Filmregissören Werner Herzog har länge fascinerats av excentrikerna, galenpannorna och de gränslöst hänsynslösa individualisterna. Bland spelfilmsgestalterna finns militären Woyzeck som knivmördar sin fru i ett anfall av svartsjuka, Fitzcarraldo som försöker inrätta en opera i Perus djungel, Aguirre som söker efter Eldorado – samt förstås dokumentären Grizzly Man om Timothy Treadwell som trodde att han kunde bli vän med grizzlybjörnar i Alaska (spoiler: det kunde han inte).
Därför är det helt on brand att Herzog också skrivit en dokumentärroman om Hirō Onoda, den japanske soldaten som försvarade en strategiskt viktig filippinsk ö långt efter andra världskrigets slut. Världens skymning berättar om hans tjugonio år på ön – till en början i sällskap med några andra japanska soldater, men de dör en efter en. Flygblad landar på ön med besked att kriget är slut och att Japan har kapitulerat, de hittar en tidning av senare datum som också indikerar att det inte längre pågår något krig, men uppfattar det som står där som propaganda. Först 1974 skickas en delegation ut och hittar Onoda, som motvilligt ger upp sin ställning som försvarare av ön från bybor och eventuella utifrån kommande fiender.
På slutet av 90-talet träffar Herzog Onoda, och man får anta att romanen följer dennes historia. Men det är som att Herzog inte kan bestämma sig för om han vill skriva en roman eller en biografi, och det medför att det blir en halvmesyr, om än en läsvärd sådan. Den saknar ju också spänningsmoment, eftersom vi redan vet hur det ska gå.
Det ligger något både beundransvärt och avskräckande i Onodas försvar, som förstås bara kan te sig vanvettigt när man studerar det på tryggt avstånd. Under tiden har han enligt egen utsago avvärjt 111 bakhåll. Han jämförs med en ande, som osynlig ska verka mot fienden. Han vårdar sitt gevär och svärd med en palmolja som han lär sig producera. Det är en äventyrsroman, nästan som en Robinson Crusoe fast med krig: några av öborna dödas också av honom och hans kumpaner.
Verkligheten överträffar verkligen dikten, för till det märkliga med Onodas öde hör att han inte ens var ensam om att härda ut så länge. Strax innan upptäcktes Yokoi Shoichi på ön Guam som han försvarat ihärdigt sedan 1944. Och bara några månader senare fritogs en annan japansk soldat som hade försvarat en annan filippinsk ö lika länge, den något mindre kände Teruo Nakamuro. Onoda dog först 2014, 91 år gammal.
[I morgon skriver jag om ytterligare en bok av Herzog, utgiven på Faethon.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.