Hund, tyst, Luka Holmegaard, översättning Frej Haar, Ellerströms

 

Vad är det med Ludwig Wittgenstein som fungerar som lockbete för så många danska poeter? Palle Sigsgaard, Ursula Andkjær Olsen och Signe Gjessing har alla på senare tid mer eller mindre explicit tillämpat idéstoff från den österrikiske filosofen. Och för ett par år sedan kom Luka Holmgaards diktsamling Hund, tyst. Den vann det då nyinstiftade och utomordentliga Prisma litteraturpris för årets bästa nordiska bok. Nu har den översatts av Frej Haar.

Och Wittgenstein är en konstant i boken, närvarande med sin biografi mer än med sin filosofi. Holmgaard skriver en queer dikt som behandlar olika slags tystnader, och Wittgenstein lärde en gång ut det berömda exemplet om djuren: om de talade skulle vi ändå inte förstå vad de sa. I den queera världen kan tystnaden vara en strategi – samtidigt är det svår att inte instämma i Audre Lordes dekret: ”Your silence will not protect you”.

Det handlar om att våga ge röst åt den man verkligen är. Folk som inte kan hålla käften är mina största hjältar, i det lilla likväl som i det stora. Att tala innebär att du utsätter dig för något – för fara eller för räddning, och det är inte alltid lätt att skilja dem åt. Allt är ett vågspel: ”Det är en särskild tystnad jag vill skriva om. / Den är fysisk. / Den har att göra med ångest, rädsla.”

I anslutning till Wittgenstein nämner Holmgaard också Derek Jarmans film om filosofen. Jarman var uttalat gay, medan Wittgenstein inte använde något ord för sin egen identitet. Kanske gillade han killar, kanske inte. När han skriver om sin vän David – och när David skriver om sin vän Ludwig – kan man skönja ett begär som sträcker sig bortom vänskapen. I den här boken förenas de, då Jarman också hade en vän, HB, som betydde mycket för honom.

Holmgaards dikt är performativ – nej, inte på det dåliga, poserande sättet, utan som i ordets ursprungliga betydelse, att den vill fungera som en igångsättare. Samtidigt aktar sig Holmgaard noga för att bli övertydlig – en svår balansgång för en poet med, som det heter, ”ett ärende”. Han skriver en essäistisk dikt som rör sig mellan det interna och det externa, som har lika nära till det privata som till det allmängiltiga.

På ett sätt är väl världen minst lika homofobisk som den var när Derek Jarman var i livet och gjorde sina fantastiska filmer (jag kan rekommendera punkfilmen Jubilee, Caravaggio samt en kortfilm med tre låtar av Marianne Faithfull från hennes comebackskiva ”Broken English”). Den generation toxiska unga herrar som då gick på stan och ”knackade bögar” har ersatts av mer subtilt hatande personer av båda könen, och kanske är detta hat mer destruktivt och farligare.

Så handlar dikten om hur valet av pronomen kan vara lätt eller svårt att avfärda. I tre separata historier berättar Holmgaard om en tandläkare som är en TERF (”det finns bara två biologiska kön!”), en partners vän som vägar använda diktjagets nya namn, och en man som agerar hotfullt på tunnelbanan. Alla tre historierna är relaterbara och den som befinner sig i Holmgaards position kan säkerligen skildra hur de varieras så gott som dagligen: en ständig rädsla att bli ifrågasatt, förminskad och förföljd.

Behöver jag säga det självklara, att det här är en stark bok, en viktig bok? Holmgaard skriver om den tystnad och ensamhet som blir villkoret för den som lever utanför normen:

Vad är förhållandet mellan tystnad och ensamhet? Kanske

beror det på tystnadens karaktär? Är det möjligt att tala om

det som lämnas osagt?

Är det begripligt?

Vi förstår inte hunden, men förstår vi poeterna? Holmgaard öppnar upp för svårigheten som det innebar att skriva den här boken. Det är svårt att behöva vara den jobbiga personen, den som måste påtala det uppenbara. Dikterna berör utsattheten och osynliggörandet, och jag uppskattar att Holmgaard inte ansträngt sig för att förmedla sin intention, sitt ämne eller – ugh! – sitt budskap. Allt det här kommer fram ändå.