt, svekfullt och lögnaktigt. I en rättegång är det en fråga om liv eller död vad minnet återger, men i en roman är det oväsentligt: en författare tillåts skarva och lägga till rätta, så länge hen bevarar troheten mot sanningen i ett större perspektiv.
Litar jag på Louis berättelse om brodern? Ja, men tillräckligt, fast inte alltid, skulle jag hävda. När han intervjuar andra framträder en mer komplex bild, där brodern som barn och upp i tonåren sågs som en sympatisk person. Här skildras annars en bror som tidigt hamnar snett, i spel- och alkoholberoende. Han sviker familjen gång på gång, och skyller på klassiskt vis ifrån sig på omgivningen. Ständigt påbörjar han nya projekt som går om intet. Är han då en dubbelnatur? (Är vi inte alla det, fast på olika sätt?)
När Louis själv pluggar för slutproven för att komma in på gymnasiet (omöjligt att förklara för svenska läsare, jag vet) erbjuds han att övernatta i broderns lägenhet för att slippa bussresan till skolan där proven ska hållas. Fast brodern spårar ur, dricker sig redlös och spelar hög musik och gör det omöjligt för lillebror att komma utvilad till proven. Det här skildras som en nyckelscen, men varför gör Louis så stor sak av det? Uppenbarligen klarade han slutproven, och säg den som inte legat sömnlös inför flera av sina viktigaste tentor.
Vid ett tillfälle spekulerar han om brodern begått en våldtäkt, och skildrar förloppet ytterst detaljerat. Det är smaklöst, och tillför inget till bilden av brodern, utöver att den vidriga kvinnosynen skulle ha gett honom tillåtelse till allt värre överträdelser. Att han misshandlade sina kvinnor är belagt, men våldtäkten är en fantasi från författarens sida. Däremot tvekar Louis inför att gestalta mer sympatiska sidor hos brodern, när han är genuint snäll mot sin lillebror.
Med hjälp av litteraturen och exempel från Joan Didion, Jamaica Kincaid, Julia Kristeva och Anne Carson hämtar Louis exempel på hur sorgearbete utförs. Men det är jämförelser som haltar. Mest av allt plågas Louis av skuldkänslor, och de verkar inte vara obefogade. Ofta hänvisar han till hur arbetarklassen saknar språk för känslor, depressioner, trauman och psykoanalys. I gengäld finns misogynin, homofobin, självhatet och kriminaliteten. Det här är förstås en förenkling, och det är stundtals olustigt hur Louis fortsätter förstärka denna bild, som ju kan vara både sann och falsk på samma gång.
Visst, det finns grovhet och brist på civilisation, men skrapa en smula på ytan hos vilken överklassfamilj som helst och du ska hitta ännu värre djävligheter. Nu har Édouard Louis med sina sju böcker sannerligen tagit revansch för sin uppgift (det förvånar mig att ordet ”revansch” inte finns med i någon av hans boktitlar). Kanske dags att hitta något annat att skriva om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.