Tillsammans var vi en människa. En antologi om P.O. Enquist, Louise Almqvist & Karl-Fredrik Olsson [red], Ellerströms

 

Vem är den svenska litteraturhistoriens största lurifax? Carl Jonas Love Almquist förstås, men ibland undrar jag om det inte är ett annat -quist-suffix som kan göra anspråk på den titeln: P.O. Enquist, alltså.

Min läsning av hans böcker har skamligt nog varit allt för sporadisk, men jag försöker göra lite bot och bättring. En bra början är tidskriften Essäs senaste nummer, som tar ett livtag på den besynnerliga romanen Hess. Eller bege sig till Norrköping för Östgötateaterns uppsättning av Nedstörtad ängel, som spelas just nu. Eller varför inte ta del av antologin Tillsammans var vi en människa, som nu utkommer på Ellerströms, där tio akademiker – nästan alla hemmahörande vid Umeå universitet – tar sig an olika aspekter av detta mångskiftande, mångskimrande, motsägelsefulla författarskap, så oöverblickbart och så samtidigt lockande som gäckande …

Enquist rör sig obehindrat mellan olika genrer, och antologin bär syn för sägen. Dessutom: om han någon gång fann en genre för trång för sin smak – ja, då uppfann han helt sonika en ny genre. Så behändigt! De tio litteraturvetarna är bra på att hitta nya aspekter, ofta av oväntat slag. Här skriver de också för en ny slags publik, det som förr brukade heta ”den allmänintresserade läsaren”. Åtminstone kan jag för en stund inbilla mig att det ska finnas läsare till en bok som denna, det villl säga girigt nyfikna läsare med någon form av förkunskap om Enquist.

Så ja, det handlar mycket om kartor, till exempel hos Anders Öhman och Karl-Fredrik Olsson. Maria Jönsson skriver om hur frasen ”mot bättre vetande” fungerar som en poetik eller livscredo för Enquist, i fruktbara jämförelser mellan hur Torgny Lindgren och Enquist arbetar med minnets stoff (eller minnet som stoff). Per Stam skriver om Strindbergs stundtals massiva eller rentav överskuggande inflytande på Enquist, som gång på gång återkom till han som ibland kallas den stora (eller är det ”den lilla”?) titanen. Enquists essä ”Målet mot Fröken Julie” hör till det bästa jag har läst om Strindberg. En knäckfråga lyder: iscensatte Strindberg sitt liv för att skapa material till sin konst? Tja, är det inte i förlängningen vad också Enquist gör, och i en ännu vidare förlängning, vad alla konstnärer gör?

Att som en papegoja upprepa Roland Barthes tes om författarens död är svårt att göra med Strindberg. Allt han skriver är ju beroende av personen bakom, och när Enquist mot slutet av sin författargärning snöar in på det självbiografiska skrivandet – ”kvistfritt furugolv”, någon? – blir biografin plötsligt aktiverad som oerhört betydelsefull för förståelsen av verket. Ett banalt exempel: varför skriver Lyra Eriksson Lindbäck om tvillingar helt plötsligt? Carl-Wilhelm Siwers tar upp det självbiografiska framställandet.

I Stams text, där Enquist spjärnar emot Strindberg (eller om det är tvärtom (är inte allt också tvärtom?)), återanvänds en idé från Per Svenssons jämförelse mellan Strindberg och Enquist: ”Båda vet att diktare är människor som har något att inte berätta.” Detta ingenting, denna apori, är en kärnpunkt hos en författare som Enquist. Jag hade gärna sett en längre och mer utförlig undersökning av Strindbergs i sin tur besatthet av Edgar Allan Poe, som han stundtals trodde att han var en reinkarnation av – den amerikanske poeten och skräckförfattaren dog samma år som Strindberg föddes, 1849, och de var exakt lika långa (173 cm). Och hur lyder Enquists initialer? ”POE”.

En tillfällighet? Säkert.

I Louise Almqvists text om subjektets annanhet påminns vi om att det här är akademiskt territorium, där hon återknyter till hur Enquists egna självbiografiska böcker knyter an till en iscensättning. Hon intresserar sig också för kattens – i synnerhet den röda kattens – funktion i Enquists skrivande, som symbol för sexualiteten, och allt det fria som förvägras oss. Hon hämtar idéer från Judith Butler och Jacques Derrida, och gärna för mig, även om det korta formatet inte tillåter några vidlyftigtheter.

I Peter Kostenniemis essä handlar det om dramatikern Enquist, och Karl-Fredrik Olsson skriver om kartritaren Enquist. Kartritaren? Ja, som barn fick Enquist höra att det var en synd att ljuga – att dikta, hitta på – så kartorna blev för honom en kompromiss, där han tillåts ägna sig åt fantasin, i sken av det verkliga. Men vänta nu: som författare har Enquist ofta ställt sig i tjänst hos det verkliga, med verkliga förlagor till så många av sin fiktiva verk: Rudolf Hess, Lewi Pethrus, H.C. Andersen, Strindberg (förstås), Selma Lagerlöf. Kanske det är en kompromiss, en eftergift åt det gamla förbudet att hitta på. Lättare med verkliga förlagor – kanske.

Kartorna blir i Olssons läsning en trygghetsskapande instans när ens värld hotas att uppslukas av kaos. Jenny Jarlsdotter Wikström i sin tur tar ett stort grepp på Enquists skrivande om idrott, och dess dubbla funktion. Antingen går vi all in Elfriede Jelinek (idrott är fascism) eller all in ädla egenskaper (idrott är rättvis och danande). Exakt allt i livet har två sidor, och Enquist – säg den gång du läst en text om honom som inte i förbifarten nämnt att han i sin ungdom tillhörde ”Sverige-eliten” i höjdhopp) – åkte på två reportageresor för att skriva om OS i München 1972 och fotbolls-VM i Mexiko 1986.

Så ja, idrotten är väl både korrupt och ärlig på en och samma gång, och det är inte svårt att förstå varför det lockar någon som Enquist, han som i den här antologin alltmer framträder som en dubbelbottnad figur. Sport må vare en metafor ”för livet” – men är det en bra eller dålig sådan? När ett annat fotbolls-VM invigdes, det i militärjuntans Argentina 1978, hälsade programledaren Sven ”Plex” Petterson tv-tittarna välkomna med öppningsfrasen att fotbolls-VM var årets största pseudohändelse.

Vi kan i antologin också läsa Annelie Bränström-Öhman skriva om kärleken hos Enquist, den kärlek som i en Hollywood-film en gång beskrevs som ”a many-splendored thing”. Bränström-Öhman viker hundöron i Enquists böcker och följer själv likt hunden kärleksspåret i en medryckande text. Det är väl en i mångt och mycket oförlöst kärlek som Enquist skildrar. Avslutningsvis gör Sarah Nordgren en läsning av dödstematiken, och knyter ihop den säck som den här antologin utgör. Om det ger en lust att läsa mer av Enquist? Jovars.