Will There Ever Be Another You, Patricia Lockwood, Bloomsbury

 

Jag vet fortfarande inte vad jag tyckte och tycker om Patricia Lockwoods första roman No One Is Talking About This när jag läste den för ett par år sedan. Uppmärksammad och upphaussad – men var den ens bra, eller bara ”intressant”, eller ett dokument som ”samlar tidsandan”? Men just de författarna ska vi kanske vara rädda om: de som det inte direkt går att vare sig avfärda eller hylla (Emma Cline är en annan).

Så nu har jag läst den senaste romanen, Will There Ever Be Another You, som om inget annat visar att det här är en författare med osvikligt sinne för bra titlar. Här kastas vi rätt in i en handling. En familj landar i Skottland, där det snart klargörs att de har förlorat ett barn. Och titeln utkristalliserar sig: kommer det någonsin att finnas en annan av dig, det vill säga hen som förlorats. Och titeln ska läsas just utan frågetecken. I Skottland söker de den förlorade världen, den som var förtrollad.

Det som har gått förlorat är ”The Child”. Huvudpersonen härjas av migrän och minnesbortfall. Mörka järtecken visar sig, som referensen till skådespelaren Liam Neeson, han som gjort karriär på att få sina barn tillfångatagna (”Taken”-filmerna). Lockwood leker fritt med fantasin och med ett självbiografiskt stoff, när huvudpersonen är en författare. Mamman kallar henne ”Patricia”. Från Skottland rör vi oss raskt vidare rakt in i hennes inre, in i hennes förvirrade förvärrade hjärna, där hon kan nå slutsatser som denna: ”The babies slept safely upstairs, in her house and in my mind.”

Romaner som vill greppa om mycket blir ofta antingen utspädda eller splittrade. För all del kan jag önska att Lockwood skaffade sig mer stringens i sitt skrivande – ibland blir det mer än lovligt rörigt, och långt ifrån alltid lika intressant att följa med huvudpersonen genom de olika vägvalen. Det här är en canvas som ständigt genererar nya mönster, lite som ett Rorschach. I en tänkbar läsart ingår att beakta att Lockwood också skrivit poesi och att hon kan ha tagit med sig den erfarenheten till sin prosa – nog går det att läsa den här romanen som en dikt, och vem kräver stringens av dikter (säkert många, men inte jag)? Minns någon månne filmen Mrs Doubtfire, där Robin Williams spelade en frånskild man som klädde ut sig till kvinna för att få träffa sina barn, men hur kunde varken de eller hustrun känna igen honom? Lockwood nämner filmen: kanske det är en ledtråd till hur hennes roman ska läsas: som en utklädd, förklädd roman. Vi känner inte igen den, kanske för att den liknar en roman till den inte längre gör det: ”everything was so familiar until it wasn’t”.

Så vad handlar det om? Tja, i ingen tur och ordning alls: om svampar, om vaginor, om förfrågningar att spökskriva Pamela Andersons memoarer, om Tolstoj, om quirkiness, om sorg, om Såret, om reinkarnation, om trauma – samt om glömskan. Covid, som romanen utspelar sig kring, kunde också få oss att tappa minnet. Låt folk få ha sin Alzheimer i fred, tycks det underliggande budskapet vara, när det är för smärtsamt att minnas. Att sakna namn och historik – vore det inte det John Milton döpte till ”the sum of earthly bliss”. Så skriver Lockwood:

The first sign of trouble is that you begin to believe you are lying. The second sign of trouble is that you begin to believe you are not a person. The third sign of trouble is that you begin to believe you are bleeding out, through speech, the living images of those you love.

Lockwood låter sin humor få fritt spelrum. Om jag i den förra romanen tyckte att skämtandet blev ett maner, kan jag den här gången fördra det bättre – kanske av den enkla anledningen att den utspelar sig mot en så mörk fond. Jag läste en recension som jämförde henne med Dorothy Parker och Flannery O’Connor, och det är träffande för att skildra den här författarens jämkande mellan det som är metod i galenskapen och det som är galenskap i metoden. Det är också en Bob Dylanesk skröna i självmytologiseringens anda. Shakespeares fru är ute efter att köpa huvudpersonens hjärna, men hon undrar varför, då den har slutat fungera. Då tänker du kanske: ”aha, det är en sån roman!” Men du har fel, eller så har du bara läst den överskattade Liftarens guide till galaxen.

”What doesn’t kill you just makes you crazier”, sjöng Nick Cave i låten ”Balcony Man” (notera att det är på samma balkong där han läser Flannery O’Connor med en blyertspenna och ett projekt – eller en metod?). Tror Lockwood skulle hålla med om hur galenskapen sipprar in genom det som får oss att överleva. I sorgearbetet blir Joan Didion en annan av referenserna som blixtrar förbi, hon som menade att vi berättar historier för att överleva – kanske Lockwood menar att historieberättandet inte riktigt får oss att undvika galenskapen, men att det är ett sätt att hantera den, stringens eller inte, och som sådan blir det desto mer realistiskt, eftersom verkligheten saknar struktur – den är ingen ”berättelse”, eller som det så ofta kallas numera: ”en resa” (skjut mig om jag någonsin kallar något av det jag har upplevt för ”en resa”).

Och titeln då, den kanske sorgligaste du stöter på i år: blir det någonsin någon annan som liknar dig? Svaret är alltid nej. Men titeln är hämtad från ett gammalt nummer av tidskriften Time, och handlar om fåret Dolly, som en gång i tiden klonades. (OBS, sann historia, 10 mars 1997!) Så blir sanningen både sublim och vulgär – liksom livet: ”Pay attention to the first place you cut yourself […] for you will always cut yourself in the same place again.”