I den franska litteraturhistorien är Marguerite Yourcenar ett aktat namn. Hon föddes i Belgien, bodde större delen av sitt vuxna liv i USA och blev fransk, belgisk och amerikansk medborgare. Hon blev 1980 den första kvinnan i Franska akademien, och publicerade utöver många historiska romaner essäer i många olika ämnen.
En av dessa essäer finns nu att tillgå på svenska, genom översättaren Kajsa Anderssons försorg. Ah, mon beau Chaâteau. Chenonceaux – kvinnornas slott, som nu utkommer på Ellerströms, är en essä om ett slott i Loiredalen i centrala Frankrike. Eller noga räknat: ett slotts biografi. Där bodde länge kungligheter (och deras älskarinnor), men under 1800-talet blev det ett tillhåll för främst författare, konstnärer och intellektuella. Som sådan – intellektuell alltså, jag fattar att det är ett okänt begrepp i Sverige – är Yourcenar en typisk exponent, med sin ständiga nyfikenhet på nya upptäckter.
Hon står med ena benet i traditionen, och det andra i samhällsdebatten. Hon skriver med ett tydligt bildningsideal, och söker ny kunskap, och nöjer sig inte med det som finns framför en, utan sträcker sig mot andra kulturer. Som Kajsa Andersson påpekar i ett inkännande förord kunde essäerna handla om mångahanda saker – i anslutning till den här essän skev hon också om Selma Lagerlöf.
Om det låter trist med ett slotts biografi tycker jag du inte ska låta dig avskräckas. Visserligen handlar det inledningsvis lite väl ofta om diverse kungligheter, från 1500-talet och framåt. Yourcenar utgår från hur konsten avbildar några av kvinnorna, och utför några känsligt skrivna ekfraser av en del berömda och mindre berömda porträtt, sex stycken inalles, två föreställande Henrik II:s favorit Diane de Poitier, samt Katarina av Medici, Louise av Lorraine, Gabrielle d’Estrées och Madame Dupin.
Schavotten kommer till flitig användning. Yourcenar visar ofta prov på en välutvecklad förmåga att skildra människor, med originella och intelligenta analogier, som när Madame de Valentinois trädgårdskonst beskrivs: ”Hon lät anlägga en av dessa labyrinter vars hemliga och komplicerade gångar i buxbom och med geometriska mönster påminner om de komplexa renässansdikternas fasta former”. De ambitiösa fotnoterna underlättar en svensk läsare att orientera sig kring namnen i den franska historien. En smula lättare blir det när perioden når 1700-talet och en viss Rousseau, eller 1800-talet, då en viss Flaubert tillbringade en tid på slottet.
Slottet kom till användning för fester och hur kostsamma de blev för finanserna, men Yourcenar skriver mer ingående (och intresseväckande) om de politiska intrigerna. Henrik III skildras som mycket förtjust i att klä ut sig, och när hans mor försöker få till stånd ett äktenskap med den brittiska drottningen Elizabeth tillägger Yourcenar beklagande: ”det hade varit spännande att se de två märkligaste och mest utstyrda varelserna i sitt sekel förenas i en och samma säng.”
Så kan intresset för litteraturen ta en läsare till så många olika ställen. Det var inte planerat att jag skulle resa till Loiredalen, men så blev det, och det var trivsamt. På slutet gör Yourcenar också en insats i jämlikhetens namn och zoomar långsamt ut från de kända namnen som tagit slottet i besittning, och sätter fokus på tjänstefolket och kockarna som slavat åt ägarna och gästerna. Hon nöjer sig inte med det, utan låter också fåglarna, träden och bäckarna ingå i det heltäckande porträttet. Så liknar den här essän mer än något annat en målning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.