Sonetter, William Shakespeare, översättning Sven Christer Swahn, Modernista

 

Varje gång jag läser William Shakespeares Sonetter grips jag av en ny svindel, erfar en ny häpnad. Vi brukar ange som huvudkriterium för en litterär klassiker att den ska behandla tidlösa ämnen och skapa förutsättningar för nya omtolkningar. Shakespeare verkar ha skrivit sina sonetter med den insikten eller intentionen: att ge en svältfödd läsekrets exakt det som skapar ett begär att läsa vidare och läsa om, gång på gång.

Länge var Sven Christer Swahns översättning från 1981 normerande. Under 2000-talet har den kompletterats och vitaliserats med många fler, däribland Eva Ströms från 2010 och Tova Gerges från ifjol. Det här betyder inte att Swahns version dunstar bort eller bleknar: snarare går det att ställa den jämte de mer moderna bearbetningarna. Inte för att jämföra – var och en lyckas med somt, och går vilse med somt. Att bevara alla Shakespeares finesser låter sig inte göras; däremot kan vi glädjas åt att de olika tolkningarna gör oss bättre läsare av verket – något som ger oss en fördel mot läsare på modersmålet.

Ta bara inledningen till den artonde sonetten, den med viss rätta mest berömda av dem alla. Den som har engelska som huvudspråk läser: ”Shall I compare thee to a summer’s day? / Thou art more lovely and more temperate: / Rough winds do shake the darling buds of May, / And summer’s lease hath all to short a date”. Vi som har svenska kan välja och vraka. Eva Ström: ”Ska jag dig likna vid en sommardag? / Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum, / majs skira knoppar slits av vindens tag / och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.” Gerge: ”Om jag ser sommardagen i din form? / Du är av mera mild och älskvärd sort: / Majs späda knoppar skakas ju av storm, / och sommarens kontrakt är alltför kort”.

Så här gör Swahn: ”Ska du bli jämförd med en sommardag? / Du är mer älsklig, mera lagom het; / majs blida knoppar bryts av blåstens tag / och alla sommarens kontrakt går bet.” Medveten om att det finns ytterligare några översättningar till svenska under 2000-talet, av bland andra Lena R. Nilsson och Martin Tegen, är det till Ström, Gerge och Swahn jag vänder mig när jag fortsättningsvis läser om sonetterna. Nu har Swahns arbete utkommit i Modernistas serie med Shakespeare-verk, där den pryder sin plats. Den har länge varit infernaliskt svår att få tag på, i takt med bibliotekens utrensningar (i Jönköping finns den inte ens i magasinet).

Det är en generös volym med ett fyrtiotal sidor kommentarer. Swahn avstår från att översätta de två avslutande sonetterna, som har omstridd härkomst, så hans version har då endast 152 dikter. Det är en rik bok, som kan läsas på så många olika sätt. Den handlar om konsten. Om döden. Om åtrån. Det vill säga: livets viktigaste ingredienser.

I sitt förord kallar Swahn sonetterna för Shakespeares trettioårskris. Skapandet av sonetterna är också det som förlöser Shakespeare som dramatiker, menar Swahn. Kärlekstriangeln – poeten, den fagre ynglingen och den mörka damen – är en prototyp till de pjäser han skulle skriva efter sonetterna, som troligast tillkom tidigt 1590-tal, det vill säga strax innan han skulle skriva sina mästerliga dramer. Ändå vill jag framhålla sonetterna som hans största bedrift; pjäserna återvänder jag inte till lika ofta som jag läser om sonetterna. Det är bara några få av pjäserna jag fått anledning att läsa om genom åren: Stormen, Hamlet, Trettondagsafton, Macbeth, King Lear, Othello.

I huvuddrag är Swahns tolkning elegant och spänstig, djärv och försigkommen. Men den är också elegisk och vemodig, där den skickligt förmedlar sorgen inför tidens obönhörliga gång, så som poeten upplever det. Här behövs inga spekulationer kring vem som är den egentliga upphovspersonen (gäsp) och i stället bara hänge oss åt sinnligheten i språket (gasp!). Låt oss nöja oss med att kalla poeten för ”William Shakespeare”, och likaså avfärda alla rykten om poetens homo- eller bisexualitet. Som jag läste i någon av kommentarerna till min första bekantskap med sonetterna: Shakespeare var med stor sannolikhet homosexuell, men med lika stor sannolikhet var han det inte.

Låt oss för all del inte gå bort oss i den labyrinten av gissningar och spekulationer. Det går utmärkt att läsa sonetterna utan att bli allt för förtrogen med notapparatens alla upplysningar. Säkerligen har sonetterna betytt mycket i queera sammanhang. Det är en sexig bok, även om Swahns tolkningar är kyskare än Gerges. Hos Swahn gör versfötterna lite våld på grammatiken, men det är passabelt, likaså att en del av rimorden blir forcerade. Han är bra på att ta till vara hyperbolerna i originalet, och överföra dem till en svenska som oftast låter det lediga och det tuktade samsas, i ett sällsamt möte mellan det informella och det formella.

Och hyperbolerna tas ofta ned på jorden – allra mest så förstås i nummer 130, där Shakespeare gör narr av sin samtids fäbless för pråliga metaforer: ”Min flickas blick är inte alls en sol, / koraller rodnar mer än hennes mun, / […] hur nymfer rör sig ? Vet ej, det är sant; / min flicka går på jorden, när hon går.” Visst finns det skavanker här och där i Swahns översättning, men också många lyckade lösningar på svåra problem. Som slutrimmet i nummer 135 (tjatsex-dikten): ”Säg inte nej till en som vill så gruvligt, / säg ja till Will, för det han vill är ljuvligt.” På engelska: ”Let no unkind, no fair beseeches kill; / Think all but one, and me in that one Will.”

Det råder konsensus om att Shakespeares genialitet låg i språkbehandlingen. Alla författare som skrivit och skriver på engelska måste avundas detta. Med ett undantag: James Joyce, som endast avundades den stora publik Shakespeare hade. Joyce drömde om att få lika många läsare, men det får han fortsätta drömma om. Hur kul kan man ha med en bok? Det är obegränsat, när rätt bok infinner sig. Shakespeares Sonetter är en sådan bok.