Fläderälva vid språkets månbelysta källa, Mickael Persson, Faethon

 

Mickaela Persson är specialist på krångliga titlar. Debuten, som vann Katapultrpriset för 2022 års bästa bok, hette En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien. Uppföljaren heter Fläderälva vid språkets månbelysta källa. Det är ambitiöst så det förslår – någon kan tycka att det räcker och blir över. Men nog om titlarna nu, för med den här boken visar Persson att hon är en poet att räkna med.

Böckerna ges ut av Faethon, vars utgivning annars i hög grad präglas av översatt poesi, filosofi och vad som kulturpolitiker brukar benämna smal litteratur (bland författarna: Adorno, Blanchot, Celan, Hegel …). Själva väljer de att kalla det ”böcker med höjd”, och Perssons verkshöjd passar väl in i denna samling. Den nya boken har elva kapitel, och är nästan dubbelt så omfattande som debuten, utifrån en ”more is more”-estetik som behåller sin självklarhet. Även här betonas poetens synnedsättning, som innebär att hon endast kan urskilja mörker och ljus.

Det är en berättelse om samkönad kärlek, som tar Sapfo som utgångspunkt för ett utforskande av kropp och språk, med hjälp av klassiska metaforer och klassisk bildning, med exempel från främst fornnordisk och grekisk mytologi, bibelns Rut och Noomi, samt litteraturen förstås, med Petrarcas musa Laura som en förebild. Persson ställer sin kärlek i relief mot litteraturhistorien. Där finns också flertalet Eva, som de sjungande evorna Efva Attling (”Två av oss”, mästerverk) och Eva Dahlgren, samt Eva Cassidy. Som refräng genom samlingen fungerar ett tredelat piktogram: ”♀♥♀”.

Persson skriver högstämt, men det intellektuella innehållet ges liv i sinnliga och sensuella formler. Det är en poesi som befinner sig långt ifrån all ironi och all den strama, beräknande och übersmarta bildvärld som svenska poeter annars är förtjusta att vistas i. Om något kan det påminna om Eva-Stina Byggmästars nuvarande inriktning, eller Lina Hagelbäcks vildsinta kometdikter. Men det här är också den kanske mest erotiska poesi jag har läst sedan Rut Hillarps 1940-tal, och till det bidrar enstaka arkaiska glosor som ”finge” och ”sporde”, som förankrar skeendet i något tidlöst.

Eva blir ett slags lösen för hur språket blir den nyckel som kan öppna alla lås:

Om språkljud överfördes till andra sinnen

skulle e vara grönskan i ett bladverk

v sammet och en virkad kofta

a diamanter kanel och morgonsol.

I en dikt gör begreppet ”Gud” en färd genom alla ordklasser: är det ett substantiv, ett verb, ett adjektiv, en preposition eller ett adverb, ett pronomen, ett infinitivmärke, en interjektion, ett räkneord, eller en konjunktion? Svaret, verkar dikten säga, är: precis allt detta. Det är en piggt skriven dikt, som kan få en att erinra om Edith Södergrans käcka och obrydda förhållande till auktoriteter. Liksom Södergran befinner sig Perssons diktjag hela tiden på gränsen till extasen, och det måste också sägas att det är jagstarkt.

Ja, jaget är framträdande, men samtidigt betonas en samhörighet, ett sökande efter genuin mänsklig kontakt. Diktjaget skriver sexiga mail till ”Eva”, hon vars ”röst är hallonformad”, vars ”månskensröst fuktar [hennes] sköte”, och vars namn är ”Tre bokstäver av mörk biskvi.” Upplevelsen är tumultartad när Persson skildrar sin kärlekshistoria. Hon skriver med hög insats, vågar utmana det banala och klyschiga som stark åtrå alstrar. Men hon balanserar mellan det konkreta och det abstrakta på ett utsökt sätt.

Det har också skett en markant utveckling från debuten. Där kunde hon skriva enskilt vackra saker, som var svåra att infoga i ett narrativ: ”Jag ligger i din säng och insuper / ridån av salviarök i ditt sovrum. / Jag är slavinna, du härskarinna. / Du gör precis vad du vill.” I den här boken är bildspråket mer konsekvent, mer utvecklat och mer sofistikerat – samtidigt som råheten har behållits. Frågan är om det här är krävande poesi, eller om poesin i sig är krävande. Kanske all poesi i någon mån är en acquired taste – jag inbillar mig att Mickaela Persson kräver denna tillvänjning i högre grad än många samtida svenska poeter.

Hon gör något unikt, och det finns en precision i hur hon behandlar världen. För när hon skriver om en ”Fullmånetung sömnlöshet över axlarna” vet jag exakt vad hon menar, och vilken erfarenhet som ligger bakom den upplevelsen. Så kan jag som läsare bara förlita mig på säkerheten som styr dikterna rätt.