Det bästa med Smålit

 

Det finns mycket som är värt att uppmärksamma i en litteraturfestival, förutom författarbesöken och bokförsäljningen. Men vad är det bästa med Smålit?

Med risk för att låta onödigt klyschig kanske något så enkelt som de oväntade mötena. Dessa möten sker på lite olika sätt. Du går dit för att lyssna på författare, och är samtalet intressant lockas du att köpa den nyutkomna boken. Om författare inte heter Fredrik Lindström eller Amanda Romare är signeringskön så pass lagom lång så att du hinner säga mer än några uppmuntrande ord till författaren.

Tali da Silva och jag samtalade om kritik på Smålit. Foto: Anna Hållams (JP).

Men det finns andra möten, de som uppstår mellan bokborden och i de oberäkneliga korridorerna på Elmia. Rebecca Lidén är hjälpsam nog att ge mig en karta när jag står villrådig vid entrén, men eftersom jag läser den upp och ned (eller har glömt vad som är höger och vänster) går jag oftare fel än rätt. På morgonen ska jag lotsa Migrantprisvinnaren Linus de Faire till JP:s scen men vi lyckas passera den två gånger innan vi kommer rätt.

En annan fördel med att gå vilse är att då stöter man på bekanta som man inte träffat på ett bra tag (läs: förra årets Smålit). Samtalen tar nya och oväntade vändningar, och det är förstås hela grejen med evenemang som Smålit, eftersom läsning är en så ensam syssla. Åtminstone en gång träffas vi som har bokläsning som intresse, och det är något för andra branscher (politiken, idrotten) att ta efter: det går att tycka olika och ändå vara sams.

En klen poets stenkast från Elmia ligger Husqvarna Garden, där samtidigt som Johan Hilton, Patricia Svenson och Hanna Källqvist diskuterar drev skrinnar HV71 in för att möta Luleå Hockey. Publik: 6800. Jag missunnar ingen att gå på ishockey – en del av mig kan rentav glädjas åt att bygdens lag HV71 äntligen fått fason på spelet – men livet kan innehålla mer än den spänning som uppstår inom idrottens spel om vinst eller förlust.

Kanske jag hade önskat att Smålit var lika välbesökt som ishallen. Å andra sidan ser jag inte röken av någon kravallpolis inne på Elmias område. Folk trängs, men stämningen är vad jag kan bedöma uppsluppen. Vore jag benägen till tjuvlyssnande kunde jag konstatera att samtalsämnena berör läsning, läsning och läsning. Det ges boktips, och värdet av sådana möten kan inte överskattas.

Smolket i glädjebägaren är kanske att medelåldern är hög. Efter idogt spanande hittar jag en tonåring: en av mina elever, som skyndar sig att påpeka att han följer sin farmor för ett föredrag från Jönköpings Hembygdsförening. Det skulle kunna kallas dålig återväxt, men dagens åldersstigna besökare på mässgolvet var en gång i tiden unga, och då lockade förstås andra nöjen än att samla på sig böcker och att lyssna på författarsamtal.

Det är sant att Amanda Romare lockade yngre människor, nyfikna på Judas, uppföljaren till Netflix-succén Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Och Fredrik Lindströms diktsamling Hoppas, hoppas sålde slut. Även om det mesta av den gamla världens måttstockar har raserat bevaras ”känd från tv-effekten”. Att många Jönköpingsbor kommer att läsa poesi i dagarna är en fin effekt från årets Smålit. Hoppas, hoppas …

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2026)