På svenska kom för två år sedan nigerianska författaren Chika Unigwes novellsamling Bättre aldrig än sent. Möjligen befinner sig Unigwe något i skuggan av stjärnan och berömdheten Chimamanda Ngozi Adichie, som också föddes i Nigeria, landet som också gett oss författare som Chinua Achebe, Wole Soyibnka, Bucchi Emecheta, Ben Okri och Chigozie Obioma. Sedermera har Unigwe flyttat som drygt tjugoåring till Flandern och bor sedan en tid i USA.
Hennes fem romaner har förstås inte väckt mycken uppmärksamhet i Sverige, men det kan vara dags att ändra på det, med Flos utgivning av romanen Svartsystragatan från 2009, i stilsäker översättning av Hanna Axén, som också översatte novellerna med den äran. Det är en roman med en tydlig ryggrad – och det kan behövas i en historia som tar många oväntade vändningar och förhåller sig mer än lovligt fritt med uppsatta tidsramar, och rumsterar om med tiden.
Här handlar det om fyra kvinnor som tas från hemlandet Nigeria till Antwerpen i Belgien, till Zwartezusterstraat, med löften om att så småningom hamna i det mer förlovade landet England. De haffas av en skrytsam och vidrig hallick, Dele, som smickrar med fagra löften om oändliga rikedomar, bara de betalar 30 000 Euro. Att det funkar beror mest på att de befinner sig i svår nöd. Han lovar guld och gröna skogar, mot hållhaken att de skuldsätter sig och varje månad skänker en del av inkomsten till honom. De duperas av pengarna som väntar, men framför allt av löften om en bättre framtid, att det går att bryta fattigdomen.
De fyra tussas ihop, men är inte alltid sams. De är kaxiga och busar med varandra, Joyce, Ama och Efe. Svekfulla män avlöser varandra. Vi lär oss tidigt att Sisi (som egentligen heter Chisom) har dött. Det är hon som blir romanens ryggrad – ungefär som den döde Percival i Virginia Woolfs Vågorna, som eventuellt utgjort en intertextuell referens i Unigwes roman. Narrativet är instabilt och godtyckligt, och medvetet så, uppfattar jag det som. Det är – liksom hos Woolf – en formmässigt utmanande roman. Med andra ord: exakt det vi svenska läsare behöver just nu: en injektion av begåvat berättande.
Skickligt och inte övertydligt berättar Unigwe om det armod de unga kvinnorna kommer ifrån. Det blir inte heller någon snyfthistoria, även om var och en av dem har sitt trauma att undkomma – Ama våldtas systematiskt av sin styvfar. I Nigeria är allt statt i förfall. När Efe åker taxi till BB för att föda en son avfärdar chauffören all kritik mot de dåliga vägarna: ”Vill du klaga på groparna får du vända dig till regeringen.” Och när Efe tvingas lämna sonen L.I. (Lucky Ikponwosa) hos barnvakten Rita för att åka till Europa konstaterar Unigwe lakoniskt: ”Det enda bagaget som var värt någonting hade hon i huvudet. Minnet av hur L.I. klamrade sig fast vid Rita och grät när Efe gick genom säkerhetskontrollen på flygplatsen i Lagos.”
De fyra kvinnorna blir ett utsnitt av något betydligt större. Romanen kom i original 2009, men det enda som har åldrats är att de lyssnar på musik i mp3-spelare. Visst går det att ha synpunkter på att männen som skildras antingen är hänsynslösa förövare eller svaga mähän, men Unigwe har skildrat en viss manstyp, och det går tyvärr inte att säga att hon fabricerar eller är oärlig mot verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.