Ingen av oss kommer tillbake, Torborg Igland, Kolon

 

L.P. Hartleys roman The Go-Between har en av litteraturhistoriens starkaste inledningsmeningar: ”The past is a foreign country; they do things differently there.” Av någon anledning aktiverar mitt minne den här meningen när jag läser norska Torborg Iglands diktsamling Ingen av oss kommer tillbake. Det är inte så långsökt som det låter – jag återkommer till Hartley.

Men hur ska titeln uppfattas? Vad är det för platser vi inte kan återvända ifrån? Jag skulle svara: döden och barndomen. Vi kan tråna efter döden – som mången poet har gjort – och vi kan dränka oss i nostalgiska känslor inför barndomen, men i själva verket är båda obönhörliga återvändsgränder. ”Döden”, säger du, men seriöst – har du testat livet? Och barndomen: den var ju bara en långtråkig väntan på att den skulle gå över, att få bli befriad.

Igland är i botten barn- och ungdomsförfattare, samt lektor i medievetenskap i Kristiansand. Det här är hennes debut som vuxenförfattare. Hon gör det genom att återge ett barns uppväxt, från trygghet och idyll in i oro och katastrof i vuxenlivet. Barnet ges namnet ”Salve”, som kopplas både till ett välkommen och ett farväl. Osäkerheten gestaltas i bilder som aktualiserar de krig som fortsätter att omge oss: ”hvis kuene tråkker på miner / får vi ikke melk”.

Som ledsagare till barnet finns en svart fågel, en kuslig närvaro i dess liv. Ibland är barnet ensamt, ibland har det en syster. Barnet kissar i sängen, har nattskräck, i denna mörka saga som har drag av allegorin. För hur ska barnet uppfattas, om inte som en bild för hoppet som vi måste bära för att uthärda tillvaron och de mörka framtidsutsikterna. Eller så här: krigen är en sak, klimathoten en annan – i sommar lär nya värmerekord slås, och i november i klimattoppmötet i Brasilien blir det typ sista chansen för politikerna att göra något för att målet om 1,5 graders uppvärmning ska infrias. (EU inväntar fortfarande ”direktiv”.)

Ändå finns hoppet om en bättre värld, hur naivt det än må låta. Iglands dikt låter återkommande fraser bilda ett skört hopp, som i ett musikstycke, som växlar tonart, tempo och klangbild. I periferin finns en pappa till ett utelämnat barn. Det blir kollektivet som får fostra det mytiska barnet. Där ingår diktjaget, som annars håller sig i bakgrunden. Finns då förutsättningar för att bygga en ny värld? Kanske, menar Iglands dikt:

Du kan leve uten bønn

men uten frykt

kan du ikke leve

frykt for kongen

frykt for klovnen

Uten frykt kan du ikke leva

Att läsa poesi innebär inte att endast återge en upplevelse: det betyder också att du måste bråka med texten, ifrågasätta och protestera – och tvivla, både på den och på dig själv. Det är ett idogt och otacksamt jobb, och det kanske förklarar varför endast cirka 0,005 procent av Sveriges befolkning läser poesi (typ 500 människor). I den här dikten smygs det politiska budskapet ut diskret men konsekvent, i en universell historia om uppväxtens pris.

Iglands barn växer upp i en värld som håller på att utplåna sig själv. Hon skriver om behovet av omsorg och vad som sker när den fallerar, helt enkelt om allt som går förlorat för det barn som tvingas klara sig själv. Hennes titel är lika definitiv som the Doors gamla dänga ”No one here gets out alive”, och hur var det nu med namnet ”the Doors”, tog de inte det efter Blakes magistrala ord ”if the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is, Infinite”. Var då? I boken Äktenskapet mellan himmel och helvete.

Hur var det då med L.P. Hartley? Hans roman – sorgligt underskattad och sällan läst i Sverige – handlar i stora drag om hur det oskyldiga går förlorat. Livsvillkoret är ensamhet, eller om det bara är naturens orsakssammanhang: ”Alt gir jeg til henne som aldri blir voksen / hun som fletter fingre i gress / som danser når hun løper / og synger for trær”. Det är ungefär lika sorgligt som när Morrissey i en annan dänga sjöng ”My life is an endless succession of people saying goodgbye”.